Month: July 2013

Det ska jag komma ihåg

…vad stöttande och trevliga alla vänner är.

Advertisements

Ögonblicksbild

Bloodybored

Herrejävlar vad less hon var på alltihop. På alla människor och alla situationer, på allt som skulle längtas efter att vara och att inte vara, på alla platser som skulle bedrömmas, allt som det var meningen att bli och bli sig taget förbi.

Om inte hennes tummar varit ett stort jävla skämt skulle hon ha tryckt ut de 100 tabletterna ur byrålådans lilla Imovane-ask och dragit åt helvete med alltihop.

Lära sig sätta punkt

Varje dag byter orden och meningarna innebörd. Det jag skrev i går betyder något helt annat i dag. Samma sak med texter som andra har skrivit. Det som rör mig till tårar ena dagen kan vara ett “jaha säger du det” nästa dag.

Så när ska jag lära mig att det är så här det är och förstå att det inte går att hugga något i sten? Panta rei.

Den bästa bok jag läst på länge

JellicoeRoad

Jellicoe Road av Melina Marchetta. Har grubblat på varför boken är så svår att lägga ifrån sig, varför jag tycker så väldigt mycket om varenda person jag möter i berättelsen (även när de beter sig illa), varför jag blir så djupt gripen av deras öden. Håller som bäst på att analysera saken (eftersom de finns massor att lära sig här), och detta är några av ledtrådarna jag hittat och tänker följa upp:

Ledtråd 1: Melina Marchetta berättar i denna intervju att hon börjar med romanfigurerna, och “umgås” med dem ganska länge innan hon egentligen börjar skriva. Hon säger att det är viktigt för henne att innerligt tycka om figurerna hon skapat, inklusive deras brister och fel. Vilket i sin tur kanske (tänker jag) beror på att hon låter dem göra “fel saker av rätt anledning”: Det innebär att de hela tiden strävar efter något de våldsamt längtar efter, och det gör dem väldigt mänskliga – och gripande – när de tror sig göra det rätta men det ändå blir fel.

Ledtråd 2: Författaren säger i samma intervju som ovan att det som intresserar henne är när människor blir tvungna att omdefiniera sig själv. Det märks väldigt tydligt i Jellicoe Road. I ett olidligt spännande långsamt tempo nystas romanens märkliga sanningar upp, och det som romanfigurerna trott sig veta rivs ner. Och det är under återuppbyggandet av sina identiteter som de växer som människor och blir både varandras och läsarens vänner, sannolikt för resten av livet.