Month: April 2014

Hur gick det sen?

I slutänden var det inte jag som tvättade fönstren. I så fall hade de inte blivit så rena att det nu ser ut som om de är öppna rakt ut mot tillvaron därutanför i all dess grönskande glans. M-raringen kan inte göra en endaste sak som inte är perfekto. I’m the luckiest gal in the world!

Själv blev jag sittande med mina gamla pärmar och lådor fyllda till brädden med skrifter, både egna och andras från fjärran tider. Hittade bland annat texter från en novellskrivarkurs med Martin “suveräna Tecknen runt huset m.m” Engberg, och jag konstaterade att de andra kursdeltagarnas texter alla var tusen gånger bättre än mina. When will I ever learn?

Maybe now. Cos I’m gonna be uncommonly boring and skip the Chalmerskortege and go for a bloody fast run in the Skatås instead, and then come back home and get busy with Sarah Selecky’s daily writing prompt. And then I’m gonna get even busier with Story Is a State of Mind (trying not to think about the yearly ritual of finding the deklarationspapper and trying to understand what the hell I’m supposed to do with them.)

På tal om Skatåsspringande så undrar jag vad det blivit av syrran och den däringa hunden jag skulle få bekanta mig med inför 25 maj-milen. Jag känner mig alltför tjatig om jag frågar fler gånger, och förresten är det kanske lika bra att det hela rinner ut i sanden. Eller skogen. För det där att knata den hemska 5-kilometarn TVÅ varv är väl inte direkt det roligaste jag kan tänka mig. Jag förstår varför de har lagt slingan på det viset, men det är ändå en ruggig bana. Tror mest att det är upprepningen som tar knäcken på mig.

Dags att sluta föra Captain’s log och fortsätta med verkligheten.

Signing off,

Captain Commander Carol

 

Advertisements

Flyttkänslor

Har varit ett jäkla slit i nästan ett helt dygn med att frigöra alla fönster, och ytorna framför dem, för folk som skulle hit och utöva sitt fogspecialistkunnande inför sommarens/höstens halvårslånga fasadrenovering inklusive högtryckstvätt.

Och nu ska alla krukväxter och möbler och böcker och fan och hans lilla teddybjörn tillbaka på sina rätta platser igen. Men först ska vi “passa på” att tvätta alla fönster båd’ invändigt och utvändigt. Stackars mig. Mina händer är redan torra och fnöskiga och skrumpna efter allt torkande, putsande och röjande. Vill inte ställa tillbaks allt där vi hittade det. Vill inte. Jag tänker att nu när en massa ytor blivit frilagda, och böcker och kringliggande miniräknare, pennor, anteckningsblock, glasögon, konstiga skruvar, usb-minnen, vantar (!) och blättanblättan stuvats ner i papperskassar och kartonger så kan de väl få ligga kvar där tills vi gjort slag i saken och flyttat härifrån.

Har känts frestande länge, länge – och ännu mer nu sedan jag igår blev påhoppad av en märkligt stirrande kvinna som jag inte vet om hon bor i huset eller bara gick förbi och plötsligt hade åsikter. Hur som helst var hon väldigt ettrig på att få vinka till sig min uppmärksamhet och ropa på mig nerifrån gångvägen att jag borde fundera på om jag störde grannarna med mitt fönstermekande. Jag blev lite häpen och försökte få henne att berätta om hon måhända var utskickad som ambassadör från grannarna ovanpå, men hon svarade inte mer än att de kanske låg och sov. Och då insåg jag att klockan nästan var tio. Så är det när sommaren närmar sig. Det är ljust längre på kvällarna och man tappar både perspektiv och koncepter. Jag är tydligen en mycket känsligare själ än vad jag trodde för hon fick mig att må kymigt länge efteråt. Kanske hänger det samman med att hon inte berättade vem hon var, och jag därför inte visste hur jag skulle förhålla mig till henne. Har alltid tyckt att det är väldigt fegt med anonyma påhopp och plötsligt förstod jag extra mycket varför jag tycker så.

Men sedan mindes jag Gabba Gabba-Jesper och hans soffpratsdokumenterade förmåga att hitta det roliga i allt. Cigarettfimpar, flatlöss och mulåsnor, strandremsor i Malmö, med mera. Hela han är jätterolig. Jag vill vara som han och nu har jag med ens fått jättemycket material att träna på. Utmärkt.

I övrigt har jag tagit ett coolt beslut enligt Sarah Selecky, och jag håller verkligen med. Jag är jättenöjd med materialet hon sammanställt och som jag börjat ta itu med. Man känner sig så tryggt ompysslad och trevlig att det inte är klokt. Dessutom är det dödsmart av mig att ha börjat prenumerera på hennes dagliga skrivknuff. Tio minuter fjärran från datorn, med bara papper och penna och skrivglädje.

I övrigt-övrigt har jag avaktiverat mitt FB-konto. Känner mig drunknad och ofta deppig när jag är där. Jag pallar inte fler självuppspelande videor med plågade djur och barn. Jag gör inte det.

The Big Question

No, I’m not referring to the “Will You Marry Me?” big question (I’m a free spirit who laughs in the face of flowing white silk dresses and smelly flower arrangements). I’m referring to the “Did I just get bamboozled?” big question. Money paid, confirmation received, but no instant classroom access as promised, no download links, no nothing except a “thank you for your order”. (You’re welcome.) Not even a reply to my concerned email.

I mean, come on! You can’t still all be sleeping over there, across the Atlantic?! Don’t you have some sort of ping system to alert you and wake you up whenever people in Sweden are having trouble with your services? You should, you know!

The reason I’m worried is that I’ve been robbed before. In that particular case it was a blood relative who stole all my savings, pretending I had given them away. I suppose stuff like that is only to be expected from relatives, but not from Canadians, surely? Especially not Canadians who find themselves in an artistic state of mind? Surely they are topnotch people, without a stealing bone in their body? So dear Ms Canadian, please, please, please, reply to my email and sort this thing out so I can get started on my resplendent novel and live happily ever after.

Skrivsatsningar och stadsbibliotek

Känns skrämmande galet men nu har jag gjort slag i saken och satt in en för mig knasigt stor summa pengar för att få en alldeles egen skrivarkompis och hamna i ett sinnestillstånd där skrivandet är ett prioriterat sätt att andas. Väntar och väntar nu på att länkarna och materialet ska hitta fram till mig ända från Kanada så att jag får sätta igång.

Under tiden tänker jag läsa Martin Kellermans spänstigt roliga dagbok som M av en händelse hittade när vi beskådade det nyöppnade stadsbiblioteket. Det är FINT! Känns som ett maffigt aptitligt kulturhus med plats för alla. Fönstergångar med sittplatser och tack vare de höga hyllorna förvånansvärt tyst trots den öppna planlösningen. Helt enkelt “as-soft” som två förbipasserande töser uttryckte det. Det fanns till och med stolar lediga för att testa ett racerspel på Dynamoavdelningen. Visserligen är målgruppen 13-25 och visserligen är vi betydligt äldre än så, men det fanns inga 13-25-åringar på plats just då så bibliotekarien förbarmade sig över oss. Och det var jävla jättekul! Jag körde över stupet stup i kvarten och när jag inte gjorde det så krockade jag med civilister och välte telefonstolpar. Skrattade mig kissnödig, men M hade järnkoll. Han körde så bra att han till och med kom så långt att vi begrep vad spelet gick ut på: Som spelare kör man en polisbil och när andra bilar beter sig illa gäller det att ta upp jakten. Ahaaa! Jag prövade på nytt och letade efter lagtrotsare men just som jag körde så fint nästan utan att krocka med nånting alls så fick jag möte och pangade rakt in. Polisbilen som jag behövt för att ta upp jakten på mig själv blev helt demolerad. Och jag fick ett psykbrytskrattanfall. Och skämdes sedan när jag reste mig och såg att en massa människor samlats bakom för att glo sig åksjuka på tokkvinnans misshandel av grafiken.

En helt vanlig dag på jobbet alltså.

Helt vanlig vill säga förutom det att M och jag träffade den superklyftiga och jätterara vuxengymnasieläraren som för dryga året sedan hjälpte mig och andra att förstå sig på B- och C-matte. Ja, det var tider det, när derivata och talföljder var aktuella för en och man kände sig snudd på smart som begrep sammanhang. Nu kände jag mig bara dum när jag fick frågan hur det går med matematiken. Kunde inte med att berätta att jag varje dag till frukost läser Carol Vordermans ypperliga Hjälp ditt barn (dvs dig själv) med matte genom hela grundskolan och gymnasiet. Glömde i dumstressen till och med bort hur man säger hej och hur mås på spanska när M och jag skulle hälsa på de spanska vännerna. Bäst att inte tänka mer på saken. Kellerman, here I come!

Varför jag aldrig skulle kunna bli improvisatör

Med hövvet invirat i en blå frottéhandduk efter springrundan och dess hårtvättande fas passerar jag rummet där M och kompisen håller till för att diskutera musik och teknik och musikteknik. Kompisen kastar en förströdd blick vid själva förbipasserandet men rycker sedan till och lyser upp. Det syns lång väg att han har kommit på något jättekul att säga. Ögonbrynen far uppåt och han blir rosig om kinderna. Och så kommer det. “Har du gått och blitt hindu?”

Det är där jag slår in ännu en spik i min begravningsfärdiga improvisationskonst – jag har vänner och bekanta som är satans bra på att släppa in associationerna och spotta ur sig de mest självklara smartheter, vilket även kan kopplas till skrivkonstens grundläggande hemlighet, därav mina funderingar i ämnet – genom att svara “Njä, jag funderar snarare på att bli sikh” (därför att jag nyligen läst om deras fredliga grunder, åtminstone i teorin, och funnit dem sympatiska). Men det svaret var fel. Fel, fel, fel. Eller damme som japanerna säger (lärde jag mig under mina skitlöjliga aikidoår). Lyckad improvisation bygger på ett flöde av bejakande. Inte säga nej. Säga ja. Fortsätta på det inslagna spåret och röja terräng för inklivandet på nya stigar, antingen av egna fötter eller andras. Vara positiv, öppna upp. Så nästa gång någon frågar “Har du gått och blitt hindu?”, ska jag svara typ att det måste ha hänt medan jag var ute och sprang, att det kanske är nåt mer än pollen i luften. Religion eller nåt.

Det vore förresten alldeles sant i så fall. På påskdagen satt jag nämligen utanför en helgöppen matbutik i solens första sommarkänsla och väntade på att M skulle fixa inköpen som han planerat. Då stannade en underbart vacker kvinna med världens raraste utstrålning upp framför mig och undrade om jag hade lust att prata en stund. Misstänksam men glad på samma gång sa jag “visst” och så pratade vi en stund om vädret och om hur vi mådde, innan samtalet gled in på påsken och den vackra kvinnan uttryckte sin förvåning över svenskarnas ägg- och godisfrossa när påsken borde handla om Jesus. Som av en händelse hade jag föregående dag läst en trovärdig förklaring till varför det är en sådan äggfixering här i landet, och denna praktiska information kunde jag nu dela med mig av till henne. Hon såg häpen och intresserad ut men lät sig inte avskräckas från att tala om påskens sanna innebörd. Nu ska jag erkänna att jag så fort Jesus kommit på tal anat att hon inte var utsänd av Dolda kameran utan att hon bara var en vänlig själ som ville hjälpa en annan själ att bli lika lycklig som hon själv.

Hon berättade att hon kom från ett land i östra Afrika och att hon lyckats ta sig ända hit från mycket fattiga förhållanden tack vare sin tro på Jesus. Hon var så varm och rar och vacker att jag en stund faktiskt var frestad att öppna famnen för Jesus jag med, under förutsättning då förstås att även jag skulle bli så där varm och rar och vacker. Men sedan insåg jag att det inte finns en enda famn i världen som fixar ett sådant besvärligt projekt som jag är. Men jag fick ändå en stor kram av henne innan hon gick vidare.

Flera dagar har nu gått sedan min pratstund med den främmande kvinnan, men jag tänker på henne än och om hon inte var från Dolda kameran trots allt så önskar jag henne en evigt ljus vandring i sin tro.

Dyr läsning

Läser just nu Maria Ekmans mycket fina urval, tillika översättning, av Margaret Atwood-noveller från 1977 och 1983: Den berömde poetens grav. Blir alldeles knäsvag över Atwoods förmåga att begripa sig på den där inkännbara blicken på tid och ting som undflyr och aldrig låter sig fångas. Hon är en författare med en vidunderlig förmåga att sätta kloka, roliga, allvarliga, oväntade ord på den där så typiska, samhällsbyggda vilsenheten som är så sorgsen och skrämmande om man tittar för noga på den. Men ofta är den också befriande absurd, i alla fall i Atwoods händer.

I vanliga fall blir min läsning ofta förstörd – illusionen bryts – om jag vet något om författaren som skrivit det jag vill försjunka i. Men i Atwoods fall blev jag idag till slut tvungen att besöka hennes hemsida och där, under FAQ och Resources for Writers,  hitta en länk till Story Is a State of Mind.

Och efter en möcke lång och kämpig brottningsmatch med mina intensivt självhatande inre demoner, har jag äntligen bestämt mig för att köpa en ljusets skrivarängel – som jag nu fromt hoppas att Sarah Selecky är.

Många hunnringar blir det. Men i slutänden är allt ändå bara damm, och igår lovade jag mig själv att den insikten skulle vara lugnande och inte stressande. Ja, det har börjat luta utför men det är kanske bara bra, då är det lättare att få upp farten.