Ibland går det bara inte

Lät mig på krångliga vägar övertygas om att Maggie O’Farrells After You’d Gone var en bra och krypande spännande roman som var väl värd ett fjärrlån från Borås (som tycks äga Svärjes enda exemplar av titeln).

Romanen inleds med att Alice ser något hemskt i spegeln på toan på Edinburghs centralstation, och i nästa stund är hon tillbaka hemma i London och blir påkörd av en bil. Resten av romanen utspelar sig medan Alice ligger i koma och medan hennes familj på olika vis försöker förhålla sig till detta faktum.

Det är nog ingen vågad gissning att O’Farrell lagt Alice i koma bara för att kunna rättfärdiga alla förvirrande tids- och berättarperspektivhopp som hon väljer att göra fram och tillbaka i romanen. Men för mig som läsare innebär upplägget, kryddat med evighetslånga kapitel utan några egentliga markeringar för när de äntligen är slut, att det aldrig lämnas plats för vila och eftertanke. I stället blir jag alldeles utsjasad av hur de olika styckena hakar i varandra i en gråstänkt salongspolerad medvetandeström. Det är hopp och skutt fram och tillbaka, hit och dit. Än är jag i farmor Elspeths huvud när hon är ung och träffar sin tillkommande, än är jag i svärdottern Anns barndom. I ena stunden är Espeths eventuella sondotter Alice berättarjaget, i nästa stund skildras hon i tredje person. Och så vidare, och så vidare. Personer och händelser flyter ihop tills jag inte längre är säker på vem som är vem, och plötsligt blir det dessutom lite Monty Python-känning när jag ska vara i huvudet på en erigerad försteälskare (som för övrigt behöver femtio sega sidor för att äntligen klämma fram med en rejält fånig hemlighet).

Duckduckgoar eller googlar man på författaren och romantiteln hittar man enbart lyriska recensioner, så det är väl jag som missar något grundläggande vitalt på basalnivå här, och jag tänker: Kanske är den tröttsamma förvirringen själva syftet med romanen, kanske vill O’Farrell få sina romanfigurers identiteter och öden att flyta ihop så att läsaren i slutänden tvingas tänka att vi alla är lika? Intressant i så fall, även om jag inte kan se hur själva texten bäddar för den sortens slutmeddelande.

Och inte kommer jag att få chans att kolla upp saken heller, för härmed väljer jag att lämna resten av romanen oläst. Det innebär att jag aldrig kommer att få reda på vilka hemskheter Alice egentligen såg i toaspegeln. Men det är väl sådant jag får leva med, antar jag.

Advertisements

Fritt fram att vara kreativ

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s