I skymningsland

Fick idag denna dag veta att en person, som jag inte kände men ändå alltid saknat, var död. Tiden går så långsamt och den går så fort. Tycker mig fortfarande minnas den snälla pappan från min barndom, han som jag hade velat fråga så mycket. Den dörren är nu stängd (om den egentligen någonsin varit öppen). Jag kan inte längre fråga honom någonting över huvud taget. Och snart kommer ingen att kunna fråga mig något heller. Tiden rusar fram och den släpar sig fram, och ibland skrämmer det mig bortom allt vett att behöva gå och vänta på det yttersta förfallet och de oundvikliga sorgerna.

Kanske får försöka minnas vad tuffa tösen  i GoT sa: “If we die, we die. But first we live.”

Advertisements