Kan det vara sant?

Ja, jag tror det. Allt tyder på att jag under gårdagen faktiskt, efter stressig cykeltur i hällregn och mörker till Biltema ända bort åt helvete, lyckades inköpa helt rätt strålkastarlampa och sedan under denna dag – också i hällregn – fixade att montera halvljus/fjärrstrålkastarlampan på rätt plats under motorhuven. På första försöket. Trots att ljusfästet inte var särskilt likt det som ståtar i instruktionsboken (eller som syns i YouTubeklipp heller för den delen). Det är ju helt charmerande, kan jag tycka. Kort sagt, jag är vansinnigt stolt över mig själv.

Samtidigt är jag beredd på att när som helst vakna med ett ryck. För …

Kan det vara sant?

Ja, jag tror det. Allt tyder på att jag under gårdagen faktiskt … lider av déjà vu.

Advertisements

Måste köpa slåssvantar

De jag har är gamla och smuliga, och slåssvantar behöver jag. För några veckor gick jag loss på gymmets sandsäck med bara händerna, och det tog rätt lång tid för blåmärken och småknäckningar att läka.

Det gjorde de lagom till det att det förhatliga stolpskottet till husvärd som i alla år har härjat i vårt område och som vältajmat inför helgen gjorde en av sina makalöst imkompetenta insatser, nämligen att INTE göra nånting åt ett mycket långvarigt och tämligen allvarligt problem, har fått mig att i fyra dagar nu leva i blodiga fantasier om att jag sliter skallen skallen av honom och använder den som fotboll. Det är inte sunt, jag vet. Därav behovet av slåssvantar. Jag säger bara det.

Quia respexit – Omnes generaciones

I akt och mening att lära mig “Quia respexit” ur Bachs Magnificat tänkte jag att det smartaste vore att lyssna till olika suveräna versioner och den vägen försöka få musiken att sätta sig i märgen. Men det dröjde länge innan jag hittade ett framförande som var njutbart på alla fronter. Var på jakt efter en kombination där skickliga instrumentalister och körsångare befann sig i samma tid och rum som en sopran med tydlig, varm och klar röst. Och här minsann var de:

På andra plats, mycket tack vare kören som går all-in, kommer i mitt tycke detta framförande:

 

En sten tappad från axlarna, nu är det bara resten kvar

Nu är bouppteckningsuppdraget avklarat. Hoppas jag. Innan vi kan börja nysta i alla praktiska göromål som återstår ska PostNord först lyckas leverera bouppteckningshandlingen till Skatteverket (varför gör blotta tanken mig skeptisk?), och sedan ska personalen på detta fina mutkolvsföretag godkänna dokumentet, stämpla det och skicka tillbaka det till oss. Med hjälp av PostNord (varför gör blotta tanken mig dubbelt skeptisk?).

Alltmedan L i fridfull ovetskap sover vidare i sitt okända kosmos.

 

What’s the point?

En person ger sig iväg. Bara så där. Lämnar sin stora familj och sina många vänner kvar i ösregnet på kyrkbacken. Uppmuntrande prästord skingrar inte förvirringen. Trängseln runt sista avskedet. Buketterna får knappt plats på kistlocket. Döden där under. Grusknaster fram till kaffesorlet där det saknas en röst. Slut nu på historier om långväga seglatser och andra äventyr. Slut på ett liv. Det som återstår, ett foto på ett bord. Minnen som byts och glider undan. Spridda skratt. Försöken att dölja sig för det slutgiltiga. Regnet som fortsätter att hälla ner, paraplyet som i hemlighet blir stulet från dess plats vid porten. Först står det där så självklart och hjälpsamt och fint. Sen gör det inte det längre.