Month: July 2013

Hur ska jag ha det egentligen

Hade lovat mig själv att inte skriva här igen förrän jag var helt färdig med novellen. Men jag har ju också lovat mig själv att föra en Captain’s log över mitt skrivbeteende – bra att ha att titta tillbaka på i svåra stunder – och då är jag helt enkelt tvungen att anteckna i denna min loggbok att novellen fortfarande inte är klappad och klar. Fanken! Får trösta mig med att det var annat som blev klappat igår.

Carol möter föl

Advertisements

Fantasieggande

Nu när jag äntligen (delvis) avstofiliserat mig och öppnat FB-konto strömmar det dagligen in rolig och spännande information om djur, natur, rymden, skönlitterärt skrivande, vetenskapliga mysterier, och inte minst om övergivna platser i Sverige och i världen. Senast i dag kom det två länkar till underbara ting:

http://myscienceacademy.org/2013/04/14/the-33-most-beautiful-abandoned-places-in-the-world/

samt

Lång kö och kort lånetid

… för en bok som är alldeles för bra för att man ska vilja släppa den ifrån sig. Hur löser man det? Genom att köpa den själv. Judith Schalanskys Atlas över avlägsna öar är full av fantasieggande människoöden, speglade av de femtio öar som författaren skriver att hon “aldrig har besökt och aldrig kommer att besöka”. Dock är det andra som har besökt dessa öar, och det är det Schalanskys bok handlar om. Mellan raderna, och långt i fjärran, anar man den eviga längtan efter det ouppnåeliga.

Mest gripen blir jag nog av den sista anteckningen som kontrollmekanikern på Ensamhetens ö gjorde år 1996.

atlas-over-avlagsna-oar-femtio-oar-som-jag-aldrig-besokt-och-aldrig-kommer-att-besokaMen varenda liten ö som Schalansky behandlar väcker min fascination. Vad är det egentligen dessa pytteöar gör med sina människor? St Kilda, till exempel, där kvinnorna har “förunderligt klara ögon” men där nästan inga barn överlever åttadagarssjukan. Eller Clippertonatollen där människor vandrar omkring i finkläderna, bortglömda av världen. Eller Laurieön där pingviner får höra säckpipor spela till minne av en skeppsläkare de aldrig mött.

Å, alla dessa öar som jag aldrig har besökt men som jag gärna skulle vilja besöka.

Atlas över avlägsna öar är en bok att umgås med snarare än att läsa. Och inom 2-4 arbetsdagar kommer den att vara min alldeles egna kompis, hurra.

Bortskämd

Blev en aning häpen av att upptäcka hur vansinnigt många människor det är som heter samma som jag. Har aldrig sökt på mitt eget namn förut, har liksom inte känt något behov. Men det hela blev aktuellt häromdagen när folk sa att de inte hittade mig på Facebook. Vadå, tyckte jag. Jag hade ju nyss gått med! Det visste jag helt säkert eftersom det varit så sabla ångestladdat att slutligen klappa ihop och sälla mig till klubben (ungefär lagom till när den börjar bli ute enligt somliga nyhetsrapporteringar).

Men folket hade rätt. Det drällde av Carol Petersen överallt (och det hjälpte inte att jag försökte fylla i mitt mellannamn Isabella). Blev alldeles yr. Och en smula chockad. För jag har aldrig tänkt på att jag tillhör en mängd, att det vimlar av sådana som jag. Är det bra? Är det dåligt? Har inte bestämt mig än. Jag är i alla fall den enda (vad jag kan se) som sitter på en sten. Hm, tror att jag måste skriva en ny novell…

Lurad

Jag är nästan färdig med novellen som det var meningen att jag skulle använda som medlare mellan mig och romanprojektet. Men det hela var inte fullt så avslappnat som jag hade hoppats. Noveller är ganska svåra att skriva (vilken överraskning), i alla fall om man menar “allvar” med dem, och just den här novellen hade jag nog aldrig rott i land om jag inte trixat och lurat mig själv till det. För den handlar om allvarliga ting som gör mig ganska nedstämd, och i sådana lägen är det alltid svårt att hitta orden som låter texten tala för sig själv. Ska inte säga att jag har lyckats med det, inte än. Novellen behöver nog några putsningar innan jag vågar kalla den färdig, men grunden är i alla fall lagd. Och för att minnas hur jag gick till väga när det tog emot så hårt antecknar jag här receptet:

1. Öppna ett kalkylblad (t.ex. Open Office, lika bra som Microsofts paket men gratis) och skissa i den första kolumnen ner minst 10 situationer, repliker eller scener som du vill ha med i berättelsen. Obs: skissa bara. Använd nyckelord.
Ta paus. Rör på dig. Fundera.
2. Gå igenom de 10 situationerna en i taget och använd kolumn nummer två för att fylla ut dem med vad helst som trillar in i huvudet. Jobba framåt. Röj igenom. Det är fortfarande bara skelettet du arbetar med. Varsågod att lägga till scener/situationer i kolumn ett om det skulle behövas, men minns att det ännu är för tidigt att börja tänka på vad som ska bort. Framåt, tänk envist framåt. Kör på.
Ta paus. Rör på dig. Fundera.
3. Gå igenom det du skrivit i kolumn två, en cell i taget och använd kolumn tre för att fylla ut med repliker och annat som mognat fram. Du är en skulptör, du klabbar på ett lager lera i taget. Ha kul, grova konturer duger fint. Finliret kommer sedan.
Ta paus. Rör på dig. Fundera.
4. Upprepa föregående steg tills du fått fram en textmassa som fröjd och gamman hänger ihop från början till slutet och som tycks ha bubblat fram nästan av sig själv medan du själv bara har haft kul.
5. Grattis. NU kan du börja peta och påta… så fort du tagit paus, rört på dig, funderat.