Tyvärr

… är nu redan den tredje boken i serien om HP och Rebecca utläst.

Som tröst för tomheten som plötsligt uppstått får jag väl roa mig med att så småningom och i detalj analysera böckerna och bena ut varför de är så lyckade.

Men så här rent allmänt går det att konstatera att det aldrig är fel att

* vara så initierad i ett ämne eller yrkesområde att man kan skriva med ett sådant tugg att det blir övertygande och medryckande

* jobba med motsatser och paralleller eftersom det förstnämnda bjuder på “gratis” konflikter och det sistnämnda höjer spänningen

* låta huvudpersonerna drivas av basala krafter med hög igenkänningsfaktor, i det här fallet skuld och hämnd

* skriva korta scener där berättarperspektiven hela tiden växlar och samtidigt flätas ihop med varandra

* bygga handlingen på två kända sociala fenomen, i det här fallet spel och konspirationsteorier, som får mötas och stångas med varandra, och sedan hänvisa till verkliga händelser för att ge det hela trovärdighet och tempo

* ge huvudpersonerna svagheter som väcker sympati

* ge (någon av) huvudpersonerna en gimmick som återkommer vid lämpliga tillfällen och höjer sympatierna

Advertisements