Month: February 2014

Smått handlingsförlamad

Är inne i en bestialiskt bokhungrig period, och i detta – kombinerat med en strid ström av inre dialog och skriftliga analyser – tycker jag mig äntligen ha kommit fram till hur man skriver en riktigt bra berättelse, novell eller roman, det kvittar. För det känns som om ett lågmält “ahaaa…” har smugit sig över mig och att jag ska vara jätteglad för det. Det är jag också. Jag författar och redigerar för fullt, och vet precis när en mening börjar halka på snedden och avslöja sig som en amatör.

Men än så länge skriver jag bara i huvudet. En rädsla för att inte kunna leva upp till det dyrbara “ahaaa…”-et har satt sig som en bedövning av skrivfingrarna. Inte bra. Det blir liksom ganska kontraproduktivt.

Lösning: Göra som när jag springer. Sätta upp delmål. Och andas djupt när det börjar flimra för ögonen.

Vet att jag kommer att tröttna inom kort

… på det nya temat, men just nu känner jag mig tillräckligt barnslig för att tycka att Activate-knappen var helt okej att trycka på. Hänger kanske ihop med att jag inte sov ens 4 timmar inatt. Så är det när man går och lägger sig för sent och klockan sedan ringer i gryningen – på M:s initiativ – bara för att det är en sån där jädrans bokrea just nu och det då gäller att hålla sig framme om man vill få det man vill ha. Bland annat blev det en tjocker bok om Beethoven, (ännu) ett symbollexikon, Uusmas bok om luftballongfärden som slutade i mystisk tragedi och som är så bra (den illustrerade upplagan) att det inte räcker att en gång i halvåret få ha den några veckor som lånebok från biblioteket (det är en förståeligt jävla lång kö på den). Därutöver en bok om hur något (universum) kan uppstå ur inget (blir yr bara jag läser förordet men det är sömnbristen, hoppas jag), en fin liten bok om fingerspel på gitarr, samt en intensivkurs i spanska (det är en skam att inte kunna tala ett så stort språk) som fick mig att tuppa av och drömma  att jag stod i en spansk trappuppgång och frågade om jag kunde få låna socker och köpa en tur och retur till Madrid.

Sparv

En stor samling nyskrivna dikter, noveller och kåserier finns nu att läsa i senaste numret av nätmagasinet Sparv. Lite julaftonsstämning, faktiskt, att få klicka fram de andras texter och låta sig dras in i deras världar och se hur ingen är den andra lik, att få bli påmind om att det finns oändligt många sätt att dra en slipsten. Mycket inspirerande på det hela taget!

Tillägg: Har inget att tillägga till Zadie Smiths ack så sanna ord: “Resign yourself to the lifelong sadness that comes from never ­being satisfied.” (Hämtat från http://www.theguardian.com/books/2010/feb/22/zadie-smith-rules-for-writers)

 

Motorerna har börjat mullra igång

Äntligen lite yttre lugn – måtte det hålla i sig! – som gjort att jag kunnat ägna hela helgen åt skrivtänk. Underbart! Har bland annat hunnit redigera en novell som fått vila ett tag (mycket längre än jag först tänkte). Och i stället för att ändra i texten började jag kapa i den och såg då att den mådde förträffligt bra av att bantas ner med cirka en fjärdedel. En massa darlings for all världens väg, vilket var smärtsamt i stunden, men jag vet att det var till det bästa ändå i slutänden.

Undrar om det inte är ganska vanligt att i första utkastet skriva en hel del mer än vad man behöver och att vila är nödvändig för att texten ska kunna snyggas till med friska, fluffbefriade ögon?

Hur som helst, från och med nu tänker jag leva enligt regeln “När du tror att berättelsen är strimmad, trimmad och klar, skala då bort en fjärdedel av textmassan.”

På så vis tvingas man låta det allra nödvändigaste stå kvar, och resten lämnas åt läsaren.

Bok att läsa om och om igen

Vi kom över havet av Julie Otsuka är en bok som inte vill släppa taget om mig. Delvis beror det på att den handlar om vad som hände när japanska flickor såldes av sina familjer till okända män på andra sidan havet och sedan vad som hände dem när Pearl Harbour bombades. Det är otäck läsning, med inte så lite krypiga paralleller till andra världskrigets behandling av judar, romer och andra i Europa.

Men allra mest beror järngreppet som romanen håller mig i på att Otsuka använder ett makro- och ett mikroperspektiv på samma gång. De japanska flickorna berättar sin historia som ett episkt “vi”, och samtidigt kommer deras gemensamma öde till tals i form av spridda nedslag i endskilda individers tankar, känslor, drömmar, hemligheter.

Otsuka skildrar deras färd genom livet, från den inledande båtresan till den avslutande vandringen bort. Och jag undrar vad det blev av dem allihop. Atsuko som med brustet hjärta tog farväl av sin fruktträdgård, Satsuyo som gav sig av “letande med blicken efter sina grannar, Bob och Florence Eldridge som hade lovat att komma och säga adjö”, Delores Niwa som lämnade en tom bänk kvar i skolan, Yumikos make som lämnade en sörjande hund efter sig, flickan med flätor som med en bit skär krita i handen gav sig av utan att se sig om.