Month: July 2014

The mark of the kittens

Vi skulle ju bara gå och köpa glass. Men på vägen dit blev vi av en vilt främmande och förbipasserande man inkastade genom en dörr på hörnet. Och medan han själv gick vidare stod vi plötsligt i en lokal med många små kluriga rum där en massa Gösta Knutsson-personligheter kikade fram under soffor, uppifrån hyllor, bortifrån fönster och inifrån filtar och små hyddor. Vi befann oss hos Djurens vänner. Och nu kan jag bannemej inte sluta tänka på alla de underbara katterna. Särskilt förtjust blev både M och jag i en tilltufsad sjömanskatt som jag gärna skulle vilja adoptera. Men så fick jag the mark of the kittens, som M sa. Och nu undrar jag om det är en helt vanlig svenssonreaktion att få svullna kliande märken efter de små klorna, eller om jag är allergisk. För fyra små kattungar klättrade på mig och min klätterarm är nu ganska tuff med sina uppsvällda klösmärken. Fast kanske är det inte katterna i sig jag är allergisk emot, kanske är det kattsanden som de nyss varit i. För det stället på armen där den ena satte sig att snutta så att det gick hål varken kliar eller är svullet. Passade ju också jättefina grannkatten för några veckor sedan och då gick allt bra ända tills jag just skulle hantera kattlådan. Hmm. Detta kräver mer empiri innan en slutgiltig avhandling kan skrivas. Hur som helst ska jag genast sponsra Djurens vänner ekonomiskt medelst medlemsskap.

Advertisements

Metod

Är nu så långt efter de andra i Sommarskolan att luften gick ur mig fullständigt igår. Föll i en djup grop nånstans där mitt på dan och tyckte enormt synd om mig själv i exakt 22,5 minuter. Sen somnade jag till ljudet av barnprogram och raglade efter några timmar upp på fötter igen för att skåda sanningen i vitögat:

Det hade kvittat hur mycket med i tempot jag än hade varit eftersom jag inte är en social skrivare. Visserligen gjorde jag i början några bleka ansatser att både ge och få konstruktiv kritik på de skrivna uppgifterna, men jag gav i ärlighetens namn upp ganska så direkt när jag inte på tre röda fann vad jag sökte. Jag hittade inte “hem”, fann inte flödet, fläkten och farten som jag barnsligt nog trott skulle krama om mig och få mig att längta till varje ny dag i gemenskapens tecken. Hur larvig får en vuxen människa lov att bli? Skrivandet är ett ensamjobb, åtminstone för mig. Det är bara jag själv som kan göra det. Ingen gemenskap i världen kan hjälpa mig att hitta den där, den där skojiga snabba strömmen som sköldpaddorna och Nemos farsgubbe liftar med ända in i mål.

Måste såklart hitta min egen skojiga snabba ström. Och efter några infernaliskt frustrerande turer med Scrivener – som ju egentligen ska hjälpa till med ordning och överblick, men naturligtvis inte har nån lösning för hopplösa skriva-överallt-och-sen-inte-hitta-var-jag-var-nånstans-människor, typ jag – anar jag nu ändå hur jag ska kunna att ha texten på olika ställen samtidigt och ändå ha koll på vart jag ska med min berättelse.

1. Först måste texten få lov att finnas spontanhandskriven i det måsvingade A4-blocket eftersom det är det jag grundjobbar i.

2. Sedan måste texten få lov att finnas ren och överskådlig i Scrivener eftersom det är där jag (för närvarande – jävla dumprogram som vägrar lyda ens mina formateringskommandon) renskriver in den.

3. Slutligen måste texten få lov att följa med UT UR Scrivener så som jag behöver och måste ha den – inte så jävla lätt som det låter (idiot-Scrivener!) – på papper för att på en annan plats än datorn kunna stämma av att jag verkligen håller rätt kurs i textflödet.

Därutöver har jag separata block för infall och idéer, och sedan har jag Romanskolans lektioner och gjorda övningar på ytterligare ett ställe. Till sist blir alltihop bara en satans kökkenmödding… såvida man inte hittar en lösning. Och tralala, lösningen är att bli det som jag aldrig tidigare ha varit: Metodisk. Jag måste börja mata på som en robot. Inte grubbla, bara göra. Klockan går. Min maskin håller på att gå sönder. Min ork tryter. Ska det göras nån gång måste det göras nu.

Alltså: Först hämta inspiration i Romanskolans övning för dagen, sedan handskriva, därefter renskriva, slutligen trycka ut. Nästa dag samma sak. Följa stegen framåt och runt, runt tills allt slutligen är klart.

Okej. Så varför sitter jag här, min idiot, och skriver anvisningar till mig själv? Gack åstad, din blängfåne, ta ditt redan svart skrivpennegelkladdiga A4-block and do your bleedin’ bloody stuff!

 

P.S.

Att jag är grinig beror rätt mycket på sömnen. Men jag upptäckte tidigare idag att de fyra barnböcker som jag lånat av digniteter som Unni Lindell och Barbro Lindgren verkar vara jättebra att ha till kvällen för den med grava sömnproblem vilka tränger en lösning. Ser fram emot att få testa dem i skarpt läge ikväll.

Nytt A4-block

Blanka gultonade sidor och svarta pärmar av det där slaget som gör sig till måsvingar efter några skrivarsittningar i solenskuggan. Ska det här bli romanen jag skriver för hand helt och hållet med fel hand i två kolumner, en för själva texten och en för minnesanteckningar och tillägg?

There’s only one way to find the answer to that question. Keep on writing. Don’t judge. Keep on writing.

Keep on writing.

 

 

I de sista skälvande semesterminuterna

Nervarvandet och uppladdandet fortsätter. Dagen började mulet och med 26 grader i skuggan. Övergick sedan i gassande solsken i garanterat mer än 30 graders värme, i vilken vi hann köpa en jättefin minifotboll i somriga färger som vi sen hade jättekul med på gräsmattan i barfotavädret. Jag lärde mig både nicka och dribbla bort såväl M som mig själv.

Har inte spelat fotboll sen jag var möcke möcke liten, och jag har fan inte sprungit barfota i gräset sen jag var åtminstone ganska ung. För det är bara att långsamt försöka acceptera att den här maskinen som jag fått låna under min korta stund på jorden håller på att bli en gammal tös – och jävla ful har den förstås alltid varit – men så länge den håller för glidtacklingar och glassätande i tryckande åskmullret så är jag väldigt glad.

Wow, vilket flyt: Vi kom innanför dörren ganska lagom till de uppblåsta molnigheterna och signalerna om hällregn när som helst. Det lilla biet med vindflöjelpropeller som vi köpte på torget i Mariefred snurrar som en tok ute på balkongen, och något tungt och porslinskärvigt från grannen ovanpå trillade just ner i vår kryddkruka med persilja, timjan och citronmeliss. Och nu, just nu, kom regnet.

Koppen kaffe och skrivarstund i gungstolen, here I come!

Om jag kunnat

Hade med glädje nöjt mig med ett kort hembesök för ompackning endast, innan jag raskt och omedelbart kastade mig iväg ut igen. Men sån lyx är tyvärr inte möjlig. Har ju ett jobb att sköta från och med måndag. Vill inte tänka på det just nu. Inte på romanskrivandet heller. Har halkat efter så mycket i Sommarskolans kurs att det känns som om det kan kvitta alltihop.

Men det är förstås bara hemvändandets nedstämdhet som talar. Lösningen är att sakta men säkert vänja sig av med det fria livet på vägarna, att långsamt skära ner på sol-, vind- och vattendoserna, ända tills jag slutligen glömt bort hur det är att andas frisk luft både andligen och kroppsligen. Och i nedtaggningsprocessen får väl ingå ett plickeplock med alla dagsboksanteckningar och alla de fotografier som togs. Tyvärr blev det inte så många som jag hade önskat eftersom batterierna jag ändå köpte på löpande band var så inihelvete jävla skitkassa att de inte räckte till ens hälften av alla läskiga mumier, Gustav IV Adolfs handskrivna tronavsägelser och andra rysligheter som jag gärna tagit med mig hem. Att Mozarts handskrivna noter och Kopernikus anteckningar i en astronomibok från 12oo-talet blev kvar kan jag ta, för dem hade jag ändå inte fått plåta. Men allt det andra… Ojojoj, jag vill tillbaks och det NU!

Soon, baby, soon. Och till dess terapisysslar jag med alla skojigheter som faktiskt fastnat på plåten, bland annat…

…den näbbiga kanadagåsen vid Tönnebrosjön som försökte nappa tån av M

Tönnebrogås_2014-07-22

…den underbara dagen på slottet

Gripsholm2_2014-07-23

…alltså det här slottet

Gripsholm1_2014-07-23

…Uppsala högar och deras människoliv

Uppsala högar_2014-07-20

…den ljuvliga friden på Vårsta diakonigård, utomhus

Friden i Vårsta1_2014-07-22

…den ljuvliga friden på Vårsta diakonigård, inomhus

Friden i Vårsta2_2014-07-22

…den historiska vingslagsrika dagen på Museum Gustavianum bland mumier, anatomiska teatrar och annat

 

Museum Gustavianum_2014-07-19

…den gassande vackra vandringen bland myror, myggor och blåbär upp mot Skulebergets topp, och sen den branta Via Ferrata upp och ner till Grottan (eller snarare Inbuktningen)

Stigen uppåt Skuleberget_2014-07-21

…det slöa (läs svindelkänningbefriade) sättet att ta sig uppför Skuleberget

Skulebergets linbana_2014-07-21

…musikrummet och skrivbordet där Gustav IV Adolf satt i husarrest och skrev adjö till sin tron

Tronavsägelse_2014-0723

…och inte minst, toppen nådd! Höga Kusten, hej hej! Och hej då. Så länge.

Skulebergets topp_2014-07-21

Hemma igen

Bland det mest minnesvärda under denna stekheta (ända upp i norr) semester har varit:

Att få resa med M.

Få känna sig som en bergsbestigare light på Skuleberget och som belöning få skåda ut över Höga Kusten tillsammans med en glass.

Få bo på Vårsta diakonigård och uppleva ett lugn som hör till en annan tid.  Och så fort jag bara nånsin kan kommer jag att ta mig dit igen på ett ordentligt “skrivretreat”.

Få gå över Gustav Vasas grav i Uppsala domkyrka.

Få leka i Gösta Knutsson-land på Pelle Svanslös lekplats och se äkta Uppsala-katter live – det är nåt mycket speciellt med dem.

Få köpa Erik den heliges krona. Som en papperspysselsats med pärlor.

Få stå på den mycket branta läktaren i Anotomiska teatern i Uppsala och föreställa sig Olof Rudbeck där nere vid det lilla träbordet i en entusiastisk utläggning om sitt lymfsystem.

Få sitta invid hertig Jans port och nästan kunna höra hovklappret från exdrottning Kristinas häst när hon rider iväg mot Rom.

Få bli nyfiken på vilka de egentligen var, alla kungligheterna och adligheterna som i tusentals porträtt hänger på Gripsholms slott.

Få sitta på Gustav III:s teater i halvmörkret och undra om hans applåder och utrop (eller andra reaktioner) kanske på nåt sätt fastnat i kulisserna som hänger kvar på scenen i majestätiskt original.

Få spela luftgolf (min första fot nånsin på en golfbana) i Vidbynäs där vårt “hotell” låg alldeles kloss inpå. En rad röda trälådor med sex rum intryckta i varje, i lyhördhetens tecken. Är förresten lite putt över att jag inte fick höra nån skrika fååååååår en enda gång. Djävlars blod.

Få en äkta skräckupplevelse av mumien på Museum Gustavianum. Den bruna lindningen som saftat ihop sig med kroppen, gapet med några brottsstycken tänder, de bevarade tånaglarna och den avhuggna handen med maskliknande tunna fingrar.

Få plocka en otroligt vacker liten spindel med jadegrön kropp ur M:s hår när han suttit och pausat en stund på en av vendeltidens kända högar och sen få äta en våffla på den intilliggande Disagården medan en kvinna med lie berättade för en busslast människor om hur en gård sköttes förr i tiden.

Få äta smultron och jordgubbar och vinbär i Vårsta diakoniträdgråd, och sen även få nappa åt sig några blåbär på Skuleberget.

Få höra Uppsala domkyrka slå sina slag, och få stå och kura inne på Carolina Rediviva medan världens maffigaste skyfall och åskväder härjade under cirka en halvtimmes tid.

Få kela med biluthyrarens lilla cockerspaniel när jag var som allra deppigast över att vi nu fan är hemma igen – och jag som ville fortsätta vara på väg. Men den lilla jycken tröstade mig. Hörde ingen säga dess namn men jag är säker på att den hette Gullenos.