Hahaha

Det retar alltid smått ihjäl mig att man i butiker med kameraövervakning, larmbågar och väktare förbanne mig ändå snudd på alltid ska bli ombedd att visa upp sin ryggsäck i kassan. Säger man nej så händer det att kassanissarna inför alla kunder ringer efter chefen och låter en stå där som en skyldig vid skampålen i väntan på att den lilla uppblåsta töntchefen ska komma och myndigt fråga om man har något att dölja, för om inte så varför då inte visa vad man har i väskan? De fattar ingenting av upplysningen att man har rätt till sitt privatliv och att det är helt jävla absurt att en liten kassanisse eller -nissa, en vanlig sketen civilist precis som man själv, plötsligt tror sig ha rätten att be människor som ställt sig i kö för att BETALA ändå ska behöva vända ut och in på sina fickor och väskor och antagligen helst också på sina arslehål.  De fattar inte att man har rätt att  slippa bli högljutt beskylld för att vara tjuv varje gång man råkar gå in i en butik som missuppfattat sitt uppdrag och istället för att sälja saker till en försöker bestjäla en på ens personliga integritet.

Allt det där ligger alltid och morrar under ytan varje gång jag går in i en butik med min ryggsäck med värdesaker som jag vägrar lämna ifrån mig i skramliga värdeskåp som kostar en tia jag ändå inte har löst. Därför var det en väldigt stor överraskning att jag idag blev på vansinnigt muntert humör när M och jag skulle betala för fyra pennor och ett anteckningsblock i en butik i Bäckebol och kassanissen, så där lite sketviktigt, bad att få titta i ryggsäcken. Märkligt nog var det M som tappade humöret. Det händer nästan aldrig annars. Men jag tror att han var arg sedan förut för att han inte hade hittat en krok till tvålkoppen. Och en kassanisse som indirekt anklagade honom för att vara butikstjuv var antagligen droppen.

Men själv blev jag alltså jätteglad och sa javisst får du det och slängde upp ryggsäcken på disken. Jag blev glad av den enkla anledningen att ryggsäcken var proppfull med saker, och det var så himla roligt att erbjuda kassanissen att själv öppna väskan och titta efter, och genast höra honom svara det som jag visste att han skulle svara: “Det måste vara kunden som öppnar. ”

Så då gjorde jag det. Och plockade ut allting på disken, en sak i taget, samtidigt som jag berättade vad det var. Här har vi ett halvskrivet anteckningsblock, en blå stiftpenna, snornäsdukar, en påse med beslag köpta i en specialbutik för beslag, en mobilkamera, fyra enkronor, fler snornäsduskar, ett kvitto, en tom vattenflaska, ännu fler snornäsdukar, osv, osv. Sedan skakade jag väskan upp och ner också, för säkerhets skull. Sedan var den dagen räddad. För första gången på länge kände jag mig nämligen inte som ett offer, inte som någon som måste spela andras idiotiska spel med deras idiotiska regler. Det går att hitta på alldeles egna idiotiska regler. Och det känns BRA!

Advertisements