Month: April 2013

Stengetter, fast hästar

Det blev en ny barbackatur på bjässehästarna i går. Hann knäppa en bild på giganten (som ser liten ut eftersom jag stod på en höjd) när hon älgade fram över ängen för att runda staketet och hinna först fram till morötterna. Det lyckades hon med, och jag ska erkänna att det var en både mäktig och småskakig syn när hon kom dundrande rakt emot mig med en förväntansfull min.

Horses_Carol_0436

Hon och hennes lika stora kompis (som är lite sävligare och därför inte kom med på bild) är sådana charmiga, godmodiga och urstarka varelser att man inte vet om man ska vara andäktigt förtjust eller hälsosamt nervös. Den senare känslan tog dock överhanden under ridturen som följde genom snårskogen. Vi red nämligen vilse och hamnade på smala, leriga, klippiga stigar med tätväxande vegetation. Det är ett rent under att inte alla utskjutande grenar och spretiga buskage sopade ner oss från hästryggarna och gav oss hårda fall ner på stockar och klippbumlingar. Som väntat hade jag maffiga mardrömmar sedan under natten. Och i dag har jag en träningsvärk som det inte ens går att stava till.

Ändå längtar jag till nästa gång jag får besöka dem, klia dem i pannan och rättvist fördela äpplen och morötter mellan dem… kanske till och med hinna ta några vettiga bilder innan de försöker nappa åt sig mobilen.

Advertisements

Veckans skrivtips

…hämtar jag från Writer’s Digest och Elizabeth Sims som gett ut en bok om hur man skriver böcker och bland annat förespråkar “stormwriting” som en väg framåt i skrivarbetet.

I stora drag innebär denna metod att man lånar improvisationstekniker från teatern och aldrig låser och blockerar genom att tänka “nej”. Det man i stället ska göra är att alltid tänka “ja, och…”.

Ett tips som inte ser så mycket ut för världen, men jag har haft nytta av det hela veckan – och förhoppningsvis även resten av livet. För jag insåg att det utgör hela skillnaden mellan att värdera och radera (nästan) varje ord (nej-tänket) och att låta tråden spinnas via alla infall (ja-tänket). Det utgör helt enkelt skillnaden mellan ett ångestladdat skrivande och ett lustfyllt dito.

Blomvandring i april

Hittade många fler blommor ute på min vandring i går än vad jag hade väntat mig. Känns fortfarande kallt i luften, men i Botaniska, särskilt i dess avdelning Klippträdgården, fanns det många fynd att göra. Fjällsippor av olika sorter, kallor, rhododendron, gullvivor, ranunklar, krokusar och olvon. Jag gillar blommor. Jättemycket. Jag ser fram emot att det blir så varmt att jag kan sitta ute och skriva, mitt ibland dem.

Carolsblompromenad_2013-04-25_1Carolsblompromenad_2013-04-25_2Carolsblompromenad_2013-04-25_3Carolsblompromenad_2013-04-25_4Carolsblompromenad_2013-04-25_5Carolsblompromenad_2013-04-25_6Carolsblompromenad_2013-04-25_7Carolsblompromenad_2013-04-25_8Carolsblompromenad_2013-04-25_9Carolsblompromenad_2013-04-25_11Carolsblompromenad_2013-04-25_10Carolsblompromenad_2013-04-25_12Carolsblompromenad_2013-04-25_13Carolsblompromenad_2013-04-25_14Carolsblompromenad_2013-04-25_15Carolsblompromenad_2013-04-25_17Carolsblompromenad_2013-04-25_16

Vill ni se en stjärna

Dragon304

På en sekund hinner ljuset tillryggalägga nästan 300 000 meter. På ett år hinner det cirka 9 461 miljarder kilometer. Det är ohyggligt långt. Stjärnorna är oåtkomliga för oss, tänker jag i svaga stunder innan jag minns att ljuset på åtta minuter hinner ca 150 miljoner kilometer. Det är också vansinnigt långt, men det är inom räckhåll. Och inom detta räckhåll finns faktiskt en stjärna, så nära och klart lysande att man får lust att kalla den en sol.

NASA:s rymdobservatorium Solar Dynamics Observatory, som knäpper en bild av vår alldeles egna G-stjärna var 12:e sekund i 10 olika våglängder, har under de tre senaste åren samlat tillräckligt mycket material för en film som visar hur vår maffiga stjärna snurrar och strålar, hur den ibland passeras av kometer och planeter, och stundtals även förmörkas av månen.

 

Bilden är hämtad här: http://sdo.gsfc.nasa.gov/gallery/main.php?v=item&id=181

Spring springs eternally

Carolshumla_Botaniska 20120608Såg min första humla för i år, alldeles nyss, genom fönsterrutan. Jag gillar humlor. De flyger snabbt och slött, är rart tufsiga och knubbiga och väger ingenting i handen när man lyfter bort dem från asfalten där de tappat orken.

Vet inte vad humlan gjorde på vår balkong, kanske ville den säja hej på mej du och gratulera. Nej, inte troligt. Hur skulle den ha kunnat veta att a) jag alltid blir glad av humlor och b) att ett grattis var aktuellt? Hittills har det bara varit Antonio Nymous som känt till något om dessa ting.

Det var roligt att få ett mail som tyckte att en novell jag skrivit var värd att läsas av andra. För strax efter att jag skrivit klart novellen tyckte jag precis likadant, och när jag läste om den igår (tre månader senare) –  före nyinskick till tidningen som ville ha den – tyckte jag fortfarande likadant.

Vilket bevisar att jag ska fortsätta på den inslagna vägen och enbart skriva på det sätt som får mig själv att skratta och trivas. Förr eller senare är det någon som skrattar och trivs åt samma saker som jag.

Jag tackar fröjdefullt för denna insikt, för den kommande publikationen* och för Antonios många grattis. Och för humlans uppenbarelse.

* Så fort jag vet när ska jag också berätta var och hur.

Sömnens små spratt

Om jag varit esoterisk hade jag säkert kunnat uttryda (mar)drömmen som väckte mig:

Jag var dömd till döden – förbrytelsens art framgick inte – och jag protesterade kraftigt… med motiveringen att jag hade en deadline som väntade.

Kanske hade (mar)drömmen något att göra med gårdagens läsning av E T A Hoffmanns Sandmannen och dagens faktum att en deadline faktiskt väntade.

Historien om Sandmannen berättas i brevform och handlar om den unge studenten Nathanael som säger sig hemsökas av en djävulsfigur, den vidrige advokaten Coppelius. Det är ramverket för boken som tämligen snart även börjar kretsa kring psykologiska frågeställningar, upplysningstankar och berättartekniska problem. På bara några få sidor (det är en mycket tunn bok) hinner författaren borra sig in i huvudet på en, ruska om och så oroväckande frön om självbespegling och inbillningskonst. Det hela är mycket avancerat.

Dessutom tycker jag mig ha sett föremålet för Nathanaels besatthet, den märkliga Olimpia, när hon dansar – inte med Nathanael utan med Casanova – i Fellinis film med samma namn.