Då är det illa

Visste inte att det var möjligt att vara så nedstämd att man inte lyfter ens när Philippe Jaroussky för Vivaldis talan i de allra ljuvaste av hjältearior. Inte ens när jag bad honom att sjunga så högt att högra trumhinnan protesterade lite. Det kvittade. Under hela promenaden till och från UB sjöng och drillade och koloraturade och svävade Jaroussky så vackert att det var en otäck chock att det för första gången inte alls hjälpte mot melankolin. Inte ett dugg.

Och kanske var det denna omöjliga sinnesstämning som gjorde att jag inte blev så värst förundrad när jag läsesalsläste novellsamlingen Sent på förmiddagen, jag som annars satt i Världskulturmuseets aula i anslutning till förrförra årets bokmässa, tror jag att det var, och lyssnade jättemest på Sören Bondeson av alla de auktoriteter som tagit plats där framme vid katedern för att berätta om skrivandets hantverk och tipsa om hemliga knep.

Eller också påverkades min läsning av nämnda novellsamling negativt av den stiliga kvinnan i sina bästa år, som av en hel rad av lediga platser valde den just bredvid mig för att släppa ned tre tjocka lantmäteriluntor (eller något liknande dammigt med knastertorrt typsnitt) på vårt sammansatta bord med en så hög smäll att till och med Jaroussky fick slag. Och kanske påverkades min läsning negativt av att hon strax därpå började bläddra, en sida i taget, i ett aggressivt ritschigt tempo, kryddat av slurpet som uppstod varje gång hon slickade sig på fingret.

Ibland känner jag mig som en äkta tokmagnet.

Advertisements