Dö, prestationsångest, dö!

I egenskap av nyligen antecknad på Kreationslotsen Jeanette Niemis maillista där man varje vecka får en ny skrivövning – Niemi är dessutom så generös att hon delar med sig av övningarna gratis – tänker jag härmed göra mitt bästa för att skaffa mig en ny och avslappnad inställning till det som ändå är det mest givande jag vet.

Övning 1 resulterade i följande text (möjligheten finns att skicka in sina flödesalster till Kreationslotsens eventuella blogg, men jag misstänker att min sorts humor inte passar någon annanstans än här):

Runda, kalla ögon. De är små, hjärnan är ännu mindre. Jag undrar. En alligator tynger sju gram med sin hjärna. Hur mycket ryms i den som stirrar på mig just nu? Fem gram, kanske mindre. I så lite finns inget utrymme för diskussioner. I fem gram finns inget för och emot, där får bara tänderna plats. Och magen. Det är från den ljudet kommer, det hotfulla brummandet. Och så den runda stirrblicken. Snurriga klot utan lock. Pälsen runt omkring är svart, men den är inte mjuk och den är inte söt. Den är fylld av ljudet ur en mörk plats. Morrande hat. Allt är stilla utom ljudet. Den svarta kroppen spänd och beredd, ögonen utan ljus, fastnitade vid mig. Mättade av hot.

Gallret mellan oss är tänkt att hålla emot, men ingen där inne vid kalasbordet kontrollerar saken. De sitter där inne allihop, runt tårtbordet och utbyter trivsel. De skrattar och klirrar. Men i mellanrummet mellan deras rökfärgade tänder hör jag morrandet. Det är dovt, och deras runda ögon möts i samförstånd bakom ryggen på mig. Inte en enda sockrig tanke bakom deras glaskroppar, bara lätet ur deras strupar.

De runda ögonen bakom gallret svarar dem. De har mött mig förut. Då kämpade de för att få mina klappande händer i sin päls, men nu morrar de. Nu har de glömt, precis så som jag har gjort. Det enda av mig själv som jag minns är en människa som suddats ut. Allt som dröjer kvar av henne är skuggan bakom den främmande kvinnan som skrämmer mig varje gång ett spegelglas griper tag i mig, överfaller mig från oväntat håll, slår klorna i mig och får mig att gråta över flickan som trodde och hoppades så mycket att hon blev tung och sjönk. Hon föll och reste sig inte igen. Gick till vila utan att bry sig om äcklet och sorgen som blev kvar i magen på en annan. Det är ensligt att fortsätta, säger jag till den runda blicken, och morrandet ökar i styrka. Gallret är avsett att hålla emot, men det är ingen som tänker på att kontrollera den saken. Fem gram räcker inte så långt.

 

 

Advertisements

Fritt fram att vara kreativ

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s