Month: June 2013

En novellperson på rymmen

Har tröttnat på att försöka fatta hur, var, när och för vem saker och ting visas på fejsfjantkontot och varför hjälpfilerna är rena rama stjälpfilerna. Vansinnigt många timmar som gått åt till ingenting. Så nu ger jag fanken i att försöka vara social och skaffa vänner, och tänker i stället ägna mig åt det jag skulle göra från början. Skriva.

skrivarväder

För att lirka mig tillbaka in i romanprojektet beslöt jag i går natt att värma upp med en novell. Med grusiga ögon in på småtimmarna besvarade jag därför en rad inledande frågor om min tänkta huvudperson och handling. Frågorna  var baserade på Holly Lisles sju punkter om hur man gör för att väcka läsintresset från sidan ett – och Lisle är förresten så bra att jag önskar att jag haft råd att köpa hennes How to Think Sideways-kurs. Den är inte dyr, inte egentligen, bara om man redan går på knäna.

Hur som helst, nu vet jag i alla fall hurdan min huvudperson är för att jag skulle vilja träffa henne i levande livet, vilken knipa hon på första sidan befinner sig i som motiverar en fysisk beskrivning av henne, vad hon sysslar med just nu som väcker empati (hoppas jag), vad som riskerar att stoppa hennes sysslande (det vill säga, vem antagonisten är), var någonstans hon befinner sig för att slå an tonen i berättelsen, vad hon säger i sin första replik för att visa vad berättelsen kommer att handla om, hur hon agerar för att visa vilken som är hennes främsta egenskap, samt skälet till att hon handlar som hon gör.

Allt som återstår nu är att fylla i själva texten, visa hur hon hanterar situationen och på vilket sätt hon förändras av den. För det är många som har sagt det:

Berättelser handlar om förändring.

Senast jag hörde det var i en intervju med Margaret Atwood på YouTube. Fast hon specificerade förstås och sa romaner (eftersom hon jämförde med dikter).

På tal om romaner tjuvkikade jag i två stycken i affären i går och vet nu att jag bara måste få läsa dem ordentligt:

Jellicoe Road av Melina Marchetta

Kast med liten kniv av Sara Kadefors (hon lyckas alltid hitta bra titlar till sina böcker: stadigt förankrade i det igenkännbara men ändå väldigt egna)

Advertisements

Kanske

…är det inte meningen att jag ska skriva? Kanske är det högre makter som med sina ständiga och tidsödande hinder i vägen försöker tala om för mig att jag borde ge upp? Syssla med enklare saker. Drömma mig bort till de gula hästarna och deras norpiga nosande i fickorna efter godsaker, till minnet av hur deras tunga hovar låter mot grusvägarnas underlag när de travar iväg med en i starka steg och man fjädrar sig som en mallig tupp när man lyckas hålla sig kvar på deras halkryggar trots att insekterna fått dem att sparka bakut.

Ja, kanske är det syftet med alltihop? Inse att gula hästar är mycket viktigare än lösa tankar i ett Open Office-dokument?

En sak är i alla fall säker. De gula sagohästarna är mycket lättare att älska än ett Open Office-dokument, helt enkelt därför att de bjuder på den enda stunden i veckan då jag slipper tänka på mitt eget varande. I mötet med dem finns endast utrymme i anden och kroppen för just dem. De har tyngd och färg och lukt och vilja. De är påtagliga och kraftfulla och de kräver koncentration. Inget snack, inget “ja men, jag ska bara…”.

linslus

Medan skrivandet är motsatsen. Abstrakt och undflyende, föränderligt och amorft. Det existerar knappt ens när man tryckt ut det på papper och satt sig med det i en pappersbunt i knäet. Klart som sjutton att det tar emot. Och javisst att det då i svaga stunder vore enklast att göra makterna till viljes genom att bara ge fan i alltihop. Hörsamma deras uppmaning “ge upp, ge upp, ge upp…”

Men häh, glöm det.

Surrender is not an option.

Sagohästarna får säga vad de vill.

Bedömningsfråga

Ibland kan det vara bra att inleda sitt arbetspass med läsning av andras berättelser, för att bli sporrad och skaparglädjefierad. Fast ibland blir man förstås påverkad åt andra hållet…

Efter att i dag ha läst ut Plats av Pija Lindenbaum, och konstaterat att romanen är så väl skriven att den smittade mig med sin klaustrofobiska stämning, kände jag mig tyvärr mer äcklad och trött än inspirerad. Så skicklig kan en författare alltså vara!

Huvudpersonen, en medelålders gift kvinna med halvvuxen son, skildrar i jag-form och presens det hon beskriver vara en “känslighet” som hon behöver botas ifrån. Läsaren får följa henne på hennes alltmer instängda väg via make, vänner, arbetskamrater, älskare, mamma, bror, grannar och hund tills man förstår att det hela måste få ett slut. På ett eller annat sätt.

Rent allmänt är det intressant att se hur en fiktiv huvudperson, som är så osympatisk som berättarjaget i Plats är, ändå kan få en att vända blad ända fram till slutet.

Mummy dearest

Stormrika Lawrence befinner sig i Egypten där han hittar en mumie. Men innan han hinner njuta av upptäckten dör han våldsamt, och hans dotter Julie hemma i England sörjer utan att veta att hennes kusin, den depraverade Henry, haft ett förgiftande finger med i spelet. Hemma i England har den stormrika Lawrence dessutom en gammal adlig älskare, Elliott, vars son Alex älskar Julie och vill gifta sig med henne. Men Julie är mer intresserad av mumien.

themummyannecirec

Och vem skulle inte vara det? För när den plötsligt vaknar till liv visar den sig vara en supervacker, superklyftig, superpassionerad och supergentlemannamässig farao – som inte drar sig för att försöka strypa folk som är dumma mot hjältinnan.

The Mummy av Anne Rice innehåller ganska många kärleksromaningredienser (mig inte tycka om), men jag läser vidare ändå därför att det är så himla bautakul med mumier! Dessutom är texten i sig mycket välskriven och levande. Finns mycket att lära sig där.

Feberanfall

Jaha, så blev det ett konto på fejsbuck trots allt, eftersom jag i min outhärdliga naivitet – trots alla upprörande rapporter om övervakning och integritetskränkningar – tänkte att jag på det viset skulle kunna hitta skrivar- och andra intressegrupper.

whatthehelltroll

Men allt som hände var att jag började koka, bokstavligen. För hela fejsbuckupplägget med småhemliga flikar och skrälliga kopplingar till saker som är omöjliga att begripa vafan de gör på ens sida gjorde mig så satans stressad och less att jag bara ville skrika.

Får väl kalla in en konsult. Syrran har ebjudit sig.

Suck

Två dagar fullmatade med en massa annat än skrivprojektet är tydligen allt som behövs för att slinka ur spår, hamna ur fas och komma ur gängor.

Det är ju ett strålande väder för att sitta inomhus och skriva – ute råder regn och bastukvalm – så varför sätter jag inte igång?

ardennerijuni002

Jag ska göra det. Nu. … Så fort jag processat det faktum att jag nyss betalade 650 spänn för att vädra hästlukten ur mina lös-och-ledig-kläder. Det gick så till att jag, när plaggen skulle hämtas in igen, upptäckte hur sorgligt sjangserade jeansen börjat bli av allt barbackaskumpande på världens underbaraste ardennerhästar. Så ut och köpa ridbrallor! Höh, det ägde jag inte ens i ungdomens gröna dagar när hästar ingick lite mer självklart i tillvaron. Förutom pengar (som behövdes till annat) kostade det hela även en hel del tid. Fan, det är dyrt att vädra.

Hur som helst har jag nu ventilerat mina åsikter och kan äntligen ta itu med det jag skulle göra: Skriva, skriva, skriva.