Hemma igen

Bland det mest minnesvärda under denna stekheta (ända upp i norr) semester har varit:

Att få resa med M.

Få känna sig som en bergsbestigare light på Skuleberget och som belöning få skåda ut över Höga Kusten tillsammans med en glass.

Få bo på Vårsta diakonigård och uppleva ett lugn som hör till en annan tid.  Och så fort jag bara nånsin kan kommer jag att ta mig dit igen på ett ordentligt “skrivretreat”.

Få gå över Gustav Vasas grav i Uppsala domkyrka.

Få leka i Gösta Knutsson-land på Pelle Svanslös lekplats och se äkta Uppsala-katter live – det är nåt mycket speciellt med dem.

Få köpa Erik den heliges krona. Som en papperspysselsats med pärlor.

Få stå på den mycket branta läktaren i Anotomiska teatern i Uppsala och föreställa sig Olof Rudbeck där nere vid det lilla träbordet i en entusiastisk utläggning om sitt lymfsystem.

Få sitta invid hertig Jans port och nästan kunna höra hovklappret från exdrottning Kristinas häst när hon rider iväg mot Rom.

Få bli nyfiken på vilka de egentligen var, alla kungligheterna och adligheterna som i tusentals porträtt hänger på Gripsholms slott.

Få sitta på Gustav III:s teater i halvmörkret och undra om hans applåder och utrop (eller andra reaktioner) kanske på nåt sätt fastnat i kulisserna som hänger kvar på scenen i majestätiskt original.

Få spela luftgolf (min första fot nånsin på en golfbana) i Vidbynäs där vårt “hotell” låg alldeles kloss inpå. En rad röda trälådor med sex rum intryckta i varje, i lyhördhetens tecken. Är förresten lite putt över att jag inte fick höra nån skrika fååååååår en enda gång. Djävlars blod.

Få en äkta skräckupplevelse av mumien på Museum Gustavianum. Den bruna lindningen som saftat ihop sig med kroppen, gapet med några brottsstycken tänder, de bevarade tånaglarna och den avhuggna handen med maskliknande tunna fingrar.

Få plocka en otroligt vacker liten spindel med jadegrön kropp ur M:s hår när han suttit och pausat en stund på en av vendeltidens kända högar och sen få äta en våffla på den intilliggande Disagården medan en kvinna med lie berättade för en busslast människor om hur en gård sköttes förr i tiden.

Få äta smultron och jordgubbar och vinbär i Vårsta diakoniträdgråd, och sen även få nappa åt sig några blåbär på Skuleberget.

Få höra Uppsala domkyrka slå sina slag, och få stå och kura inne på Carolina Rediviva medan världens maffigaste skyfall och åskväder härjade under cirka en halvtimmes tid.

Få kela med biluthyrarens lilla cockerspaniel när jag var som allra deppigast över att vi nu fan är hemma igen – och jag som ville fortsätta vara på väg. Men den lilla jycken tröstade mig. Hörde ingen säga dess namn men jag är säker på att den hette Gullenos.

Advertisements