Vad är det han gör som är så magiskt

… Khaled Hosseini i Och bergen svarade?

Romanen är en mosaikmönstrad berättelse om två syskon, en lillasyster och en storebror, som egentligen inte kan leva utan varandra men som ändå blir skilda åt när de är små. I det första kapitlet blir läsaren invaggad i berättelsen via en saga som syskonens pappa berättar, lika försåtligt kärleksfullt som man kan tänka sig att barnen uppfattar det. Vilket gör avskedet desto svårare och än mer hjärtslitande när det väl kommer. Händelseutvecklingen som tar sin början redan på 40-talet skildras utifrån olika personers perspektiv. Först är det storebrodern som lånar ut sina tankar och känslor åt läsaren. Därefter får man följa det som händer, tiden som går, genom ett antal andra personers ögon, däribland en kvinna som fötts i skuggan av sin tvillingsyster,  en man som flyttat till Kabul för att bli passopp åt en rik man, en frihetstörstande kvinnlig författare, en rotlös grekisk kirurg, en knarkkungs naiva son, en kvinnlig matematiker i Paris, en man i USA med dåligt samvete, osv, osv. Alla hänger de samman med varandra på olika sätt.

De flesta som kommer till tals i romanen längtar efter något. De bär på sina egna hemliga sorger. Oftast menar de inte andra illa men deras drivkraft att göra gott är ibland självisk, och ibland är den rakt av feg. Konsekvenserna av deras handlingar sprider sig, inte bara genom det afghanska landskapet som i princip är en egen romanfigur, utan över hela jordklotet. När sista sidan är utläst känns det som att de personer som lyckats överleva i romanen också lever vidare någonstans “därute”, på riktigt, i verkligheten. Det gör det också väldigt svårt att inte sörja över alla “bifigurer” som till exempel Shuja, Manaar, Iqbal och de andra.

Advertisements