Month: August 2014

Testing, testing, one two three

Prövar olika sorters analysmetoder för att komma underfund med saker och ting. “Knepet” för dagen är att ställa frågor, typ…

* När och hur presenteras huvudpersonen?

* I vilken miljö befinner sig huvudpersonen när hon/han börjar interagera med andra?

* På vilket sätt presenteras huvudproblemet?

* Vilket berättarperspektiv och tempus har valts, vilken effekt har det på läsningen?

* Hur rullas berättelsen upp? T ex vilka avstamp sker från en scen till nästa, berättas historien linjärt eller i tidshopp, i vilket tempo sker det, osv?

* Vilket språk används och varför, hur färgar det läsningen? T ex avskalat eller bildrikt, korta eller långa meningar, rak eller invecklad syntax, enkla eller svåra ord, med eller utan klichéer, osv?

 

Än så länge har jag med hjälp av dessa “nya” frågor bara finläst Margaret Atwoods novellsamling Den berömde poetens grav, samt de första kapitlen i Mara Lees roman Salome men jag är redan bliven ganska mosig i huvudet, ty det är mycket betungande att insupa nya fakta, grubbla över dem och därefter försöka dra vettiga slutsatser som leder till nya och tillämpningsbara lärdomar.

Tack och lov då att M häromdagen köpte ett dörrgym. Dörrgym, dörrgym, dörrgym. Ska gå och hänga mig i det en stund, då kanske jag piggnar till lagom mycket för att orka koka potatis och annat trams som man behöver för att kunna äta middag.

Det var antingen potatiskok eller livsmedelsinköp. Jag fick välja. Jag valde potatisen. Pallar inte verklighetens folkliv just nu. Fiktionens folkliv har sugit musten ur mig.

Läsa och begrunda

Det brukar heta att man måste läsa mycket om man vill lära sig att skriva à les höjdare. Men det räcker inte att bara läsa. Det krävs analys också av det man stoppar i sig. Och det är svårare än det låter, särskilt om det gäller böcker som man gillar. Då är det svårt att inte dras in i berättelsen och missa hela det klyftiga hantverket bakom. Därför har jag aldrig riktigt lyckats analysera färdigt sådana mästerverk som Stephanie Vaughns Sweet Talk, Elizabeth Strouts Olive Kitteridge, Janet Frames samlade produktion, Dylan Thomas Quite Early One Morning, Tennessee Williams Collected Stories, A. A. Milnes Nalle Puh eller J.K. Rowlings Harry Potter.

Men mina tidigare misslyckanden hindrar mig inte från att kasta mig in i smeten igen. Så  i dag har jag gjort ett nytt försök att få kläm på vad faen det är folk är så jäddra bra på och varför de lyckas och lever länge lyckliga i sitt land med för evigt skinande sol på sina anleten.

Vad jag vill ha sagt är att jag i dag ägnat mig åt ett försök att analysera Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Det är en finfin bok som jag läste för några år sedan och som vid det här laget hunnit få en rad uppföljare i serien. Och med tanke på att åren har gått och den fått några hår på nacken tänker jag att det ska vara lugnt att jag här avslöjar innehållet i det första kapitlet (i den händelse att det nu är någon mer än jag själv som läser denna Captain’s Log).

Sålunda. Analys (försök till):

Redan på bokens första rad får läsaren veta att det finns ett problem. Till en början verkar det handla om en obetydlig sak – Elias kan inte svara på frågan som rektorn nyss tycks ha ställt – men i takt med att läsaren får ta del av Elias tankar kring en färsk konflikt med bästa vännen Linnea så framkommer det att han tidigare har haft problem med droger och självskadebeteende. Och problemet visar sig snart vara större än så. Rektorn beter sig underligt under samtalet och Elias lämnar hennes kontor med en känsla av fara. Problemet späs på ytterligare när han hör fotsteg bakom sig i den ödsliga skolkorridoren. Strax därpå möter han skolans konstiga vaktmästare och hör sedan en röst inne i huvudet som säger åt honom att springa. Rösten leder honom uppför en trappa in på en avsides toalett där den tvingar honom att krossa en spegel och skära upp handlederna.

Slut på första kapitlet som sålunda presenterar en dramatisk och oförklarlig händelse vars sista mening blir en direktbrygga till kapitel 2 och ger startskottet till den större berättelsen: Sex tonåringar med vitt skilda personligheter och intressen måste hitta fram till varandra och börja samarbeta för att på så vis stoppa de mörka krafter som börjat härja på den ödsliga lilla orten där de bor (att den heter Engelsfors är garanterat ingen slump).

Om man zoomar in på själva texten ser man att det som författarna låter sina romanfigurer säga, göra och känna har en tydlig funktion i berättelsen. I stort sett allt det som figurerna får säga och göra är sådant som driver handlingen framåt, och det som de får tänka och känna kring sina egna problem är sådant som (insmuget och smidigt) ger bakgrundshistorik åt det övergripande problemet. Finurligt och bra.

Dessutom är berättelsens huvudmiljö, gymnasieskolan där de 6 huvudpersonerna nyligen har börjat, en ”tacksam” miljö både för deras inre tonårstumult och för deras yttre konflikter med skolkamrater och vuxna: Här finns helt enkelt hög igenkänningsfaktor och får troligen de flesta läsare att rysa och huttra åt egna skolårsminnen.

 

Och en annan sak, som jag gärna vill anamma i mitt eget skrivande eftersom det gör allting så himla mycket enklare och effektivare, är: Det ÄR tillåtet att skippa gestaltningarna och bara skriva rakt upp och ner att något ”känns onaturligt” eller att någon vaknar och ”är iskall”. Och det ÄR tillåtet att använda invanda fraser och adjektiv eftersom man då inte lägger formuleringarna i vägen för själva texten. Har man en spännande historia att berätta ska man inte sabba den med ord som avleder uppmärksamheten.

Slut på analysen.

Jobbigt att tänka. Måste vila nu. Jö-jö.

Tror fanken det

…att man blir trött och less av att springa två maratonlopp två dagar i följd. Det är ju nästan precis det som jag har gjort de senaste dagarna när jag har jobbat dygnet runt med en text som envisats med att bråka och krångla och vägra låta sig berättas så att den funkar nån gång.

En sån jevvla skit det är att skriva då, kan jag tycka. Och så lätt det är för mig att tro att skrivandet är Absolut Ingenting För Mig. Men då glömmer jag ju alla gånger som jag har fått tjohofnatt av att plötsligt ha fått ihop en berättelse exakt så där på pricken som jag vill ha den.

När jag säger “alla gånger” tror man kanske att detta är är något som händer ofta, att det jublas och blåses i tutflärpar var och varannan dag inne i mitt arbetsrum, att champagnekorkarna yr och partyhattarna guppar i funky dance moves. Så är det tyvärr inte. Det händer till och med väldigt sällan om jag ska vara ärlig. Och det är jag alltid. Honesty is my middle name. Och i morse blev jag fanimej jagad av en (ganska) stor spindel! Det är sant! Den jäveln dök upp från ingenstans och började kravla – rusa – längs min tröjärm upp mot min hals för att lägga ägg i mitt öra, vem vet, och när jag skrek “ohh!” så där som man ska och hastigt blåste bort skummisen så att den hamnade på golvet bakom papperskorgen, så tog det bannemej inte mer än trettio sekunder förrän den plötsligt kom farande rakt emot mig igen som nåt läskigt ur Rabid (ja, den filmen förstörde hela mitt liv för evigt, lättskrämd och tidningsbud i natten som jag var den sommaren). Men då! Och det är här jag inser värdet av att skriva: Då famlade jag efter min novell och fångade upp spattspindeln på sidan 5f och bar ut den fort som satan på balkongen och slängde ner den bland petuniorna. Take that, Creepy Rabid Spider from Hell!

Och nu har jag äntligen, till slut, gjort det som jag aldrig kunnat tro att jag skulle kunna göra när jag i måndags klockan 14:47 rev min novell mitt itu därför att den verkligen suckade – REALLY SUCKED: Jag har skickat iväg den.

Jajamän. Jag lyfte upp den ur soporna och räddade den ur förgängelsen genom att tejpa och klippa och klistra och putsa och putsa och putsa, läsa högt, putsa på nytt, läsa högt och putsa igen, trycka ut och skicka iväg. Seevviinsjukt skönt (Institutetuttal) att ha det avklarat!