Month: May 2014

Vad är det han gör som är så magiskt

… Khaled Hosseini i Och bergen svarade?

Romanen är en mosaikmönstrad berättelse om två syskon, en lillasyster och en storebror, som egentligen inte kan leva utan varandra men som ändå blir skilda åt när de är små. I det första kapitlet blir läsaren invaggad i berättelsen via en saga som syskonens pappa berättar, lika försåtligt kärleksfullt som man kan tänka sig att barnen uppfattar det. Vilket gör avskedet desto svårare och än mer hjärtslitande när det väl kommer. Händelseutvecklingen som tar sin början redan på 40-talet skildras utifrån olika personers perspektiv. Först är det storebrodern som lånar ut sina tankar och känslor åt läsaren. Därefter får man följa det som händer, tiden som går, genom ett antal andra personers ögon, däribland en kvinna som fötts i skuggan av sin tvillingsyster,  en man som flyttat till Kabul för att bli passopp åt en rik man, en frihetstörstande kvinnlig författare, en rotlös grekisk kirurg, en knarkkungs naiva son, en kvinnlig matematiker i Paris, en man i USA med dåligt samvete, osv, osv. Alla hänger de samman med varandra på olika sätt.

De flesta som kommer till tals i romanen längtar efter något. De bär på sina egna hemliga sorger. Oftast menar de inte andra illa men deras drivkraft att göra gott är ibland självisk, och ibland är den rakt av feg. Konsekvenserna av deras handlingar sprider sig, inte bara genom det afghanska landskapet som i princip är en egen romanfigur, utan över hela jordklotet. När sista sidan är utläst känns det som att de personer som lyckats överleva i romanen också lever vidare någonstans “därute”, på riktigt, i verkligheten. Det gör det också väldigt svårt att inte sörja över alla “bifigurer” som till exempel Shuja, Manaar, Iqbal och de andra.

Hahaha

Det retar alltid smått ihjäl mig att man i butiker med kameraövervakning, larmbågar och väktare förbanne mig ändå snudd på alltid ska bli ombedd att visa upp sin ryggsäck i kassan. Säger man nej så händer det att kassanissarna inför alla kunder ringer efter chefen och låter en stå där som en skyldig vid skampålen i väntan på att den lilla uppblåsta töntchefen ska komma och myndigt fråga om man har något att dölja, för om inte så varför då inte visa vad man har i väskan? De fattar ingenting av upplysningen att man har rätt till sitt privatliv och att det är helt jävla absurt att en liten kassanisse eller -nissa, en vanlig sketen civilist precis som man själv, plötsligt tror sig ha rätten att be människor som ställt sig i kö för att BETALA ändå ska behöva vända ut och in på sina fickor och väskor och antagligen helst också på sina arslehål.  De fattar inte att man har rätt att  slippa bli högljutt beskylld för att vara tjuv varje gång man råkar gå in i en butik som missuppfattat sitt uppdrag och istället för att sälja saker till en försöker bestjäla en på ens personliga integritet.

Allt det där ligger alltid och morrar under ytan varje gång jag går in i en butik med min ryggsäck med värdesaker som jag vägrar lämna ifrån mig i skramliga värdeskåp som kostar en tia jag ändå inte har löst. Därför var det en väldigt stor överraskning att jag idag blev på vansinnigt muntert humör när M och jag skulle betala för fyra pennor och ett anteckningsblock i en butik i Bäckebol och kassanissen, så där lite sketviktigt, bad att få titta i ryggsäcken. Märkligt nog var det M som tappade humöret. Det händer nästan aldrig annars. Men jag tror att han var arg sedan förut för att han inte hade hittat en krok till tvålkoppen. Och en kassanisse som indirekt anklagade honom för att vara butikstjuv var antagligen droppen.

Men själv blev jag alltså jätteglad och sa javisst får du det och slängde upp ryggsäcken på disken. Jag blev glad av den enkla anledningen att ryggsäcken var proppfull med saker, och det var så himla roligt att erbjuda kassanissen att själv öppna väskan och titta efter, och genast höra honom svara det som jag visste att han skulle svara: “Det måste vara kunden som öppnar. ”

Så då gjorde jag det. Och plockade ut allting på disken, en sak i taget, samtidigt som jag berättade vad det var. Här har vi ett halvskrivet anteckningsblock, en blå stiftpenna, snornäsdukar, en påse med beslag köpta i en specialbutik för beslag, en mobilkamera, fyra enkronor, fler snornäsduskar, ett kvitto, en tom vattenflaska, ännu fler snornäsdukar, osv, osv. Sedan skakade jag väskan upp och ner också, för säkerhets skull. Sedan var den dagen räddad. För första gången på länge kände jag mig nämligen inte som ett offer, inte som någon som måste spela andras idiotiska spel med deras idiotiska regler. Det går att hitta på alldeles egna idiotiska regler. Och det känns BRA!

Haha

Syrran knäppte visst också ett kort på de tre musketörerna, fast igår i värmen och med mig uppflugen i täten. M granskade bilden en stund och sa sen att de ser ut som ponnisar. Men han har förstås mött dem och vet att kameran ljuger, ja jäklar vad den ljuger.

tre hästar till ny hage

För en dryg månad sedan

Här är de allihop, en kall och kulen dag i april. Syrran och de tre musketörerna.

Alla tre i april

Fyrtio dagar senare är det en varm och svettig dag i maj. Ibland önskar jag att jag kunde stoppa tidsflödet, åtminstone så pass länge att jag kommer ikapp och hinner fatta vad det är som händer. Acklimatisera mig.

Men tiden stannar för ingen.

Såvida man inte väljer den mer poetiska förståelse av tiden som framförs i Margaret Atwoods The Year of the Flood: Tiden är inget som rusar förbi, den är ett hav som vi alla befinner oss i. Min tolkning är att tidshavet i så fall tillåter att man simmar omkring mellan alla de platser som man vill nå (återvända till, komma ikapp, vila i), för att sedan kunna ligga där och skvalpa i tidsvågorna precis så länge man själv vill.

Så vill jag ha det. Så vill jag se det.

I Helle Helles Detta borde skrivas i presens är tiden nästan en egen romanfigur. Den är så starkt närvarande eftersom den tycks lysa med sin frånvaro. Precis som i alla Helle Helles böcker verkar det inte hända något i huvudpersonens liv. Skenet bedrar, det är massor som strömmar och böljar och bubblar under ytan i Dortes varande. Man ska bara ta sig tid att vila mellan raderna i allt det som inte sägs. Vilket är det mesta. Dorte är envist förtegen om sig själv och kan gå enorma omvägar (både bildligt och bokstavligt) för att slippa säga sanningen. Det gör henne till en intressant och lite rörande figur, och därmed också till en romanfigur man gärna vill följa. Det är till och med spännande att försöka förstå vad det är hon döljer mitt i all sin stillsamma tystlåtenhet. Det blir som en annorlunda deckarläsning. Och författaren vet hur man lägger ut ledtrådarna. Jag blir djupt imponerad av hennes fantastiska förmåga att röra sig i det igenkännbara men ändå lite skeva, att sparsmakat välja endast de pyttesmådetaljer som triggar läsarens referensbibliotek och öppnar hemliga dörrar till mystiska rum. Medan jag är ute på detta danska äventyr får jag associationer till en annan av mina författarfavoriter, Jonas Brun. Kanske gillar han också att läsa Helle Helle.

Fortfarande sjuk men friskare än nånsin

Det beror på hästarna. De gör mig lycklig!

Syrran och jag hade i uppdrag att hoppla iväg med dem till en ny och bättre beteshage 5 kilometer bort. Färden skulle företas barbacka, på slingriga smala vägar med bråddjupa diken och med ett pensionerat travaresto på släp.

Det där med travareupplägget hade jag ingen vetskap om förrän jag redan hade hängt mig i bilbältet på väg in i det okända. Blev lite lagom nervös när informationen väl nådde mina febriga öron. Sa inget, men i hemlighet vågade jag inte tro att den typen av karavan skulle kunna fungera.

Men det gjorde den.

Travaren såg sig mer som en draghund än ett släp, och hon trampade på så snällt och fint bredvid det ardennertroll som bar mig. Syrran satt på sitt eget ardennertroll och höll koll bakåt, ropade varje gång det kom en bil. Vårt lilla tåg fyllde upp hela vägen så det blev en hel del krypkörning för vissa innan vi nådde avfarter och M-platser som tillät omkörning. Men ingen verkade bli sur för det. Bor man på landet så är det så det är. Har man inte bredbrättade traktorer framför sig hela vägen ut på E6an så har man supercoola arbetshästar och deras lika supercoola travarekompisar.

Det var en enorm glädje att få kobojsa sig fram i den sjunkande solens färger och känna att visst, en sadel med sadelknapp för fastsurrande av reservhästars grimskaft har säkert sina förtjänster, men jag föredrar ändå att få sitta fastklämd mellan två hästar som går så nära varandra att man inte skulle kunna trilla av ens om man försökte. Hästarna utbytte hemlig information med varandra. De frustade, viftade med öronen och sneglade sig omkring. Som tur är, och som vanligt, bestämde de sig för att vara snälla mot den lilla trams man själv är – jag är inte ens i närheten av att begripa mig på ryttarkonsten så där bra som syrran gör – och jag kände mig så lycksaligt trygg och lugn de där 5 kilometerna som vi var på väg tillsammans att jag kommer att leva på vår resa många dagar framöver.

Vad kan jag säga?

Det är vackert i Botaniska, även när man har feber och bihåleinflammation och det hällregnar och åskar och man kommer hem plaskigare än dyngsur och håret fyra timmar senare ännu inte har torkat och man fortfarande är kall runt skenbenen och dimman har lagt sig över pannan och man knappt minns att man nyss drack honungsvatten och diskade och önskar att det fanns ork att läsa nylånade Khaled Hosseinis bok om svarande berg och Helle Helles bok som borde ha skrivits i presens. Hosseinis författarskap har jag kvar att upptäcka, men Helle Helle är redan sedan länge en favorit, inte bara för att hon har samma förnamn (dock inte samma efternamn) som storasystern till min bästa kompis när jag var tämligen liten och Vivi som kompisen hette och jag pallade äpplen som inte gick att äta och därför kompletterade med (ur butikshyllorna) nallade tablettaskar vars innehåll glädjande nog gick alldeles utmärkt att äta. Ska det vara förbjuden frukt ska den vara söt, inte sur, när man är en elak småunge.

kämpferrhododendron

Pennan är mäkta irriterande

Bland det roligaste med att gå i kanadensisk skrivarskola är att se hur lätt det egentligen är att fylla ett block med text, ibland dålig ibland bra, men i princip alltid väldigt oväntad. Enda problemet är att man måste skriva för hand – bortom all datordistraktion – och jag i min tur är tvungen att skriva med blyerts. Gillar jag inte. Det blir suddigt och trubbigt och spretigt. Men skälet till att blyerts är av nöden beror på att det är ett idiotiskt helvete att försöka hitta en kulspetspenna som fungerar.

Det låter som ett skämt, och jag önskar att det vore det, men hä, ingalunda Kulspetspennan, det hör man på namnet, ska vara kul. Det är den inte. Kulan fastnar i sin hållare, tvärstannar och vägrar rulla över pappret, den går i torka och släpper inte fram en enda droppe bläck. Man trycker och trycker, allt hårdare, allt argare och desperatare, tills pappret går sönder. Med fradga i mungiporna river man några streck tvärs över bladet. Inget händer. Med blodsprängda ögon sliter man ut bladet. Provar igen. Då! Plötsligt går det, men alldeles för bra. En blöt klump med bläck trillar ut och kletar av sig på fingrarna och på texten man skulle skriva så fint och välformulerat. I ett enda slag blir allt oläsligt och när man försöker korrigera och förtydliga tar det stopp igen. Med gnisselvärk i tänderna beger man sig på en odyssé genom hela lägenheten i jakt på en ny penna. Voilà, man hittar en. Men upptäcker att det är samma visa igen.

Då tar man på sig plånboken och beger sig ut på stan. Framme vid specialbutiken testar man en uppsjö olika sorters pennor. Hittar till slut en som ligger bra i handen och släpper ifrån sig lagom mängd bläck på ett läsligt och trivsamt sätt. Man tänker finemang, då köper jag ett helt lager. Så att jag har vad jag behöver i framtiden. Nej tyvärr, säger expediten, det där var den sista pennan vi hade i den modellen. Tillverkaren har upphört med serien. Som om det var en jävla ljud- och bildanläggning med senaste skriket inom sladdar och kontakter och busshastigheter och tågurspårningar och… nåväl, en penna är väl bättre än ingen. Tycker man. Tills man väl hemma igen hinner skriva blott tre sidor och sedan inget mer eftersom det jävla bläcket i pennan har tagit slut.

Inte ett dugg konstigt att man pratar om handskrivarkonsten som en aktivitet på utdöende.