Month: July 2013

Ögonblicksbild

Bloodybored

Herrejävlar vad less hon var på alltihop. På alla människor och alla situationer, på allt som skulle längtas efter att vara och att inte vara, på alla platser som skulle bedrömmas, allt som det var meningen att bli och bli sig taget förbi.

Om inte hennes tummar varit ett stort jävla skämt skulle hon ha tryckt ut de 100 tabletterna ur byrålådans lilla Imovane-ask och dragit åt helvete med alltihop.

Lära sig sätta punkt

Varje dag byter orden och meningarna innebörd. Det jag skrev i går betyder något helt annat i dag. Samma sak med texter som andra har skrivit. Det som rör mig till tårar ena dagen kan vara ett “jaha säger du det” nästa dag.

Så när ska jag lära mig att det är så här det är och förstå att det inte går att hugga något i sten? Panta rei.

Den bästa bok jag läst på länge

JellicoeRoad

Jellicoe Road av Melina Marchetta. Har grubblat på varför boken är så svår att lägga ifrån sig, varför jag tycker så väldigt mycket om varenda person jag möter i berättelsen (även när de beter sig illa), varför jag blir så djupt gripen av deras öden. Håller som bäst på att analysera saken (eftersom de finns massor att lära sig här), och detta är några av ledtrådarna jag hittat och tänker följa upp:

Ledtråd 1: Melina Marchetta berättar i denna intervju att hon börjar med romanfigurerna, och “umgås” med dem ganska länge innan hon egentligen börjar skriva. Hon säger att det är viktigt för henne att innerligt tycka om figurerna hon skapat, inklusive deras brister och fel. Vilket i sin tur kanske (tänker jag) beror på att hon låter dem göra “fel saker av rätt anledning”: Det innebär att de hela tiden strävar efter något de våldsamt längtar efter, och det gör dem väldigt mänskliga – och gripande – när de tror sig göra det rätta men det ändå blir fel.

Ledtråd 2: Författaren säger i samma intervju som ovan att det som intresserar henne är när människor blir tvungna att omdefiniera sig själv. Det märks väldigt tydligt i Jellicoe Road. I ett olidligt spännande långsamt tempo nystas romanens märkliga sanningar upp, och det som romanfigurerna trott sig veta rivs ner. Och det är under återuppbyggandet av sina identiteter som de växer som människor och blir både varandras och läsarens vänner, sannolikt för resten av livet.

Hur ska jag ha det egentligen

Hade lovat mig själv att inte skriva här igen förrän jag var helt färdig med novellen. Men jag har ju också lovat mig själv att föra en Captain’s log över mitt skrivbeteende – bra att ha att titta tillbaka på i svåra stunder – och då är jag helt enkelt tvungen att anteckna i denna min loggbok att novellen fortfarande inte är klappad och klar. Fanken! Får trösta mig med att det var annat som blev klappat igår.

Carol möter föl

Fantasieggande

Nu när jag äntligen (delvis) avstofiliserat mig och öppnat FB-konto strömmar det dagligen in rolig och spännande information om djur, natur, rymden, skönlitterärt skrivande, vetenskapliga mysterier, och inte minst om övergivna platser i Sverige och i världen. Senast i dag kom det två länkar till underbara ting:

http://myscienceacademy.org/2013/04/14/the-33-most-beautiful-abandoned-places-in-the-world/

samt

Lång kö och kort lånetid

… för en bok som är alldeles för bra för att man ska vilja släppa den ifrån sig. Hur löser man det? Genom att köpa den själv. Judith Schalanskys Atlas över avlägsna öar är full av fantasieggande människoöden, speglade av de femtio öar som författaren skriver att hon “aldrig har besökt och aldrig kommer att besöka”. Dock är det andra som har besökt dessa öar, och det är det Schalanskys bok handlar om. Mellan raderna, och långt i fjärran, anar man den eviga längtan efter det ouppnåeliga.

Mest gripen blir jag nog av den sista anteckningen som kontrollmekanikern på Ensamhetens ö gjorde år 1996.

atlas-over-avlagsna-oar-femtio-oar-som-jag-aldrig-besokt-och-aldrig-kommer-att-besokaMen varenda liten ö som Schalansky behandlar väcker min fascination. Vad är det egentligen dessa pytteöar gör med sina människor? St Kilda, till exempel, där kvinnorna har “förunderligt klara ögon” men där nästan inga barn överlever åttadagarssjukan. Eller Clippertonatollen där människor vandrar omkring i finkläderna, bortglömda av världen. Eller Laurieön där pingviner får höra säckpipor spela till minne av en skeppsläkare de aldrig mött.

Å, alla dessa öar som jag aldrig har besökt men som jag gärna skulle vilja besöka.

Atlas över avlägsna öar är en bok att umgås med snarare än att läsa. Och inom 2-4 arbetsdagar kommer den att vara min alldeles egna kompis, hurra.