Month: September 2013

Det frestar på

Går här och glor på klockan, ser hur den närmar sig stunden då allt är för sent. Det biter så hårt att måst välja bort dagens Bokmässa och favoritförfattare som Peter Törnqvist och Amanda Hellberg. Måste jag? Det verkar så. Är väl oartigt att inte åka iväg och gratta på kalaset. Ifall nu nån mot förmodan skulle märka att det blivit tomt vid busbons axel och undra i vilket hål ho ha trillat ner.

Tillägg: Fina grejer, ur kriserna kommer insikt. Fattade nyss PRECIS hur jag ska göra med min novellsamling! Nu ska det bli skriva av på änna riktigt.

Advertisements

Bokmässan, vilken dag!

Alla pengar jag hade med mig tog slut, och hade jag haft mer pengar med mig hade de också tagit slut.

Bland köpen ingick Lennart Lundstedts deckare Ostadig och flyktig, Elise Ingvarssons nya diktsamling Fem minuter av ditt liv, Sofi Oksanens roman När duvorna försvann och Jörn Donners självbiografi Mammuten. Dessa var de böcker jag fick signerade –  första gången i mitt som jag bemödat mig om att få en författares namnteckning i boken jag köper (och plötsligt har jag 4 stycken!).

Den roligaste kommentaren i samband med dessa signeringar stod Jörn Donner för. Jag försökte berätta för honom hur intressant jag tyckte att hans scensamtal med Sara Blom varit. Varpå han svarade “ja, ja, ja” och viftade åt mig att försvinna.

I övrigt var det spännande att lyssna på Oksanen som blev intervjuad av Jens Liljestrand, och det var himla kul också att se henne tokrafsa sitt namn i boken hon sedan överlämnade till mig.

Mycket glädje var det även att vara på plats när en av mina favvisnovellskrivare Stina Stoor vann Sveriges Radios novellpris. Vinnarnovellen “Gåvan” kan avlyssnas i P1. Via en inbjuden gäst, en av de lyssnare som varit med och röstat fram Stoor som vinnare, fick jag också tips om Novellix som gett ut ytterligare en novell av författaren. Köpte förstås och ser nu fram emot att få läsa!

Lärorikt var det också att lyssna på PO Engqvist, Henning Mankell och Jan Guillou om deras skrivprocesser. Via busbon fick jag också intressant info om hur Jonas Gardell arbetade med sin Torka aldrig tårar-trilogi. Helena von Zweigbergk hade också hörvärda ting att säga, men tyvärr hann jag bara få mig de sista fem minuterna till livs. Lyssnade även på Simona Ahrnstedt och Susanna Boll som pratade om sina senaste böcker, vilket var intressant på sitt vis.

Bland minnena som jag ska vårda varmt finns Elise Ingvarsson uppläsning av några dikter ur sin senaste bok, samt mötet med Lennart Lundstedt som förutom sitt författande råkar vara bibliotekare här på Guldheden (eg. Stadsbiblioteket).

Idétorka? Onödigt!

Författartips har lagt upp en liten intriggenerator som nog kan locka till munterhet och skrivaridéer. Av alla förslag som generatorn gav fick följande mig att le och se möjligheter:

En snabbläsande barnboksförfattare smider ondskefulla planer på att boxa sönder en saab.

En glamorös psykoterapeut ägnar all sin tid åt att trycka ner en dröm.

En amoralisk barnmorska medicinerar för att inte hoppa på en tunnelbaneförare.

En oetisk biltillverkare hetsäter för att slippa att tatuera en skattefifflande direktör.

En oresonlig polis misslyckas med att ignorera en murbruksblandare.

En dödslängtande kvantmekaniker super sig full för att inte förnedra en tyngdlyftare.

What a load off my mind!

Yeah! It’s time for a big chunk of chocolate and a really good movie! I dunno, maybe Let me in, or perhaps Winter’s Bone, or Shipping News, or maybe even the entire Firefly series in one single session.

Cause of celebration: Hooray, I managed to finish my short story in the nick of time and send it off with only seconds to spare. I’m so very proud of this feat, which included a daredevil race through town on a rickety bike – with a crazed look on my face, I’m sure – that my head’s still buzzing. Or maybe it’s just the last of the adrenaline talking…

Annorlunda deckare

Har trevligt nog lärt känna en bibliotekarie som känner en bibliotekarie som är författare, och det var så det kom sig att jag i dag e-lånade Ostadig och flyktig av Lennart Lundstedt. Trots att det är en deckare har jag roligt nästan från allra första sidan. Berättarstilen är så annorlunda jämfört med vad man annars förväntar sig inom genren, och berättarjaget är så full av insiktsfulla betraktelser att det är en fröjd att läsa oavsett vem som mördat vem. Ja, så kan det också vara.

Ibland går det bara inte

Lät mig på krångliga vägar övertygas om att Maggie O’Farrells After You’d Gone var en bra och krypande spännande roman som var väl värd ett fjärrlån från Borås (som tycks äga Svärjes enda exemplar av titeln).

Romanen inleds med att Alice ser något hemskt i spegeln på toan på Edinburghs centralstation, och i nästa stund är hon tillbaka hemma i London och blir påkörd av en bil. Resten av romanen utspelar sig medan Alice ligger i koma och medan hennes familj på olika vis försöker förhålla sig till detta faktum.

Det är nog ingen vågad gissning att O’Farrell lagt Alice i koma bara för att kunna rättfärdiga alla förvirrande tids- och berättarperspektivhopp som hon väljer att göra fram och tillbaka i romanen. Men för mig som läsare innebär upplägget, kryddat med evighetslånga kapitel utan några egentliga markeringar för när de äntligen är slut, att det aldrig lämnas plats för vila och eftertanke. I stället blir jag alldeles utsjasad av hur de olika styckena hakar i varandra i en gråstänkt salongspolerad medvetandeström. Det är hopp och skutt fram och tillbaka, hit och dit. Än är jag i farmor Elspeths huvud när hon är ung och träffar sin tillkommande, än är jag i svärdottern Anns barndom. I ena stunden är Espeths eventuella sondotter Alice berättarjaget, i nästa stund skildras hon i tredje person. Och så vidare, och så vidare. Personer och händelser flyter ihop tills jag inte längre är säker på vem som är vem, och plötsligt blir det dessutom lite Monty Python-känning när jag ska vara i huvudet på en erigerad försteälskare (som för övrigt behöver femtio sega sidor för att äntligen klämma fram med en rejält fånig hemlighet).

Duckduckgoar eller googlar man på författaren och romantiteln hittar man enbart lyriska recensioner, så det är väl jag som missar något grundläggande vitalt på basalnivå här, och jag tänker: Kanske är den tröttsamma förvirringen själva syftet med romanen, kanske vill O’Farrell få sina romanfigurers identiteter och öden att flyta ihop så att läsaren i slutänden tvingas tänka att vi alla är lika? Intressant i så fall, även om jag inte kan se hur själva texten bäddar för den sortens slutmeddelande.

Och inte kommer jag att få chans att kolla upp saken heller, för härmed väljer jag att lämna resten av romanen oläst. Det innebär att jag aldrig kommer att få reda på vilka hemskheter Alice egentligen såg i toaspegeln. Men det är väl sådant jag får leva med, antar jag.