Varför jag aldrig skulle kunna bli improvisatör

Med hövvet invirat i en blå frottéhandduk efter springrundan och dess hårtvättande fas passerar jag rummet där M och kompisen håller till för att diskutera musik och teknik och musikteknik. Kompisen kastar en förströdd blick vid själva förbipasserandet men rycker sedan till och lyser upp. Det syns lång väg att han har kommit på något jättekul att säga. Ögonbrynen far uppåt och han blir rosig om kinderna. Och så kommer det. “Har du gått och blitt hindu?”

Det är där jag slår in ännu en spik i min begravningsfärdiga improvisationskonst – jag har vänner och bekanta som är satans bra på att släppa in associationerna och spotta ur sig de mest självklara smartheter, vilket även kan kopplas till skrivkonstens grundläggande hemlighet, därav mina funderingar i ämnet – genom att svara “Njä, jag funderar snarare på att bli sikh” (därför att jag nyligen läst om deras fredliga grunder, åtminstone i teorin, och funnit dem sympatiska). Men det svaret var fel. Fel, fel, fel. Eller damme som japanerna säger (lärde jag mig under mina skitlöjliga aikidoår). Lyckad improvisation bygger på ett flöde av bejakande. Inte säga nej. Säga ja. Fortsätta på det inslagna spåret och röja terräng för inklivandet på nya stigar, antingen av egna fötter eller andras. Vara positiv, öppna upp. Så nästa gång någon frågar “Har du gått och blitt hindu?”, ska jag svara typ att det måste ha hänt medan jag var ute och sprang, att det kanske är nåt mer än pollen i luften. Religion eller nåt.

Det vore förresten alldeles sant i så fall. På påskdagen satt jag nämligen utanför en helgöppen matbutik i solens första sommarkänsla och väntade på att M skulle fixa inköpen som han planerat. Då stannade en underbart vacker kvinna med världens raraste utstrålning upp framför mig och undrade om jag hade lust att prata en stund. Misstänksam men glad på samma gång sa jag “visst” och så pratade vi en stund om vädret och om hur vi mådde, innan samtalet gled in på påsken och den vackra kvinnan uttryckte sin förvåning över svenskarnas ägg- och godisfrossa när påsken borde handla om Jesus. Som av en händelse hade jag föregående dag läst en trovärdig förklaring till varför det är en sådan äggfixering här i landet, och denna praktiska information kunde jag nu dela med mig av till henne. Hon såg häpen och intresserad ut men lät sig inte avskräckas från att tala om påskens sanna innebörd. Nu ska jag erkänna att jag så fort Jesus kommit på tal anat att hon inte var utsänd av Dolda kameran utan att hon bara var en vänlig själ som ville hjälpa en annan själ att bli lika lycklig som hon själv.

Hon berättade att hon kom från ett land i östra Afrika och att hon lyckats ta sig ända hit från mycket fattiga förhållanden tack vare sin tro på Jesus. Hon var så varm och rar och vacker att jag en stund faktiskt var frestad att öppna famnen för Jesus jag med, under förutsättning då förstås att även jag skulle bli så där varm och rar och vacker. Men sedan insåg jag att det inte finns en enda famn i världen som fixar ett sådant besvärligt projekt som jag är. Men jag fick ändå en stor kram av henne innan hon gick vidare.

Flera dagar har nu gått sedan min pratstund med den främmande kvinnan, men jag tänker på henne än och om hon inte var från Dolda kameran trots allt så önskar jag henne en evigt ljus vandring i sin tro.

Advertisements