Något att avundas

Måste säga att jag är svårt avundsjuk på den sortens självklara självuppskattning som får en person att kliva upp på en småpyttig scen – underligt nog betraktad av miljoner miljoner människor i just det ögonblicket  – och säga att år 1971 tog sig en ung kvinna samman och uppfostrade sin son till att bli något stort här i livet och att den sonen var han själv och där står han nu i egen hög person framför hela världen, särskilt Ukraina och Venezuela, som ett makalöst underverk (underförstått). Eller den sortens självklara självuppskattning som får en person att inför miljoner miljoner människor indirekt jämföra sig med gud och säga att han är sin egen hjälte. Och efter en liten dans med låtsasöl och låtsasgumbo i händerna få applåder. Jösses, vad den sortens självsyn skulle gå som smör ifall den bara fanns till försäljning någonstans, för då skulle allt i ens lilla liv vara möjligt. Allt, precis allt, allt, allt och jag skulle stå först i kön.

För övrigt tog det mig en korkat lång stund innan jag begrep varför min betydelselösa loggbok plötsligt fått ett besynnerligt märkligt uppsving i antal förbitittningar: Härmed ber jag alla älskare av Twilight och Stephen King om ursäkt för att jag i tidigare logganteckningar villat hit er genom att nämna både Twilight och Stephen King. Det ska inte upprepas. Jag ska aldrig mer leda mina medmänniskor på villovägar genom att kasta Twilight och Stephen King vilt omkring mig hur som helst. För säkerhets skull ska jag hålla tyst om tuttar om rumpor också. Och Twilight.

Men framför allt om Stephen King.

Förlåt.

Och naturligtvis om Twilight.

Förlåt igen.

På tal om Stephen King. Läste i hans förord till Strax efter solnedgången (som innehålller många fler fina noveller än jag först kunnat ana) att han skulle skriva oavsett om någon läste eller ej. Och det är, vad jag förstått, skillnaden mellan en författare och en vanlig människa. En författare vill skriva, måste skriva, med eller utan läsare. Så på det sättet är vi rasande lika, Stephen King och jag. För jag skriver också, läsare eller ej. Mest ej.

Nåväl. I och med denna utstuderade övning i gasig självuppskattning – där jag inte jämför mig med gud men nästan – inser jag att jag kanske inte behöver sitta och vänta på att “I’mahero” ska börja buteljeras och säljas till överpris. Jag kanske kan hjärntvätta mig helt på egen hand.

I’m a hero. I’m a hero. I’m amazed (at how well it works).

Advertisements