Vad kostar en Kristersson?

När moderaterna, ledda av Ulf Kristersson som har dokumenterad historik som ekonomiskt “fiffig” när det gäller den egna vinningen (bla  lägenhetsaffärer) och dessutom visat sig ointresserad av att följa demokratiska principer i vilka det är en politikers skyldighet att svara på frågor om sitt tjänsteutövande i relation till allmänhetens bästa, börjar hojta om att de vill ha en utredning om vad invandringen kostar samhället så undrar jag om det inte vore dags för en mer angelägen utredning, nämligen en som visar vad alla krypiga girigbukpolitiker kostar samhället.

Dessutom finns det en ganska anrik forskning som visar att invandring är ekonomiskt nödvändig för landet. Om det är något som får miljonerna att rinna iväg och urholka den svenska välfärden så är det socialborgarråd och andra politikers monumentala oförmåga att fånga upp och förvalta den inflödande kompetensen på rätt sätt.

Advertisements

Tänka ljusa tankar-träning

Syrran och svågern har dragit till fjälls och lämnat en fårskock i mina välmenande men ovana händer. I uppdraget ingår att varje dag brottas med bildörren som frusit igen under natten, skrapa rutorna, köra en och halv mil, byta om till fårhagekläder, dra fram en stor säck bröd ur hästtransporten och medelst en extremt slö kniv skära, skära, såga, kämpa, kämpa, skära alla limpor och frallor i bitar lagom stora för de gottesugna fåren, böka med 6-8 (Socialstyrelsen rekommenderar) vattenspänner som frusit ihop under natten, fylla på dem med vatten lagom tempererat för att neutralisera vätskan i fårhagehon som, japp, frusit ihop under natten, skrapa rutorna på fårhagebilen, lasta in  den stora brödkorgen och de 6-8 vattenspännerna (med en stilla bön om att man tryckt till samtliga lock ordentligt), köra iväg till fårhagen, hälsas välkommen av en fårskock som omringar en, nafsar en i kläderna och vid minsta lilla trigger skenar iväg – helst utan att välta omkull och trampa ner en – och knacka loss så mycket is man bara kan ur hon innan man fyller på med ovan nämnda vattenspänner, därefter navigera sig tillbaka genom fårskocken till grinden för att hämta brödkorgen, strössla ut alla svettigt portionsskurna brödbitar utan att fåren trycker ihop och trampar ner en, ta sikte på vindskyddet och halmgolvet som behöver förbättras med ett nytt halmlager eftersom får tillhör den sortens djur (människor inklusive) som gladeligen kackar där de äter och sover, säga hej då till alla fåren som hunnit äta upp brödet och börjat omringa en igen med nafsiga tänder i tron att man inte hostat upp allt smaskens, köra tillbaka fårhagebilen, byta om till vardagskläder, köra en och halv mil hem och sedan se fram emot nästa dag då allting börjar om från början. Två och en halv till tre timmar ryker ledigt medan jag får vara utomhus och snacka med ekorrar och koltrastar, får och skator, och skåda solen i vitögat. Ja, se det är livet, det!

Vad som återstår

Efter två veckors förkylning finner jag det problematiskt att hitta tillbaka till träningsrutinerna. Men. Bland julklappspaketen fanns efterlängtade slåssvantar. Allt jag behöver göra nu är att reka på gymmet i akt och mening att hitta den tid på dagen när läget är som mest gynnsamt för åtkomst till sandsäcken.

I övrigt läser jag med spänning en annan julklapp, “Hjärnan är stjärnan”. Konstaterar att amygdala kan vara en besvärlig jäkel. Bra men besvärlig. Bråkig. Den sköter mycket av ens “fighting” och “flighting”.

Har inte kommit så himla långt i handlingen än, men jag gissar att somligas “fighting”-nervceller är mer lättstimulerade än andras. Eller kanske helt enkelt fler än andras? Förhoppningsvis kan medvetet tänkande kring denna amygdalas bråkighet hjälpa till att på sikt omdirigera de elektriska strömmarna till mer konstruktiva delar, till exempel pannloben. Men det där med medvetandet är en klurighet i sig. I denna spännande bok redovisas forskning som säger att hjärnan jobbar extremt mycket på egen front och att medvetandet blir informerat först i efterhand (upp till en sekund senare) om vad som redan blivit bestämt på högre (eller djupare) ort. Så vem styr den här skutan egentligen…?

Just nu bryr jag mig inte så mycket om svaret så länge skutan seglas mot ritplattan och fårkalenderbild nummer 8.

Nya året har inletts

…med idel tecknande och målande på ritplattan. Det är så roligt att jag knappt kan slita mig ens för att äta och sova. Mitt nuvarande projekt handlar om att tillverka en egen kalender med ordvitsande får, och hittills har jag fått ihop 6 bilder. Måste sno mig så att även januari hinner få ett får.

Däremellan är det fiolgnissel och gitarrspel som gäller. I all blygsamhet.

I övrigt undrar jag om jag ledsnat på skönlitteratur en gång för alla…? Jag orkar inte läsa andras texter, inte ens Harper Lees senaste, och jag har till och med börjat slänga alla prenumerationer på författartips och -kurser direkt i papperskorgen. Hoppas, hoppas att jag hittar tillbaka till de påhittade historierna snart igen!

Just nu är det bara faktaböcker som intresserar, bland annat en nybörjarbok i programmering av Carol Vorderman et al. Egentligen är det en bok för barn, men vadå, jag är ju bara ett barn när det gäller programmering. Minns att jag försökte lära mig BASIC för 489 år sedan, men läraren var en plitig chalmerist med noll pedagogik bakom pannbenet, så nu sätter jag mitt hopp till min namne istället. Heja oss!

Vad minisemestern lärde mig

 

Den enda ljusglimten i min människosyn just nu är att jag, mitt ibland alla vänliga själar som i julhetsen hostade och nös på mig med öppen mun – säkerligen i from förhoppning om att jag skulle bli svårt förkyld lagom till jul, för hur skulle de kunna veta att jag jag redan blivit hostad och nyst på ombord på flyget och följaktligen redan är rejält smittad? – såg en skylt i entrén till leksaksaffären: “Kom in och tvätta tomten!”

Hur som helst önskade jag att det var så det HADE stått. För hur samma, samma, samma är det inte att skriva “Kom in och träffa tomten!”?

I mean, come on…!

Kan det vara sant?

Ja, jag tror det. Allt tyder på att jag under gårdagen faktiskt, efter stressig cykeltur i hällregn och mörker till Biltema ända bort åt helvete, lyckades inköpa helt rätt strålkastarlampa och sedan under denna dag – också i hällregn – fixade att montera halvljus/fjärrstrålkastarlampan på rätt plats under motorhuven. På första försöket. Trots att ljusfästet inte var särskilt likt det som ståtar i instruktionsboken (eller som syns i YouTubeklipp heller för den delen). Det är ju helt charmerande, kan jag tycka. Kort sagt, jag är vansinnigt stolt över mig själv.

Samtidigt är jag beredd på att när som helst vakna med ett ryck. För …

Kan det vara sant?

Ja, jag tror det. Allt tyder på att jag under gårdagen faktiskt … lider av déjà vu.