Month: September 2014

Helt galet

Hupp, tänk att jag klarade det…! Trots Bokmässan och alla åtaganden både igår och idag så lyckades jag skriva färdigt min novell och skicka in den till Året Runt knappt en timme innan tiden rann ut för deras utlysta novelltävling. Bedriften gör mig både saligt förundrad och odrägligt nöjd.

Och hur det än går i själva tävlingen så kommer jag att förbli evigt förtjust i själva berättelsen som jag (med nästan manisk möda och iver) knåpat ihop. Eftersom den bygger på en rörande fin idé som M gav mig i lördags kväll så tänker jag dessutom dela pengarna med honom ifall det nu blir några. Visserligen säger erfarenheten att nä, det blir det nog inte, men vad då, hoppet lever för evigt!

Det absolut bästa

… med söndagens bokmässebesök var letandet efter A-hallen som inte fanns för jag hade skrivit fel i min programpunktlista och därför hittade jag i stället Litteraturscenen där Pontus Lindh läste ur sin Appendix till SAOL. Jag fastnade mitt i steget och blev stående, förunderligt lyckliggjord av de högst personliga men ändå allmängiltiga förklaringarna av ord som eljest, fluortant och fantombotten. Så redan innan författaren läst färdigt sina femton minuter på scenen så visste jag att jag måste, måste ha boken. Så jag var försten fram till bordet för att köpa, och det var jävla bra gjort av mig för det räcker att sitta här och läsa texten på baksidan för att jag ska bli änna helvete glad. Vilket gör att jag blir ännu mer förvissad än tidigare om att vilsegång och snårskogssnubblande ofta är välgörande och leder till skimrande bra saker.

En annan slumpmässighet under dagen (p g a att Conn Iggulden ställt in) var seminariet med den ytterst välskrivande Sjón, aktuell med Máni Steinn: Pojken som inte fanns. Det var mycket givande att få höra författaren berätta om sin skrivprocess – de många åren av efterforskningar och sedan det rasande snabba färdigställandet på bara en månad när skrivandet väl dragit igång – och hur han resonerade kring tematiken när han skapade sin huvudperson.

Sedan såg jag fel på klockan och hamnade mitt i Elsa Billgrens presentation av sin Inred med vintage. Det var också roligt. Visste ingenting om henne förrän hon plötsligt gav mig och alla andra i salen en rad skojiga förslag på hur man kan göra det trivsamt hemma.

Framåt eftermiddagen, lite skrapögd av alla intryck, hängde jag kvar i H1-faggorna där Viveca Sten skulle bli nästa författare på scen. Hon är aktuell med I maktens skugga. Måste erkänna att jag inte är något fan av morden i Sandhamn, men det var ändå väldigt roligt att höra henne berätta om sitt skrivande från “ax till limpa”. Viveca Sten är en flitig författare, och hon avslöjade bland annat att hon för varje bok bestämmer dels en “drivkraft för mord” (t ex raseri) och dels en “stämning” (t ex idyllisk). På så vis har hon två ledord att hålla sig till och bolla mot varandra under skrivandets gång. Låter som ett bra tips, tycker jag. Förtjänar att testas. Dessutom visade hon att man måste kunna lägga sin prestige åt sidan när ens förläggare stryker 125 sidor av ens skrivna 465 (eller något  liknande), samt påpekar att man nu har skrivit “suckade” 76 gånger och “nickade” 120 gånger (eller något åt det hållet) och att man gör bäst i att undvika upprepningar.

Därefter tänkte jag att M kanske skulle dyka upp lagom till Guillous framträdande och druttade därför runt på lite olika ställen i väntan på att klockan skulle gå. Trampade runt på andra våningen och blev allt tyngre av alla broschyrer och blad som delades ut, halvhörde på Annika Lantz, Majgulll Axelsson och nästan helhörde på Björn Kumm som med anledning av sin bok berättade om hur han ser på Brasilien. Sedan var det Guillous tur, men ingen M syntes till så jag bestämde mig för att låta kissnödigheten styra mig hemåt.

Summering: Av sammanlagt sju inplanerade punkter på dagordningen var det endast två som jag lyckades infinna mig till i verkligheten: seminariet där Svenska Akademien försökte svara på språkfrågor från publiken som inte drog sig för att fråga om 1600-talsfranska och dito engelska (vilket panelen snudd på besvarade bättre än många av de frågor som rörde det svenska språket) – samt seminariet med debuterande spänningsromaner som “tar världen med storm”, det vill säga Jenny Rognebys Leona – tärningen är kastad och Fredrik T Olsons Slutet på kedjan.

Hur som helst, den enda bok jag köpte på Bokmässan 2014 var … wait for it … Appendix!

 

Upplivad

Det är vad jag blir av denna sprakande intervju med Lena Andersson. Fanken vad klok och rolig hon är. Och jag kan skryta med att jag begrep det redan på den tiden när Duck City kom ut och jag läste de första meningarna i bokaffären och genast var tvungen att köpa.

En annan författare som jag blir helt haktappad av är Jenny Rogneby. Under sina fyrtio (?!) år hon hunnit med tre olika karriärer som av allt att döma varit mycket lyckade. Inte minst gäller det hennes senaste, den som kriminalromanförfattare. Har provläst de första sidorna ur hennes debutroman Leona – tärningen är kastad och det går knappt att fatta att hon inte har skrivit något förut. Säger bara jisses! Vissa föds då med tonvis av intelligens och beslutsamhet och charm och skönhet och skicklighet och allt annat som är bra. Så jag blev inte särskilt förvånad över att alla ex av romanen redan var utlånade på alla bibliotek. Gör inget. Då får jag chansen att i stället köpa ett alldeles eget ex när jag går på Bokmässan på söndag. Då bjuds det massor av seminarier på inträdesbiljetten, och jag tänker ta tillfället i akt att lyssna på just Jenny Rogneby och en annan stjärna på spänningsromanhimlen, Fredrik T Olsson. Ska bli himla roligt att få kasta sig in i trängseln.

Poddade radionoveller

Strålande tider! Nu har P1 lagt ut äldre radionoveller för lyssnare att ny- och återupptäcka. Extra glad är jag att Stina Stoors vinnande SR-novell förra året, den minnesvärda “Gåvan”, åter finns med i SR:s utbud. För övrigt var jag (som vanligt av en händelse) på plats när Stoor tog emot sitt pris på Bokmässan. Det kändes så himla rätt att det var hon som vann, precis som det kändes så himla rätt att hon med “För vår del” vann Umeå novellpristävling 2012. Undrar om hon håller på att skriva något just nu. Hennes novell “Ojura” finns i alla fall utgiven av Novellix i ett litet häfte som jag är sketarädd för att jag ska förlägga någonstans och aldrig någonsin hitta igen. Det vore hemskt, för Stina Stoor är en alldeles för enastående författare för att tappas bort.

Tillägg: Har precis lyssnat på en radionovell av en av mina andra favoritförfattare, Jonas Brun. Den heter “När jag gick på månen” och är en väldigt finstämd historia som har tydligt släktskap med Bruns fantastiska roman Skuggland. Novellen är som sagt mycket fin, men jag önskar att någon annan än författaren hade läst upp den. Det är såklart helt individuellt hur man uppfattar röster och tonlägen, men jag tycker mig ofta höra att författare, när de läser upp sina egna texter, gärna gör det med en dyster entonighet som borrar hål i skallen på en i stället för att lyfta fram själva innehållet.

Novellyra

Har hittat ett sådant roligt flyt i berättelsen jag för stunden håller på med att jag har fått noveller på näthinnan. En logisk följd av detta är att bli novellprenumerant på ena sidan hitom och ena sidan ditom den blåa Atlanten. Från Kanada och Sarah Selecky väntar jag med iver på att få läsa vinnarnoveller ur  Little Bird-samlingarna under resten av mitt liv (!), och från Stockholm och Brevnoveller hoppas jag att den första av 4 utlovade noveller ska skramla ner i brevlådan.*

 

*Hade förstås hellre sett att texterna kom e-ledes eftersom de legio brevbärarna i vårt niovåningshus är så snabbfotade att deras huven ramlar av i farten och ligger kvar och skramlar i cykelkorgarna medan de själv rusar upp och ner för trapporna och slänger ner posten lite hur som helst, lite som det passar, utan att se vad som egentligen står på försändelserna. De saknar den sociala kompetens, intelligens och förmåga som krävs för att begripa hur allvarligt de förstör när de lägger viktiga kallelser, uthämtningsavier för redan betalda bokpaket, besked från myndigheter osv i vilken jävla brevlåda som helst i huset. Inom loppet av ett år har bevisligen 4 brev till mig försvunnit  på det viset och den allmänna IQ-nivån på brevbärarkontoret är så låg att man ena dan kan få innerliga löften om att en se-upp-markering genast ska göras i sorteringsfacken och nästa dag få ett blängkorkat “va?” i luren när man ringer för att kolla. När man då i all uppgiven – men vänlig – envishet undrar vad problemet egentligen är så börjar de gapa och skrika och gorma som om de hade flatlöss rakt upp i urineraren som låg och skavde och irritera så mycket att de tappa det allra sista klokvecket i pannloben och blev till lallande urtidsapor på en arbetsplats med slaktad kvalitet och med ny skitlöjlig logotyp som bevis.

Goda råd från en författarstjärna

Ännu en biblioteksstrosardag då jag av en lyckträff hamnade mitt i det som var intressant och givande: Christine Falkenland läste ur sin senaste roman, Spjärna mot udden.

Även om jag den enda gång som jag försökt läsa någon av Falkenlands böcker värjde mig mot det plågsamt igenkännbara äcklet och självhatet så var det ändå rasande roligt att få höra henne live. Och det bästa av allt var när hon efteråt förklarade att hon egentligen tänkt skriva en diktsamling men att den här berättelsen hade pockat på och krävt att få bli skriven. Hon sa: “Jag går dit texten tar mig.”

Hur vackert som helst.

Dessutom gav hon rådet att man som författare inte ska visa sin text för någon förrän den är klar, att man inte ska bry sig så mycket om de förväntade reaktionerna på det man skriver. Hon berättade att hon själv brukar tänka att hon aldrig ska visa sin text för någon över huvud taget, att hon till och med tänker att hon ska bränna alltihop när det är klart. Och tänker man så, “då kommer det att hända saker, kan jag säga”.