Släckt

Kanske inte är så ovanligt med slitningar i släktbanden, men när ens förälder har ett sådant uppblåst ego och sådana påhittat sårade känslor att hon lyckas indoktrinera personalen på Solgård (passande namn?) så att de bemöter en som om man var en förhärdad brottsling – eller är de kanske så vansinnigt otrevliga i sig själva att alla som pratar med dem på telefon hamnar i chocktillstånd? – när man vill göra en sådan enkel sak som att skicka blommor och/eller choklad till en gammal man som föräldern varit gift med och som man råkar veta är en väldigt rar människa som skulle bli glad över en ask god choklad, ja då måste man väl ändå säga att det hela har nått bottennivå. Resultatet blir ju bara att den rara gamla människan hamnar i kläm.

Och jo, kära “Solgårds”-Sofia, man får visst besöka sina vänner på ett vanligt sjukhus (även om inte du fick besöka din syster). Jag vet, för jag var nyligen på ett sjukhus och besökte en… just det, vän.

Nästa gång, när jag som utlovat ringer chefen, borde jag kanske göra som Emmett föreslog: spela in snutigheterna.

Kanske pyttelite aningens deppigare än vanligt

…men huvudskälet till posten är ändå att jag tyckte att det var så infernaliskt roligt av mig att över huvud taget komma på att man kan vända på bokstäver. Under de minuter som det tar mig att skriva detta inlägg och posta det låtsas jag därför som om jag under min promenad tidigare idag slogs av en helt unik tanke som ingen i hela den svensktalande delen av jordens befolkning ens nuddat vid. Nånsin:

“Kanske är det dags att Ö-D och D-Ö.”

Kritkonst

Det är ganska sällsynt med människor som är verkligt skickliga på det de gör. David Zinn är en av dem.

Själv är jag en som önskar att hon var urskicklig på något alls här i livet, men som bara gör det mesta hellre än bra. Och just nu känner jag ett vettvilligt starkt behov av att gå i skola hos Zinn och lära mig teckna och måla tredimensionelltillusoriskt. Förmodligen kommer resultatet att bli “hellre än på gränsen till hyfsat”. Gör inget. Bara så att jag lär mig principerna. Måste inte heller vara med just kritor – även om några kritstreck nog skulle ha fått mig att hitta inne på Fysiken, Mossen.

Helt urlöjligt att det ska krävas förvirrade rusningar fram och tillbaka varje gång jag ska hitta ut före dagkortets utgång och dryga böter som straff. Byggnaden är en fyrkantigt låda. Punkt slut. Om en trappa börjar till vänster och sedan vinklar sig åt vänster så borde det inte vara så himla svårt att fatta på vilket sätt, genom vilka salar, den hänger ihop med trappan som börjar till höger och också vinklar sig åt vänster, men hur många gånger …? Gah! Minns inte att mitt lokalsinne (bokstavligen) brukade vara så här skräpigt.

Blir alldeles tjockad

Det är det fina sje-ljudet för chockad, och det stämmer. Ju mer jag ränner på Fysiken vid Mossen och utnyttjar mitt dagkort – raus raus före kl 15.30 = stress stress för att hinna lämna hemmet åtminstone kl 14.30 och sen köra som en galning på AMT-maskinen och löpbandet för att bränna åtminstone 400 kalorier – desto mer tjockad blir jag. Av min egen handlingskraft. Springer ut genom grindarna i grevens minut och står sen och pustar utanför entrén med svetten lackande i vårfloder … tills jag under promenaden hem märker hur jag liksom uppnått en ny energinivå på huvudkontoret. Japp. Blir plötsligt så framåt i mina ambitioner och go-get-it-pushig att jag efter hemkomst och grundlig dusch ter mig som en komplett ny människa. En för mig hittills helt okänd person som med ens utan problem förmår ringa upp viktiga personer och föra fram sitt ärende som om hon gått värsta kursen i retorik och för vem inga hinder är för svåra för att navigera sig förbi.

Är det överdoser av adrenalin man pumpar sig full av när man sliter sig nästan förbannad på AMT-maskinen och ställer in löpbandet på kilometertiden 4,5 minut (vilket är rosenrasande alldeles för fort för mig och min kassa knä)? Vem vet. Men det funkar. Sålunda är jag vansinnigt glad över att Emmett övertalade mig att fixa det däringa träningskortet som från början gjorde så ont i plånboken. Det tycks ha visat sig vara en god investering.

För att få mycket måste man ge mycket. Jösses, det där var så vackert att jag nog måste brodera det på en kudde.

 

Tillägg: “Min kassa knä”? Vad betyder det? Hallå, hur är det med kunskaperna om neutrum och utrum, hur står det till med snubbelfärdigheten i fingrarna, hur mår rigiditeten i ögonens glaskroppar? Kontroll-läs så många gånger du vill, men ska det bli fel så ska det. Mugglarmobbare, jag tror verkligen att de finns. Små skitskallar med magiska krafter som älskar att stöka till det för en när man tittar åt andra hållet.

Stadigt läge

Personligt brev från läkaren. Inga nya inflammationer sedan 2014 (att jämföras med mellanläkarens påstående förra året att ojojoj vad det gnistrar och sprakar och jävlars vad jag måste vara med som försökskanin i hans studiegrupp och testa cancerframkallande tabletter). Kan detta vara resultatet av mitt slarv med sprutorna … och mitt djupa misstroende mot läkare som säger att jag måste bli deras försökskanin? Eller mot läkare som säger att allt är fina fisken?

Förr talades det mycket om politikerförakt. Jag tror att begreppet har expanderat och börjat omfatta en helt ny yrkeskår. Åtminstone i min lilla inflammerade värld.