Month: October 2013

Stressframställda inbundenheter

Dagens spontantext kommer inte från någon utifrån given övning utan från ett eget initiativ. Känns som ett framsteg.

Svälta två dagar i veckan för all tid framöver, inga problem. Så hade hon trott. Gå hungrig, än sen? hade hon sagt till sin spegelbild som svarat med hakan utskjuten i lämplig vinkel. Just det, än sen? Vi har gått hungriga förr. Inga pengar i plånboken och en vecka kvar till intrillade skämt på kontot. Fast det förstås, det var ju förr, sa spegelbilden  nu när de möttes igen. Hakan var sänkt och ögonen håliga. Den erinrade sig något som hon själv glömt bort, att tiden gått och att hon tvingats följa den längs vägen. Yster uthållighet hade bytts ut mot gnisslande knän, och numera var hungern otrevlig.

Fast i djupaste förtroende var det inte klöset i magen som var det stora problemet. Inte heller var det förbudet att använda skafferiet som medbrottsling (“hm, hm, hm, få se vad det finns för gott här idag då…”) när flykten från jobbstolen, den förhatliga bojan, blev ett skriande måste. Det fanns människor som gav andra människor, klädda i särkar av något slags svart tyg, i uppdrag att hälla vatten på ytterligare andra människor och säga att “ditt namn ska vara Bojan”.

Det stora problemet var svälten i sig, anledningen till den. Det fanns två. Den ena anledningen var brittisk och hade varit med på tv i glasögon och en småkrokig näsa fasthakad i kraniet på en populärvetensportlig doktor. Denna anledning profeterade om en självpåhittad världens frälsning ifrån högt blodtryck, prostatacancer (hon hade ingen prostata, möjligtvis hade någon stulit den), diabetes, och hjärt- och kärlsjukdomar. Att det frälsande receptet även skulle gälla befrielse från autoimmuna sjukdomar var det ingen som påstod, men det låg liksom i luften, tyckte hon.

Det var detta med det autoimmuna som var den andra anledningen till svälten. I sin hjärna hade hon en snorböld som lagt sig till ro bland alla kablar och ledningar, för att fräta sönder synapserna en efter en. Sakta men säkert. Där låg den och vältrade sig som den ville och knaprade med sina kanintänder. Den hade aldrig hört talas om fastafrossadieten. Sju dagar i veckan gnagde den lilla avloppsblöta råttan och ställde till med kortslutningar och balansfall ända tills hon kastades ur cykelsadeln och föll med ansiktet före ner i oljegruset. Då stod det klart för henne att snorkaninråttan var ett ofog. Hon och kroppen i övrigt hade helt enkelt en ganska negativ uppfattning om den. De såg snett på den. Vad dem anbelangade var den hatad och önskad åt helvete med sin lurviga lilla bak, sina pepparkornsögon och sina parabolöron.

Det hela blev inte bättre av att hon somliga dagar var tvungen att vara en människomänniska vid bibliotekets lånedisk eftersom det där var helt omöjligt att värja sig mot alla pupiller och tandrader som riktades emot henne. Men plötsligt en dag, just när det var som allra värst, rörde hennes fingrar vid den allra mest populära toppboken i stans gemensamma kösystem, och under några sekunder glömde hon bort att låtsas lyssna på mannen som med röda trådar i ögonvitorna klagade på kopieringsmaskinen.

Hon lät ett inre ljus gå upp, och under timmarna och dagarna som följde gjorde hon sig bekant med västvärldens alla smartnissar som hakat på snabbtåget och nu gottade sig, inte i kakor, utan i intäkterna från framstressade receptböcker som föll sönder vid första bläddringen. Så småningom, när hon införskaffat svältmenyer för flera år framåt hade hon också skaffat sig kroppen full av goda förväntningar.

Så blev det den första dagen och hungern klöste och jobbstolen skavde. Hon kämpade emot. Distraherade sig. Ringde folk. Pratade till och med med telefonförsäljarna från Indien. Men inget kunde få henne att glömma att det största problemet, det som enerverade henne till vansinnets gräns, var insikten att hon var en sådan som anslutit sig. Som följt med strömmen.

Hört i livsmedelsbutiken, i gången mellan sylten och katrinplommonen

“Idag när jag tittade mej i spegeln blev jag helt jävla vettskrämd, för det var fanimej min morsa som glodde tillbaka på mej. Jag lovar! Som jag har sprungit halva livet för att slippa ifrån henne, och så var hon plötsligt där, på toa. Det var fan nära att jag sträckt mej efter rakbladet, och jag har jävlar i mej inte gett upp tanken på det än. Helvete, jag behöver lugnande medel eller nåt.”

Aj då. Mycket svordomar där. Så kan det också vara. Hoppas att den avlyssnade kundens utbrott uppvägs av en hel bunt människor “out there” som blir extatiskt lyckliga då de skådar sina anmödrar och -fädrar i all världens reflexrutor (vilka bara tycks bli fler och fler och fler i självbeskådningens heliga namn).

Nyskrivet

Ligger lessamt mycket efter med skrivandet. Märker jag ju inte minst på övningsbreven varje vecka från Kreationslotsen.Har redan hunnit få övning nummer 5, men blev klar med 3:an först nu. Vill så gärna vara med på NaNoWriMo-tåget i år, och då kan det vara bra att ha övat riktigt ordentligt på att låta petskrivaren inom sig sitta och gunga i en ensam jolle skitlångt ute på havet ända tills jag hunnit plita ner allt det jag faktiskt ville ha ur mig. Petandet får komma sen.

Alltså. Måste öva mer på att spontanskriva. Även om det blir som den här gången, associationer och spår som antagligen bara jag själv förstår. Så därför vågar jag inte skicka in mitt alster heller denna gång. Hur som helst, uppgiften var att berätta tre saker om sin morgon och ljuga om två av dessa saker. Kan jag väl göra, tänkte jag, och satte igång.

En kletig fläck på kudden. Smetig, röd och obegriplig. Den låg där som om den hörde till. Ett mönster i tyget, en utvikning i ämnet, ett inpass i ännu en meningslös debatt.

Fläcken kom inte från mig, det intygade badrumsspegeln på heder och samvete. Någonstans fanns lögnen och jag borstade tänderna mycket längre och hårdare än vanligt. Men vetskapen fanns där hela tiden. Man ska vara försiktig så att man inte tar skada, nöts ner och hamnar på något hem där människor med döda blickar tar betalt och trivs när de trycker ner en i träck och förmultning. Låter en ligga där. De är inte människor, inte egentligen, och jag misstänker att de redan börjat sätta sig själva i verket när det gäller mig. Jag anar att de gått ut lite löst och brutit sig in här under natten för att stryka död på min kudde. Blodet kommer inte från mig. Det är inte min näsa de krossat och låtit rinna ut. Kanske har de använt en spindel. Ponera att spindeln var av den vanliga svartbenta storkrupna sorten, hur mycket vätska finns det i en sådan att hälla ut på en aldrig fjäderfäplågad kudde?

Frågan är ny men spindeln är gammal. Redan för några år sedan låg den i källarkartongen med uttröttade julsaker. Bland adventsstjärnor i glanspapper med nupna toppar, julgranskulor med avgnuggat glitter, ljusstakar med kvarglömt stearinflott. Där låg den och såg ut som rosetten på en tomat i bomullsskägget på den fula trätomten som jag inte får slänga eftersom den en gång i tiden var en gåva, handgjord och dan. Rosetten såg torr ut men var fylld av ett lent och svunnet liv som gav mina fingertoppar en chock. Än idag minns de känslan av den sladdrigt mjuka döden med alla sina ben i en krumelur.

Får jag tag i dem som strukit blod på min kudde ska jag vråla dem utför stupet som ligger utanför mitt köksfönster. Man kan se det om man lutar sig och liksom sneglar med ena ögat förbi syrenhäcken och den nedhuggna björken och spanar bortom bron över spårvagnsspåret. Där ligger det. Med mitt fulaste mörker ska jag vräka dem ut över avgrunden och stirra dem hela vägen ner i språnget. Mitt bottenlösa jag ska vara det sista de någonsin ser, och de ska förstå att allt är förlorat för alla evärdligheter. Deras fall ner ska vara utan hopp, och själva störtandets essens ska förtära dem utan slut.

Efter tandborstningen gick jag tillbaka till sovrummet och kände på kudden. Den hade värmen kvar. Värmen ingår i det som måste bort. Först ska kroppen bort, sedan värmen. Det är inte förrän då som alla kroknar och ger upp. Osynlighetskrypen.

Regnet föll mellan krukväxtbladen och över min panna skakade gråheten ut en sömnfilt som jag kröp in under. Men den slets bort av vrålapor i overaller, den där sorten som handskas med gula maskiner på gräsmattor och gångvägar. På artspecifikt vis gapade de nonsens till varandra och tjöt ikapp med sina gula maskiner ända tills utomhusets alla färger tvättats bort, tills markens blad av lönn, oxel, björk, asp och alm försvunnit, och vinden med dem.

Det är förstås så de gör, plågar en utan syfte. Låter det knistras och knäppas mot fönsterrutor, vinas runt husknutar och vrålas i overaller.

Snart måste också jag själv dit ut, i mina läckande gummistövlar, min vattensugande jacka och mina irriterande jeans. I min försvunna kroppsvärme.

Vill lära mig

…att skriva som Petter Lidbeck. En tanke jag tänkt förut eftersom jag läst och beundrat några titlar ur serien Tre tjejer och även roats omåttligt av författarens Hans Koppel-pseudonyms Vi i villa och Medicinen.

Idag fick jag alltså tillfälle att tänka det igen eftersom datorerna på halvjobbet låg nere. Fanns inte så mycket annat att göra än att gå runt och plocka lite i hyllorna, märka lite, laga lite och slutligen bli tipsad av H om Anna Larssons hemliga dagbok. Sträckläste den. Berättelsen handlar om den ganska arga nioåriga Anna Larsson som skriver dagbok om det hon önskar hade hänt snarare än det som faktiskt hänt. Det är både roligt och gripande, och upplägget är himla smart.

Författaren trycker dessutom hela tiden på de rätta knapparna, som H uttryckte det varpå hon även tipsade om En dag i prinsessan Victorias liv. Även denna titel läste jag på stört och föll i beundran över. Boken handlar om en flicka med Downs syndrom som berättar om allt skojigt och fantastiskt hon hinner med på en enda dag.

Som sagt. Vill lära mig att skriva som Petter Lidbeck!

Ännu en

Än så länge funkar det inte riktigt som jag tänkt. Visserligen gör jag Kreationslotsens små övningar kravlöst, men jag gör dem inte varje dag. Skärpning på den fronten, om jag får be.

Ur Övning nummer 2 kom följande text (som jag nog inte heller bör skicka in):

Så satt jag då där till sist och grävde runt i din tramsiga rabatt och doppade fingrarna i maskar och rötter. I den gröna plaststruten, sprucken upptill, låg alger och skvalpade i de senaste veckornas regnvatten. Som en påminnelse. Ett dåligt samvete. Veckorna som gått. Bekvämligheten som avhållit mig från resan jag under så många år gjort så ofta. Allra minst. Två och en halv timme på cykel, upp för backar, ner för backar, i motvind och kvävvind längs motorväg och cykelbanors stinkmopeder. Och nu. Min livslinje hade nått en punkt där jag börjat bäva för de där långa turerna då mina fingrar krampade fast runt cykelstyret och jag var tvungen att snyta vinddragssnor ur ansiktet stup i kvarten. Då svetten rann sommar som vinter, tårarna likaså.

Min ursäkt. Det var skovet som hade vält mig ur rutinerna. Du vet, när jag tappade balansen och hamnade på storsjukhus och blev kanin med armarna fullprickade med nålar och blåmärken och en av läkarna strök mig över handen så vänligt att jag skulle ha suckat ja om han bett mig om den. Min ursäkt. Cortisondroppet. Ljugläkarna hade sagt att man blir uppåt av det, men jag föll mest omkull och slog i knäet och började grina. Ingen fara, blåmärket är borta för länge sen, men på sal 4 minns golvet och väggarna mig än.

Många veckor har passerat, men nu hade jag i alla fall blommor med mig till dig. Och en brun vattenkanna. Blommorna hade jag köpt på omvägen förbi Obs, och kannan hade jag lyft ner från en av krokarna borta vid kranen och fyllt till brädden.

När jag lyfte upp den gröna spruckna plaststruten ur jorden och tömde den på algvatten föll en näbbmus ut på gräset framför mig, tung och mjuk av förruttnelse. Äcklig i döden ville jag förstås inte tänka på hur den måste ha kämpat för att ta sig upp ur fällan den trillat ner i, men ju mer jag tänkte att jag inte ville desto klarare blev bilderna av dess sista stund i livet. Utdragen. Jag såg den i nyfiket övermod ta språnget upp på kanten, vingla till i ett försök att hitta jämvikten och strax därpå tappa greppet med tassarna. Så små och så förrädiska. Jag såg den halka ner och skrika på hjälp, spärra upp ögonen och trampa runt, runt i skräck och ånger medan blodet och lungorna fylldes med vatten. Mer och mer, tills det inte längre fanns någon plats för luft. Sista andetaget. Ögonen mindre än knappnålar, utsmetade och utslocknade till sist.

En skugga föll över mig där jag satt och hukade i mitt äckel. Det var en kvinna med rangliga ben, alldeles som hämtade ur Tim Burtons huvud. Hon såg på näbbmusen en lång stund. Sen sa hon att hon förstod precis hur den kände sig. Jag släppte henne inte med blicken, mest för att hon kröp mig i ryggen, men hon verkade tro att jag var intresserad av hennes gnälliga prat. Så hon började berätta att hon var sjuk och hopplös, fastlåst i en karusell utan slut.

Den där har det allt bra, sa hon hon och pekade på näbbmusen, och jag tror faktiskt att det glittrade till på hennes kind också. Jag tittade bort, och när jag tittade tillbaka var hon försvunnen.

Vad jag ville säga var. Jag tror att du kanske har sett henne här omkring. Så därför. Nästa gång hon dyker upp får du gärna nonchalera henne från mig.