Novelltema

Monstertemat tröttade ut mig fortare än jag trodde. Går härmed över till ett lite vuxnare stuk, grattis till mig.

Har nyss läst ut Kristoffer Leandoers skräcknovellsamling Strandridare och därmed “upptäckt” en väldigt driven författare. Intressant att analysera varje novell för sig och konstatera att protagonisten – kanske på grund av genren – nästan alltid är svår att definiera. Av gammal vana vill jag inledningsvis säga att det är den drabbade personen som har huvudrollen, men vid närmare eftertanke: om det är den drabbade som har huvudrollen, vem är då egentligen den drabbade och vem är drabbaren i dessa berättelser där verklighetens regler upphört gälla? Kanske är det naturen, tomheten, mörkret, de dunkla krafterna som har huvudrollen, medan människorna i historierna utgör groparna i vägen, antagonisterna.

En annan nyligen och nästan utläst novellsamling är Det andra målet av Jonas Karlsson. Även här handlar det om regler för verkligheten som upphört gälla, eller åtminstone förskjutits så pass mycket att det känns jobbigt, roligt, pinsamt eller otäckt – eller alla dessa ting på samma gång. Känslan av knepighet förstärks av att de oftast väldigt korta berättelserna tycks hänga ihop med varandra, om än på ett mycket löst sätt.

Tredje novellsamlingsläsningen är nyss påbörjad, heter Strax efter solnedgången och är skriven av Stephen King. Och King går ut i hård stil redan i inledningnovellen “Willa” och bryter mot alla regler genom att slänga in cirka tjugo namn bara på de tre första sidorna. Min ork, hur ska den klara detta?

Advertisements