Month: February 2014

Snyggt spelat

…. fast jag tvivlar på att det var medveten intelligens som låg bakom, snarare likgiltig slöhet, när handläggarna på AF och FK fick mig att springa runt i cirklar i flera månader genom att med lögnaktiga flin servera mig halvsanningar och faktafragment som inte hängde ihop på det sätt som de fick mig att tro. Till sist hade de lurat in mig i ett hörn där allt var för sent och där uppgiften om att ett visst dokument inte behövdes nu plötsligt var ändrad så att dokumentet visst behövdes och det omedelbums. Det gällde ett dokument från en läkare, det vill säga från en yrkesgrupp som är ungefär lika oåtkomlig som en mångmiljardär på en Västinidenseglats. “Om du inte hinner få tid hos din egen läkare så sätt dig på vårdcentralen”, sa FK-Annelie på telefon och måste ha fnissat i njugg. För det går inte att “sätta sig på vårdcentralen”. Man måste ringa och ringa och kanske eventuellt kopplas fram efter spindelvävsframkallande väntan och då möjligtvis, i bästa fall, få en tid i maj. Det kvittar att man redan är “inne i systemet”, för det är man inte. Man måste börja om från början varje gång, med läkare, med FK-handläggare, med AF-handläggare. För AF-Lennart ljög rakt upp och ner om att jag är kvar i rullorna, det var FK-Annelie som försade sig och meddelade att det var jag inte alls. “KUL för dig” tyckte AF-Lennart. Och nu är jag utkastad en gång för alla ur det system som jag aldrig verkat ha varit riktigt inne i. Men jag har gett diverse handläggare och läkare trygga månadslöner under tiden. Allt som återstår är att gratulera dem. En kägla nere, nu är det bara resten kvar. Tills inget finns kvar för dem att slå omkull. Därmed försvinner både deras egen försörjning och existens får jag hoppas.

Advertisements

ZZZzzz

Bjöds chansen att se olympisk konståkning på en femtifemtummare och blev hypnotiserad av de två Zambonisarna som i putsa-is-pauserna åkte runt i en vackert konstig fyrkantig, rundad, långsam otajmad, välkoordinerad balett, runt, runt, samtidigt som det flimrade förbi obegripligheter på videoskärmen i taket och en rysk manskör, ur ekande högtalare, sjöng den där ryska kämpasången som man hör varenda gång det handlar om ryssar med glöd för fosterlandet, alltunder det att det glesnade på läktarna och man fick nervkittlande Bladerunnerkänningar och inbillade sig att man själv befann sig på plats, i en fjärran ishall, mitt i dess kyla, metall och betong, i dess tomhet av likgiltigt avtroppande liv i en berättelse som kändes avslutad och evig på en och samma gång.

Zambonisar.

Fina grejer.

Orättvis

I samband med att Författarakademin skickade mig frestande information om författarbesök på Litteraturhuset – Sara Kadefors ikväll och Lena Andersson på måndag – skickade de likaledes frestande information om diverse skrivarkurser. Frestande därför att skrivarkurser, i den bästa av världar, innebär att man känner sig sparkad i baken att regelbundet leverera och dessutom känner sig omhuldad av alla kreativa läsligheter och bedyranden om att man gör rätt i att ta sitt skrivande på allvar, att prioritera det. Därför att det är viktigt.

Men medan jag satt där och bläddrade bland priser och innehåll och tänkte att kanske, kanske skulle jag kunna unna mig (ännu) en deckarskrivarkurs så insåg jag att saken skulle avgöras om jag gillade skrivarkursledarens egna deckare. Så jag tågade iväg till biblioteket och ryckte åt mig första bästa deckare med hennes namn på bokryggen. När jag kom hem insåg jag till min förfäran redan i prologen att boken skulle handla om en pappa pedofil och dessutom vara berättad delvis ur hans perspektiv. Varför hade jag inte tagit den andra titeln som stått i bibliotekshyllan? undrade jag och lade boken i utkorgen. Men så var det ju där med skrivarkursen. Och så tänkte jag att det ju beror på hur författaren hanterar ämnet huruvida man ska orka läsa eller inte. Så jag tog fram boken igen och bläddrade vidare. Men stupade efter ett och ett halvt kapitel, dels på grund av det smygande förövareperspektivet och dels på grund av att själva textflödet och berättarstilen tråkade ut mig. Tänker inte nämna vare sig namn och titel, för det här är min egen tolkning av en bok som jag ju inte ens har läst till slut och därför inte har rätt att yttra mig om. Allt jag har rätt att göra är att analysera mina egna reaktioner, för att på så vis kanske göra bättre själv…?

När hjärnan jobbar på två fronter samtidigt

Först kunde jag inte begripa varför bibliotekarien på hemmabiblioteket bara ville ha en tjuga och inte två när jag hade böter på 12 kronor. Sedan insåg jag mitt misstag och ruskade på huvudet åt min tankspriddhet. Därefter letade jag i Gundakatalogen efter tidskriften “Skriva”, läste att den skulle finnas på detta bibliotek men tvingades efter mycket letande fråga ovan nämnda bibliotekarie var de hade gömt tidskriften någonstans. Han skrynklade pannan och sa att “den har vi nog aldrig haft”, och när jag pekade på katalogposten och triumferande meddelade honom att “det står ju Högsbo”, svarade han att “ja, men det här är Guldheden”.

Då ska man veta att jag bor på Guldheden. Och i det läget började jag tro att jag förlorat förståndet fullständigt. Ungefär samtidigt började jag misstänka att mannen som tackat så väldigt mycket för tjugan jag gett honom i själva verket hade fått hundringen som legat i samma jackficka. Men i så fall var han mer än väl bekommen. Ingen människa ska behöva sitta i råkylan med gumpen rakt på asfalten och hoppas på småsmulor från andra människor, utan hopp om en bättre framtid.

Men jag hoppas att jag har fel, att mannen i råkylan med den vita pappersmuggen framför sig, faktiskt tror på en bättre framtid.

För egen del får jag försöka tro på att förståndet ännu ej har vikit från min sida. När det gäller min oförmåga att förstå att en tjuga räcker för att täcka en skuld på 12 kronor och min oförmåga att skilja mellan Högsbo och Guldheden väljer jag att klamra mig fast vid förklaringen att min hjärna simultanarbetade, och dessutom gjorde det framgångsrikt men att det hela körde ihop sig när två tankar skulle koordineras med händerna och stämbanden. I fråga om böterna var jag nämligen skyldig 21 kronor, det hade jag haft koll på hela tiden, och det var därför jag visste att jag skulle bli tvungen att lägga fram två tjugor. Men när bibliotekarien sa “12 kronor” så uttryckte mina stämband den förvåning jag just då upplevde, och mina händer gjorde vad de redan sedan tidigare programmerats att göra: De slängde upp två tjugor på disken.

Det var först på hemvägen som jag begrep vad som egentligen hade hänt. Innestående på mitt konto hade jag haft 9 kronor, och detta belopp hade automatiskt dragits av från min genererade skuld. Därav beskedet att det blott var 12 kronor som skulle hostas upp i kontanter.

Så, precis som vanligt tänkte jag rätt men gjorde fel. Eller tvärtom.

Samma sak med Högsbo-Guldheden-förvirringen. Jag hade haft Högsbo bibliotek i huvudet hela dagen eftersom jag tidigare fått det glädjande klartecknet att återvända dit nästa vecka. Och då kan ju vem som helst begripa att man naturligtvis under några minuter glömmer bort att man har bott på Guldheden i fan snart två decennier och i det läget istället tror att man är bosatt i ungdomens Högsbo.

Tillbaka till analysbordet

EkerotAlltunder det jag dammsög nätet i jakt på Bengt E-bilder som antingen skulle bekräfta eller vederlägga mitt möte med honom-Döden igår (de bekräftade) fann jag samtidigt naturligtvis även Wikipedias synopsis av Det sjunde inseglet. Visserligen har jag sett filmen X antal gånger, men ändå var det mycket givande att läsa någon annans sammanfattning och förståelse av denna humoristiska, sorgliga, estetiska, barnsliga film. Jag uppskattade trycket som lades på att riddare Block kunde svara ja på Dödens fråga huruvida han uträttat en meningsfull gärning eller ej. För det hade han ju. Han hade räddat Nils Poppe och Bibi Andersson och Jesusbarnet undan Döden. Med sista stunden sig flåsande i nacken hade han schackrat lite med Bengt innan han slutligen offrade sig för det som var rent och oskyldigt. Det är vackert så. Och inte helt omedelbart upptäckbart. Filmens handling duger i sig själv, men det är de dolda frågorna och drivkrafterna som gör den så minnesvärd.

Vem är du?

Under promenaden i skymningsskogen bland rotvältor nedsjunkna i den mjuka mossan och björkgrenar viskande på den blågråa himlen uppehöll sig mina tankar oupphörligen kring hur lika bra det skulle vara om jag inte var kvar i det här livet. Och när jag var nästan hemma, vem mötte jag väl då om inte Döden? Exakt så som han såg ut när han låtsades heta Bengt Ekerot och på ett mycket belevat och hotfullt sätt gästspelade i Det sjunde inseglet.*

När jag mötte honom hade det hunnit bli mörkt på allvar, men han tycktes ha lika lite problem att se mig som jag hade att se honom. Helt stilla kom han vandrande längs stigen nedanför områdets lilla femtiotalstorg – fortfarande sanning – och höll till höger på slingan utan att säga något. Men just som vi passerade varandra anade jag hos honom en ansats till hejdad rörelse. Som om han ville ge mig chansen att fråga honom något…

*Detta är dagsens sanning, inget påhitt – tyvärr, eftersom jag annars härmed skulle ha bevisat för mig själv att jag ägde tillräckligt mycket fantasi för att faktiskt ha en mening (såväl bokstavligen som bildligen).

Kan små fåglar viska en i örat?

Svaret på den frågan vet jag inte. Men om någon skulle fråga mig ifall en liten fågel kan komma flygande med en samling dikter, kåserier och noveller så skulle jag genast kunna svara ja.

För Sparv, som är en mycket trevlig litterär skrift i digitalt format, utkommer som ett nytt nummer den 24 februari. Jag ser fram emot att få läsa alla bidragen, även om jag nog kommer att behöva springa några snabba varv i Skatås innan jag vågar läsa mitt eget.

Kanske dags att ansöka om att få ansöka om att bli medlem i Nafs…?