Month: January 2014

Känner mig nästan som en som är på riktigt

Tack vare ett lektionspass med en superpedagogisk och hypersnäll bibliotekarie förra veckan – och alla dessa suveränt jättegölliga bibliotekarier i största allmänhet – så funkade det fina fisken idag att stryka omkring bland allmänheten och till och med göra en reell insats då och då. … Tror jag åtminstone.

Hur som helst är det jävvla kul att lära sig nya saker! Faktiskt är nya lärdomar det roligaste som finns, näst efter att kasta sig ut i tomma luften då förstås. Eller om det på något vis är samma sak, jag vet inte.

Advertisements

Vad ska jag läsa nu?

Gick bet på att få grepp om Ryssar är såna som gillar björkar av Olga Grjasnowa. Förmodligen alldeles för mycket att läsa mellan raderna för att jag ska ha förmågan att se det. Min blick fastnade liksom i själva tristessen, och där blev den sittande. Och rullade tummarna.

Vet inte vad jag ska läsa nu. Depeche Mode av Serhij Zjadan som jag hade spanat in på biblioteket var reserverad av någon annan och lämnade mina fingrar innan jag ens hunnit säga adjöss. Vi kom över havet av Julie Otsuka tänkte jag också skulle kunna vara intressant, men den är bokcirklad och för närvarande utom räckhåll. Fick inte ens tag på Ska vi va? av Pija Lindenbaum: utlånad, utlånad, utlånad (vilket tyder på att det var ett mycket bra tips, så tack igen!)

Eftersom jag inte vill läsa en bok om såser, den får vara hur svart och fin den vill på utsidan, så antar jag att det får bli en repriskik på vad David, Gareth och alla de andra sysslar med på kontoret.

Som om jag inte hade annat att göra

Blev avis när jag såg att en gammal skrivarkompis fått diagnosen “Asterix” och begav mig därför raskt åstad till testet för att också få bli något kul.

Det visade sig att jag var en Jason.

Varför inte Lucky Luke? Eller Fantomen? Eller Modesty Blaise (fastän det måste göra jäla ont att ha en ge-på-käften-hantel inbakad i frisyren som jag minns att hon hade när jag läste serien som barn).

Men nähädå, jag skulle prompt vara en tristessens konung vid namn Jason, på jakt efter något så blängtråkigt som ett gyllene skinn. Dessutom dog han ensam och olycklig. Sketgubbe.

Fast nu var det ändå inte totalt heldeppigt att besöka NE på nätet, för jag insåg att man kan ha deras seriefigurgalleri som en skönlitterär skrivarinspirationskälla. Så, om jag inte redan haft en väl utvecklad huvudantagonist i mitt romanprojekt skulle jag definitivt ha lånat lite från Jason. Sketgubben.

Kombination

Läser om Sherlock Holmes äventyr medan jag lyssnar på Tinariwen. Ett dimmigt 1800-talslondon inbäddat i en kamelgungande öken. Hur går det ihop? Utmärkt väl … även om öknen har en tendens att bära iväg med mig.

Ivägburen blir jag i alla fall inte av vare sig Kurt när han blir elak eller av Ensamhetens broar: När Kurt blir elak blir han också trist. Och Ensamhetens broar leder till en värld jag hela tiden vill fly ifrån, befolkad som den är av män med fjun på hakorna och svett i strumporna.

 

Befintlighet

Hur man enligt urgammal logisk kullerbytta bevisar att jag inte är här: Är jag i Simrishamn? Nä. Är jag i Östersund? Nä. Är jag ens i Stockholm? Nä. Alltså måste jag vara någon annanstans. Och om jag är någon annanstans kan jag ju inte vara här.

Kanske är det därför som jag sitter och glor på webbkamerabilderna från Idre (tillhandahållna av yr.no) och undrar varför jag ser folk där som inte är jag. Folk som åker i backarna och rör sig över torget – mina backar och mitt torg! För jag minns ju den snö och den slalom och den varma choklad och den röda näsa och den sprakande eld och den blåfrusna sol och allt annat idreanskt som var i fjol, och det gör mig sjuk av längtan.

Knas-Kurt och hans kuliga knasfamilj

Medan M läste tidningen i pannlampans sken (det finns en förklaring) satt jag och fnissade åt Kurt i Kurtby, skriven av den ofta väldigt roliga Erlend Loe. Jag hittade boken i bibliotekets barnhylla (6-9 år) men själv hade jag nog velat rekommendera den för tonåringar och uppåt. Den handlar om truckföraren Kurt som motvilligt åker på semester med sin familj. Målet är Mumindalen men under märkliga omständigheter hamnar de i Kurtby som ligger djupt inne i ingenstans med sina mystiska likheter med en verklig ort i en stad nära dig. Befolkningen i Kurtby är en skara lealöst folk som behöver bli tillsagda vad de ska tänka, tycka och känna. För stunden står de utan pastor eftersom denne blivit tagen av polisen, så när Kurt plötsligt driver i land som en slags skäggig skänk från ovan kastar de sig över honom och utser honom till sin nya ledare. Fast mest är det Kirsi Brud som kastar sig över honom.

Kurt är en ganska beskedlig man, men makten (och ett slag i huvudet) förändrar honom. Det gillar inte hans familj. Med den arkitektutbildade men numera grytlappsvirkande hustrun Anne-Lise i täten bestämmer sig familjen för att agera.

Boken är en sådan styggt skojig skrevspark på alla skenheliga dumheter att jag kommer att läsa den på nytt och på stört! Min favoritfigur är avgjort minstingen Bud som kan och vet de mest oväntade saker, till exempel hur man rattar ett fartyg, för “Rigmor på dagis har sagt att hon inte ser någon fördel med att släppa ut oss i världen utan skepparexamen, så vi har haft trehundra timmar teori och jag tror att jag kommer ihåg det mesta.”