Nyskrivet

Ligger lessamt mycket efter med skrivandet. Märker jag ju inte minst på övningsbreven varje vecka från Kreationslotsen.Har redan hunnit få övning nummer 5, men blev klar med 3:an först nu. Vill så gärna vara med på NaNoWriMo-tåget i år, och då kan det vara bra att ha övat riktigt ordentligt på att låta petskrivaren inom sig sitta och gunga i en ensam jolle skitlångt ute på havet ända tills jag hunnit plita ner allt det jag faktiskt ville ha ur mig. Petandet får komma sen.

Alltså. Måste öva mer på att spontanskriva. Även om det blir som den här gången, associationer och spår som antagligen bara jag själv förstår. Så därför vågar jag inte skicka in mitt alster heller denna gång. Hur som helst, uppgiften var att berätta tre saker om sin morgon och ljuga om två av dessa saker. Kan jag väl göra, tänkte jag, och satte igång.

En kletig fläck på kudden. Smetig, röd och obegriplig. Den låg där som om den hörde till. Ett mönster i tyget, en utvikning i ämnet, ett inpass i ännu en meningslös debatt.

Fläcken kom inte från mig, det intygade badrumsspegeln på heder och samvete. Någonstans fanns lögnen och jag borstade tänderna mycket längre och hårdare än vanligt. Men vetskapen fanns där hela tiden. Man ska vara försiktig så att man inte tar skada, nöts ner och hamnar på något hem där människor med döda blickar tar betalt och trivs när de trycker ner en i träck och förmultning. Låter en ligga där. De är inte människor, inte egentligen, och jag misstänker att de redan börjat sätta sig själva i verket när det gäller mig. Jag anar att de gått ut lite löst och brutit sig in här under natten för att stryka död på min kudde. Blodet kommer inte från mig. Det är inte min näsa de krossat och låtit rinna ut. Kanske har de använt en spindel. Ponera att spindeln var av den vanliga svartbenta storkrupna sorten, hur mycket vätska finns det i en sådan att hälla ut på en aldrig fjäderfäplågad kudde?

Frågan är ny men spindeln är gammal. Redan för några år sedan låg den i källarkartongen med uttröttade julsaker. Bland adventsstjärnor i glanspapper med nupna toppar, julgranskulor med avgnuggat glitter, ljusstakar med kvarglömt stearinflott. Där låg den och såg ut som rosetten på en tomat i bomullsskägget på den fula trätomten som jag inte får slänga eftersom den en gång i tiden var en gåva, handgjord och dan. Rosetten såg torr ut men var fylld av ett lent och svunnet liv som gav mina fingertoppar en chock. Än idag minns de känslan av den sladdrigt mjuka döden med alla sina ben i en krumelur.

Får jag tag i dem som strukit blod på min kudde ska jag vråla dem utför stupet som ligger utanför mitt köksfönster. Man kan se det om man lutar sig och liksom sneglar med ena ögat förbi syrenhäcken och den nedhuggna björken och spanar bortom bron över spårvagnsspåret. Där ligger det. Med mitt fulaste mörker ska jag vräka dem ut över avgrunden och stirra dem hela vägen ner i språnget. Mitt bottenlösa jag ska vara det sista de någonsin ser, och de ska förstå att allt är förlorat för alla evärdligheter. Deras fall ner ska vara utan hopp, och själva störtandets essens ska förtära dem utan slut.

Efter tandborstningen gick jag tillbaka till sovrummet och kände på kudden. Den hade värmen kvar. Värmen ingår i det som måste bort. Först ska kroppen bort, sedan värmen. Det är inte förrän då som alla kroknar och ger upp. Osynlighetskrypen.

Regnet föll mellan krukväxtbladen och över min panna skakade gråheten ut en sömnfilt som jag kröp in under. Men den slets bort av vrålapor i overaller, den där sorten som handskas med gula maskiner på gräsmattor och gångvägar. På artspecifikt vis gapade de nonsens till varandra och tjöt ikapp med sina gula maskiner ända tills utomhusets alla färger tvättats bort, tills markens blad av lönn, oxel, björk, asp och alm försvunnit, och vinden med dem.

Det är förstås så de gör, plågar en utan syfte. Låter det knistras och knäppas mot fönsterrutor, vinas runt husknutar och vrålas i overaller.

Snart måste också jag själv dit ut, i mina läckande gummistövlar, min vattensugande jacka och mina irriterande jeans. I min försvunna kroppsvärme.

Advertisements

3 comments

  1. Det är en skräckhistoria du har skrivit men tyvärr finns de där människorna med de döda blickarna. Jag har sett dem när jag sommarjobbade på äldreboende för många år sedan. Vissa har tappat all respekt för medmänniskan och behandlar de hjälplösa gamlingarna som en grym treåring kan behandla sin docka. Låt dem inte komma in och mixtra med kuddarna! Håll hårt i kroppsvärmen.

  2. Oj, nu gick det fort. Menade inte att det var kul med behandlingen av de gamla på äldreboenden, tvärtom. Den gör mig så arg att jag nästan går sönder. Men det andra var kul!

Fritt fram att vara kreativ

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s