Smått handlingsförlamad

Är inne i en bestialiskt bokhungrig period, och i detta – kombinerat med en strid ström av inre dialog och skriftliga analyser – tycker jag mig äntligen ha kommit fram till hur man skriver en riktigt bra berättelse, novell eller roman, det kvittar. För det känns som om ett lågmält “ahaaa…” har smugit sig över mig och att jag ska vara jätteglad för det. Det är jag också. Jag författar och redigerar för fullt, och vet precis när en mening börjar halka på snedden och avslöja sig som en amatör.

Men än så länge skriver jag bara i huvudet. En rädsla för att inte kunna leva upp till det dyrbara “ahaaa…”-et har satt sig som en bedövning av skrivfingrarna. Inte bra. Det blir liksom ganska kontraproduktivt.

Lösning: Göra som när jag springer. Sätta upp delmål. Och andas djupt när det börjar flimra för ögonen.

Advertisements