Month: May 2013

Det svänger fort

I ena stunden läser jag med dyster fascination hur lätt det är att råka förgifta sig själv med sådant som naturen bjuder, och i nästa stund har jag absolut ingen lust alls att göra flädersaft på fel sorts fläder. Orsaken är att jag, vid arbetet med den snårskog som är mitt romanprojekt, plötsligt och överraskningsvis hörde hur det klack till i huvudet och livet tog en ny och glad vändning.

450px-Sambucus_nigra-BuschAllt som behövdes var att öppna ett nytt Open Office-kalkyldokument – och att nöja sig med ett minimum av kolumner.

Ett av de svåraste momenten i skrivandet har alltid tyckts mig vara att hålla ordning på kronologin och alla scener, och att inte trilla ut i associationer och spår som bara är intressanta för mig själv och inte för handlingen framåt. Men ingen av de metoder för ordningsskapande som jag hittills testat har riktigt fungerat:
* Klisterlappar, hur färgglada de än är, har en tendens att ramla ner från väggeländet.
* Digitala klisterlappar är svåröverskådliga där de sitter på sin digitala korkmattetavla och försvinner ut i kanterna hur stor skärm man har.
* Indexkort är handfasta och prydliga men var ska man ha dem, var finns det golv eller den vägg som rymmer dem?
* En griffeltavla i barnstorlek med pappersrulle på baksidan att göra tankekartor på är inledningsvis väldigt roligt, men blir snart mycket kluddigt och därför också kontraproduktivt.
* Ett kalkylblad i datorn är som gjort för ordning och reda, men även det försvinner ut i kanterna hur stor skärm man än har. Såvida inte man begränsar sig…

Vilken upptäckt! I samma stund som jag fattade att ett kalkylblad vilken dag i veckan som helst klarar sig utmärkt med blott tre kolumner, ja då lossnade allt.

Hemligheten ligger i enkelheten:

En kolumn för provisorisk scenrubrik.
En kolumn för scenens innehåll i stolpform.
En kolumn för scenens nyckelord.

Plötsligt blev allt synligt och (förhållandevis) lätthanterligt. Och det var nyckelordskolumnen som stod för den stora vinsten. Med ett enda ögonkast kan jag nu se hur de olika händelsespåren fördelar sig, var det råder obalans i berättarflödet och vilka omflyttningar som krävs för att åtgärda problemet.

Japp, livet leker igen.

(Bilden är hämtad från Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fl%C3%A4der)

“Å, men det var väl ändå lite ynkligt…?”

…sa hjärtat förbisprunget när jag sa att jag visste vad som händer i George R.R. Martins tredje bok i serien A Song of Ice and Fire – filmad som Game of Thrones – och han undrade när tusan jag hade läst den för han har inte sett mig sitta med den i händerna en enda gång någonsin och jag svarade att jag inte hade läst den, inte direkt, utan snarare hittat en sammanfattning av den på Wikipedia eftersom jag så gärna ville veta hur det går för figurerna och jag faktiskt inte hinner läsa alla böcker som jag så gärna vill läsa.

Tvärtom hinner jag bara med ett litet fåtal, och just nu är det Djuna Barnes kultförklarade Nattens skogar som gäller.

djunabarnesnattensskogar

Däremellan gör jag nya försök att begripa mig på poesi med hjälp av Folke Isaksson och hans Terra Magica. Det går riktigt bra, tycker jag. Känner mig redan smått hemsökt av många av denna diktares rader, till exempel…

Jag vaknade
med ett stänk av svindel
spikat mellan mina ögon.
(Ur “En dröm i Toledo”)

och

Ur gravarna stiger de döda:
soldater med stelnade gyttjebrynjor,
med spindelvävsfanor och med jasminekransar.
(Ur “Walt Whitmans dröm”)

Jag ser, och tycker mig förstå.

folkeisakssonterramagica

Veckans skrivartips

… står Anne Rice för. Och minsann om hon inte säger just det som jag tyckte att jag kom på alldeles själv igår:

Om det ska bli något, skriv.

Sedan utvecklar förstås Rice ämnet på ett väldigt lyssnansvärt sätt och säger i sammandrag:

Skapa genom att skriva. Släng inget. Skriv. Det finns inga regler. Att skriva kräver inget annat än det egna arbetet. En fördel är att detta arbete kan göras när som helst och var som helst.

Och enligt Rice är det inte svårare nu än förr att bli publicerad. Hon använder sig själv som exempel på hur refuseringarna kan trilla in en efter en men hur man ändå kan lyckas till slut. Ge aldrig upp, manar hon. Lyssna inte på nej-sägare. Skriv.

 

Tillägg: Har äntligen kommit in i mitt romanprojekt så ordentligt att jag faktiskt blir stressad när jag av olika anledningar inte kan jobba med texten. Känns som en seger.

 

Insikt

På sistone har romanprojektet känts lite rörigt och snudd på frånstötande besvärligt. Tror att det beror på att jag hittills har funderat mer än jag har skrivit. Men skriver man inte händer ingenting. Förstås.

Så från och med i dag funderar jag enbart skrivande.

Det har redan blivit massor med spretiga skisser som förärats ett helt eget dokument. Och ur detta dokument har bannemej ett antal lovande trådar och formuleringar vuxit fram, så att jag nu tror mig vara på rätt kurs igen. Wow.

Som belöning ska jag gå ut i solen och äta glass.

Helg och hå

Pingsthelgen har varit ganska skriv- och läsfattig, men desto mer kritrik. Åska satte stopp för den efterlängtade utflykten till de gula hästarna. Enda sättet att hantera besvikelsen var att plocka fram oljepastellkritorna som busbon skänkt mig. Har ingen aaaning om hur man hanterar dem, men förhoppningsvis kommer övning så småningom att ge färdighet. Hur som helst är det väldigt roligt att framleva sina kluddigheter i pastell. Vad mer kan man begära?

pastellardenner2_Carolisabella_2013-05-19

Hur det borde ha slutat

Häromkvällen var det 3D och fullt ös medvetslös i Bergakungens sal: Antonio Nymous och jag hade biljetter till Star Trek: Into Darkness.

Jag storgillade ettan och har sett om den flera gånger, och jag ville så hjärtinnerligt storgilla även tvåan.

Men det borde jag ju ha vetat vid det här laget, att tvåorna sällan klarar av att leva upp till de förväntningar som ettorna skapat. Och i det här fallet kvittade det att imdb.com visar tittarbetyget 8,3 av 10, dvs. en svag 4:a på “vanliga” skalan . Mitt stackars intresse blev ändå grundligt nernött till slut av filmens alla överdrivna skränigheter och bortslarvade trådar.

Fast jag är väldigt glad ändå att vi såg den. Det fanns många roliga 3D-effekter att njuta av. Och science fiction är alltid science fiction. Särskilt när man ändrar slutet. Även på den bra-iga ettan. Har man den i färskt minne blir detta HISHE-klipp förtjusande kul.