Tre ting som förundrar mig

1. Det att jag ännu inte lärt mig uppskatta petandet och påtandet i nerplitandet av en novell.
Ju kortare desto kämpigare, mest därför att jag har så svårt att fatta att alltsammans är en övning i tålamod. Men lite hjälp har jag ändå haft av att läsa intervjuer med Donna Tartt som berättar att hon älskar att det tar tid att hitta ord och formulera meningar och gå tillbaka och göra om. En annan författare som väl är inne på samma spår är Dean Koontz, som i en intervju förklarat att han skriver en sida i taget och att han inte går vidare förrän den känns alldeles färdig och han är helt nöjd – vilket kan ta honom trettio omskrivningar, kanske mer. Och efter att ha deltagit i Ann Ljungbergs webinarium om redigering så begriper jag hur viktigt det är att lära sig älska omtagningar, att längta efter att få kamma igenom gång på gång (fast med olika utgångspunkter varje gång). Ha tålamod och inte släppa bollen med blicken. Är inte där riktigt än, men jag närmar mig, förhoppningsvis. För jag har i ett oändligt långsamt snigeltempo äntligen lyckats skriva ett första utkast till en novell som till en början fick mig att gråta, inte därför att den nödvändgtvis är dålig utan därför att den handlar om något som gör ont. Min stora oro är att jag vid alla omskrivningar ska tappa bort det som bränner och därmed tappa bort hela berättelsen. Hur gör man för att hålla kvar? Genom att låta vila. Har jag tid med det? Egentligen inte.

2. Det att jag tydligen tillhör en kvarts miljon personer stor släkt, varav 190000 (jag är en av dem) lever just nu. Och att de ska ha möte i en kyrka den 31 augusti. Först tänkte jag att jag skulle hyra en bil och ta mig dit och lyssna på bland annat den vänliga själen som skrev ett sådant snällt brev om min pappa. Men sedan kom verkligheten ikapp mig och jag insåg att 190000 personer inte får plats i en liten kyrka och att jag antagligen skulle bli tvungen att köa i sovsäck från och med den 27 augusti om jag ville höra något. Så där föll det. Jag sovsäcksköade inte ens till Lord of the Rings.

3. Det att jag inte längre tycker det är härligt att springa. Hoppas att det bara handlar om en tillfällig svacka. Att det är tävlandet mot klockan som suger musten ur och ställer obehagliga frågor i stil med “Varför gör du det? Vad håller du på med?”, och som fortplantar sig till levandet i stort.

Advertisements

Fritt fram att vara kreativ

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s