Month: December 2013

Hesitation

My morose malady, never being able to decide what to do. Like in this case. I would rejoice in gettin’ meself a bunch of writing buddies. Whatever it is writing buddies do. Help write your novel? Surely not. Surely they have their own novels to write? And also, it would cost me a lot of money. But it would be nice, wouldn’t it, to have writing buddies? Whatever it is writing buddies do. Help write your book? Surely not, and yada, yada, yada…

Sovskrivet

Tolv timmars sömn. Fattar inte vad det är frågan om, men jag fick i alla fall med mig några färdigskrivna rader ut i vakenheten. Skumma till tusen, precis som drömbilder väl ska vara.

Så här lyder de (fort nu innan sopbilens tut och buller utanför fönstret och finklädda Göteborgsparets hojtande förstör alltihop…)

“Snön faller röd, faller lila. En igelkott ligger död vid muren och säger mest ingenting.
Framtill på finaste klänningen syr hon en blodröd manskropp i fluffigt garn. Dingelidongen hamnar för högt och något fattas. Hon skäms och viker ihop, rullar platt och gömmer i garderoben.
I motvind och ishalka tävlingstrampar hon mot en stånkande pensionär. Tar sig förbi bara genom att gena. I krypande samvete svänger hon fel och cykeln går, är försvunnen. Går inte längre att veckla ut. Är en kappa utan hjul.
Igelkotten ligger kvar vid muren. Den har ändrat sig men säger fortfarande ingenting.”

Breaking with traditions

Today it’s Christmas Day. It’s not a very fun day, on account of Mr. Cohab falling ill on Christmas Eve. I know I wished for a new kind of Christmas celebration this year, but I most certainly didn’t wish for my dear, sweet angel to pay the price.

He’s still asleep, so all I can hope for is that he wakes up at any minute, fit as a fiddle.

In the meantime, the weather is dismal. It’s raining and it’s very boring. Yesterday it was lashing down, and I’m sorely tempted to read something into this, some grim symbolical meaning ‘n all.

But if we’re lucky, maybe we’ll be able to open our gifts later on today and make this an Anglo-Saxon kind of Christmas rather than a Swedish one. Or else, we’ll open our gifts tomorrow and start a brand new tradition altogether.

The important thing is that my sweetie gets well pronto.

Hört i julklappspaketeringskön dan före Dagen J

A: “På nåt sätt tycker jag det är väldigt konstigt.”

B: “?”

A: “Att min svärmor sätter mitt namn inom parentes när hon skickar tackkort och liknande till oss.”

B: “Gör hon?”

A: “Ja. Jag menar, Totte och jag har varit ett par i 23 år, och när vi är på besök är hon alltid så glad och trevlig, ger mej kramar både när vi anländer och när vi far.”

B: “Det låter inte som om hon tycker att du är en parentes.”

A: “Eller hur. Jag har trott att det är nåt idiosynkratiskt problem hon har, men så idag fick vi ett julkort från Tottes ena syster för första gången nånsin, och hon hade satt mitt namn inom citationstecken.”

B: “Vad menade hon med det?”

A: “Jag vet inte, men det är nåt konstigt på gång.”

B: “Hon och svärmor kanske inte är helt säkra på vad du heter?”

A: “Så kan det förstås vara. Man ska inte begära för mycket. 23 år är ju faktiskt ingen tid alls.”

B: “Men det kan vara lite befriande också, väl?”

A: “?”

B: “Att inte ha nåt namn, menar jag. Utan namn finns man inte, och finns man inte behöver man inte bry sig om. Verkar ganska skönt om du frågar mej. Man blir liksom befriad från ansvaret att engagera sej. Så skulle jag också vilja ha det.”

A: “Ja, visst är jag lyckligt lottad?”

Nämen är du trött?

Känner mig som Askungen, utan sötisfaktorn. Det där måste göras och det där och glöm inte det där och sedan måste även det där göras och för all del även det där. Ett evärdligt kringsjasande i jakten på poänglösheter att stapla ovanpå varandra. Blir så matt att jag inte ens orkar tycka synd om mig själv.

Men nu har äntligen fångranen klistrats fast på kamerans minneskort, och jag ber härmed att få önska alla mina hundratusentals läsare en infernaliskt julig jul.

GodJul-gran_RED

Det var många test och arrangemang innan det blev en något så när vettig bild, och jag tror att just denna tillhör Mats Wersén. Äras ska den som äras ska.

Vad gör man

När jag under gårdagen hade som allra mest att göra, vad gjorde jag då? Sprang runt i affärerna i timvis och letade efter gröna julgranskulor, i syfte att tillverka en granskogsskonande egen julgran. De enda gröna kulor jag hittade var dock svindyra historier på Indiska. Jättefina, men för att inte gå i kaoskonkurs var jag tvungen att komplettera med lite traditionellt röda och dito silverfärgade glanskulor i ekonomiförpackningar. Därefter traskade jag hem och ägnade sedan ytterligare ett skrämmande antal timmar åt att trä mina nyinköp på ståltråd. Jag virade och trasslade tills jag blivit ingrott ståltrådssvart om fingrarna och hopplöst glittrig överallt av julegranekuleströsslet. Men färdig blev den till slut, granen. Dock inte så särskilt fin. M kom hem från kvällsjobbet och sa “Oj!”. Och sedan sa han att det var en gran med starka Shaun Tan-vibbar. Då blev jag förstås jävla glad. Ända tills jag glömde bort den smickrande associationen och började blänga lite surt på granen igen. Men så idag hamrade M mig i hjärntvättscentrum ytterligare några gånger med Shaun Tan. Och nu. Varje gång jag går förbi granlåten står den där och försöker låtsas som om den är fin och speciell. Men kanske borde jag ta ett foto av den innan jag drabbas av en ny och dyster varför-kan-det-aldrig-bli-som-jag-tänkte-från-början-stund, den sortens stund då lusten att bunta ihop all energi och alla pengar som gått åt och hiva hela skiten i grovsoprummet, när den lusten hotar att avgå med segern.

Förresten, varför sitter jag här och skriver meningslösheter? Släck och sov. Eller som Peter Harryson (var det väl?) sa i någon serie (Raskens, kan det ha varit det?): “Klart slut, försvinn!”