Undantag och bortglömda fruar

Bland senast lästa böcker återfinns novellsamlingen Undantagen av Mats Kolmisoppi och romanen Mannen som glömde sin fru av John O’Farrell. Den ena boken är fylld av vrede och en del sociopatiska (egen tolkning) berättarjag, och den andra är fylld av självironisk trivselhumor. Nästan alla noveller i Kolmisoppis bok fångar intresset och håller en kvar väldigt länge, men sedan slutar ganska många i platta snopenheter. Det är som om författaren inte bara är arg på det han skriver om utan även är fly förbannad på läsaren. Här har du, din jävel. Typ. En av novellerna avstod jag till och med från att läsa eftersom den redan på första sidan förklarades rikta sig till kvinnan han älskade och att alla vi andra bara var snaskiga skvallergamar som ville vältra oss i deras intimiteter. Typ. Så jag gjorde som han bad, slutade läsa och hoppade vidare till  nästa berättelse.  Ibland kan det bli lite för mycket meta, nämligen. Av det slaget som gör mig förbannad på författaren tillbaka. Typ. Fast vill man  läsa en vettig, intelligent och litterär recension av denna välskrivna novellsamling bör man istället hoppa hit.

Om John O’Farrells roman finns inget annat att säga än att jag läser den många år efter det att alla andra redan både läst och uppskattat den. Minns till exempel att syrran nämnde den för länge sedan med glitter i ögonen, men att jag inte reagerade med galen entusiasm eftersom jag trodde att hennes intresse för innehållet var rent medicinskt på grund av hennes jobb på den tiden med neurologiskt drabbade människor och att det sålunda handlade om en faktabok om demens. Men häromdagen upptäckte jag alltså att jag haft fel. Det är ingen faktabok, och den handlar inte om demens. I stället handlar den om hur bra och jättekul det kan vara för somliga, i alla fall huvudpersonen Vaughan, när hjärnan-hårddisken plötsligt raderas och det är nödvändigt att gå in i BIOS och boota om hela systemet. Den handlar alltså om hur lustigt det kan bli när man inte kommer ihåg ens vad man heter eller att man har fru, två barn och en hund, eller ens minns att man har en pappa som ligger på sjukhus och därför går in i fel rum och tröstande klappar fel man på handen. Ska erkänna att jag skrattade många gånger, för det är en absurd bok. Lite i samma anda som två flåshurtigt klämkäcka svenska storsäljare under senare år, men möcke, möcke bättre.

Advertisements