Month: March 2014

Två inkastade handdukar

Två lånade böcker. Läs: två halvlästa böcker. Den ena gjorde mig trött och den andra gjorde mig nedstämd. Så jag sträckte vapen, ungefär mitt på mittuppslaget i båda.

Svarta biljetter av Jayne Anne Phillips är en novellsamling befolkad av människor jag inte förstår mig på och vars beteenden tycks mig evigt dimmiga och tunga. So no more tickets for me, black or otherwise.

Världens sista roman av Daniel Sjölin är en roman vars mål och riktning jag möjligtvis förstår allteftersom dess språk och tankar luckras upp, när rollerna flyter ut och allting sakta men säkert går i barndom … för att slutligen hamna i en punkt bortom orden? Men oavsett om jag fattade eller inte så orkade jag inte i mål. Det blev alltför mycket snår i en stadigt allt trassligare djungel som jag bara längtade bort ifrån. Ever so sorry, bye-bye.

Så vad fan ska jag läsa nu? Ska jag rusa åstad och hämta ut biblioteksreservationen med den lovande titeln Inga ögon väntar mig av Lars Ahlin? Ja, jag gör väl det. Regnar gör det ju inte heller, så paraply behövs bara när jag sätter mig på balkongen för att läsa “Kommer hem och är snäll” och de andra novellerna, och grannarna ovanpå tyst och plötsligt, alltid lika tyst och plötsligt, slänger några kannor vatten över mig (egentligen är det väl de egna balkonglådorna de vattnar men resultatet är och förblir detsamma för min del). M har i alla år skojat om att “komma hem och vara snäll”, så om jag har tur får jag nu äntligen lära mig något.

Jag anar

… att hemligheten bakom orken att hålla sig simmande framåt, framåt är att sluta tävla – även med sig själv. Smaka på den. Låt den sjunka till ro i medvetandet. Låt den singla ner till botten av tankarna och befria kroppen. Fatta på basalnivå att hur fort fötterna än springer så kommer det alltid – verkligen alltid – att finnas någon som springer fortare. Och hur bra fingrarna och fantasin än skriver så kommer det alltid och ständigt att finnas någon som skriver bättre. Som vinner skrivartävlingarna, får förlagskontrakten, erhåller stipendierna och toppar listorna.

Jag begrundar detta och förstår att hur mycket jag än jagar så kommer åren att fortsätta att gå. Utan att låta sig hejdas kommer de att göra mig allt långsammare och allt tröttare. Men, undrar jag sedan, långsammare och tröttare i förhållande till vad? I förhållande till vem? Varför ska jag över huvud taget jämföra mig med någon, ens med mig själv?

Svaret är enkelt. Det ska jag inte. Allt jag ska göra är mitt bästa i varje enskilt ögonblick och sedan glädjas åt att ha kunnat bocka av ännu en uppgift på dagens föresatser-lista.

Denna självklarhet har varit på väg emot mig några dagar nu, och när den äntligen nådde fram klockan 15.39  var det som om ett Ingrid Marie trillade ner i huvudet på mig. Träffen gjorde inte mer ont än att jag genast ville sätta detta mitt andliga och mentala utvecklingssprång på prov i praktiken. Därför begav jag mig till Skatås och lovade mig själv att den backiga milen är en baggis om man tar den i sin egen takt och springer den för sin egen skull, så nej då, min vän, det gör inte det minsta om varvet är långsammare än 50 minuter.

Harkling.

Föresatser i all ära, men man behöver tydligen träna på dem innan de sätter sig ordentligt. Och jag tänker inte ge upp. Med lite (förmodligen massor av) övning kommer jag så småningom att lära mig vikten av att köra mitt eget race.

I springskogen så ock i skrivandet.

Det gäller bara att träna och träna tills jag kommit dithän att jag med både huvudet och kroppen lärt mig att skrivandet är en trivsel, och att det är okej att läsa författaridolerna och fyllas av beundran och tips och inspiration. Men inte mer än så. Inte gå så långt att det leder till andnöd och känslor av vanmakt.

Härmed säger jag till mig själv: Det är ingen tävling. Acceptera det. Acceptera att du är mindre än en mikro-nano-kvant-pytte-pissprick i spåren av den högljudda smällen. Gör ditt bästa av de futtiga små struntskvättsekunder du fick dig till livs och ge fan i att tro att du föddes, levde och dog i något annat än total obemärkthet. Du är ingen, absolut ingen, av betydelse. Så slappna av. Gör det du ska och se vad som händer. Don’t fret and don’t sweat (it). Kanske hinner du till och med med ett leende innan det är dags att lösas upp i ännu mindre små pissprickar.

Nya lärdomar

Är inte den första som insett det, men jag säger det ändå: Man märker om ens text håller eller ej om man försöker läsa den högt. Att senaste novellen (inspirerad av Skrivas tävlingsnovelltema “Bordet” men tack och lov ej inskickad) långt ifrån dugde så fint som jag först trodde upptäckte jag när jag i ett anfall av kreativitet tänkte att nu när det är så snudd på jävla omöjligt att få folk att läsa det man skrivit så varför inte läsa det högt åt dem och se vad som händer och därför började rekordera den lilla novellen i talformat.

Jag slutade nästan genast. Högläsningen fick mig att inse vad som gällde. Marsch tillbaka till ritbordet. Skrivbordet.

Bloody annoying, ska jag erkänna.

En annan sak som retar halvt ihjäl mig är att ju mer jag löptränar desto sämre tider får jag. Eller också är det gps-tidtagaruret som behagar skämta med mig. En Buttericksprodukt kanske. En fluga i sockerbiten, en prutt i kudden, en boxvante i solglasögonen.

Vad som krävs

Att vara författare kräver mod, inte minst när det gäller ekonomin. Man måste ha det inre lugnet att fokusera i stället för att oroa sig. Man måste våga satsa. Ungefär som Nadeem Aslam, den prisbelönta författaren som uppmanades av sin pappa att följa sin dröm och inte bekymra sig om pengar – ifall nu intervjun jag läste citerade honom korrekt. Hittar för stunden inte tillbaka till just den intervjun, men här är en annan intressant artikel om och med honom.

Jag saknar den sortens lugn och mod. Det är därför jag har blivit som gammal som jag blivit utan att ha något vettigt att se tillbaka på. För jag har aldrig vågat säga nej till chansen att kunna betala hyra och uppehälle trots att detta stup i kvarten lagt sig i vägen för mitt skrivande. Blev påmind om det idag när jag “städade” bland alla mappar och samlade ihop alla mina gamla noveller och romanutkast på ett enda ställe. Inte klokt vilken jävla massa skit i olika stadier som jag producerat under årens lopp. Men jag har också skrivit en och annan pärla. Några av dem dessutom publicerade lite här och varstans. Mitt i all bråte finns det texter som gör mig mäkta förundrad och nyfiken och läsa-vidare-sugen och dessutom mycket glad eftersom jag minns att jag skrev dessa texter med stor entusiasm. Fan! Tänk om jag haft modet (ekonomin) att fokusera. Då hade livet kunnat bli hur bra som helst.

Undantag och bortglömda fruar

Bland senast lästa böcker återfinns novellsamlingen Undantagen av Mats Kolmisoppi och romanen Mannen som glömde sin fru av John O’Farrell. Den ena boken är fylld av vrede och en del sociopatiska (egen tolkning) berättarjag, och den andra är fylld av självironisk trivselhumor. Nästan alla noveller i Kolmisoppis bok fångar intresset och håller en kvar väldigt länge, men sedan slutar ganska många i platta snopenheter. Det är som om författaren inte bara är arg på det han skriver om utan även är fly förbannad på läsaren. Här har du, din jävel. Typ. En av novellerna avstod jag till och med från att läsa eftersom den redan på första sidan förklarades rikta sig till kvinnan han älskade och att alla vi andra bara var snaskiga skvallergamar som ville vältra oss i deras intimiteter. Typ. Så jag gjorde som han bad, slutade läsa och hoppade vidare till  nästa berättelse.  Ibland kan det bli lite för mycket meta, nämligen. Av det slaget som gör mig förbannad på författaren tillbaka. Typ. Fast vill man  läsa en vettig, intelligent och litterär recension av denna välskrivna novellsamling bör man istället hoppa hit.

Om John O’Farrells roman finns inget annat att säga än att jag läser den många år efter det att alla andra redan både läst och uppskattat den. Minns till exempel att syrran nämnde den för länge sedan med glitter i ögonen, men att jag inte reagerade med galen entusiasm eftersom jag trodde att hennes intresse för innehållet var rent medicinskt på grund av hennes jobb på den tiden med neurologiskt drabbade människor och att det sålunda handlade om en faktabok om demens. Men häromdagen upptäckte jag alltså att jag haft fel. Det är ingen faktabok, och den handlar inte om demens. I stället handlar den om hur bra och jättekul det kan vara för somliga, i alla fall huvudpersonen Vaughan, när hjärnan-hårddisken plötsligt raderas och det är nödvändigt att gå in i BIOS och boota om hela systemet. Den handlar alltså om hur lustigt det kan bli när man inte kommer ihåg ens vad man heter eller att man har fru, två barn och en hund, eller ens minns att man har en pappa som ligger på sjukhus och därför går in i fel rum och tröstande klappar fel man på handen. Ska erkänna att jag skrattade många gånger, för det är en absurd bok. Lite i samma anda som två flåshurtigt klämkäcka svenska storsäljare under senare år, men möcke, möcke bättre.