Month: October 2014

Inbillningens makt

I dag lurade jag i mig själv att det plötsligt blivit en liten hämta-andan-lucka i jobbflödet. Så jag hastade iväg till Stadsbiblioteket och snokade rätt på ett “Tyst rum” där jag läste de första kapitlen ur E.T.A. Hoffmans* Den gyllene krukan, och sedan skrev jag en 5-meningarnovell, inspirerad av Jens Klitgaards webbinarium förra veckan, dvs. skriv i 3 minuter om två personer och en situation och ha med både början, mitten och slut.

Det blev inte Hoffman som följde med mig hem utan två böcker om musikkomposition samt en slumpmässigt funnen äkta pärla av Kim Hiorthøy – när jag ändå stod vid H-hyllan och undrade ifall det skulle vara kul att läsa Carin Hjulströms Finns inte på kartan eftersom det råkar vara syrrans favorituttryck, eller om jag skulle låna duktiga novellförfattaren Johanna Holmströms debutroman Asfaltsänglar.

Hiorthøys bok heter Man kan inte svika sin bäste vän och bli bra på att sjunga samtidigt, och den har ett sådant brungrått och märkligt omslag att jag bara var tvungen att öppna och läsa första sidan. Och sedan var jag fast. För det står inte särskilt mycket där, men det som står, det kände jag igen. Så jag skrattade, och sen tog jag boken i min famn och bar hem den. För efter den där allra första sidans fem bedrägligt självklara meningar så fortsätter texten i precis samma finurliga stil och är så full av svart, absurd humor att jag ryser av välbehag. Det finns teckningar också. Varför har jag inte hört talas om Kim Hiorthøy förut? Dålig allmänbildning! Särskilt som jag, när jag kollar saken, ser att han ju faktiskt illustrerat en räcka verk av Erlend Loe (som också ofta är skojig).

Dristar mig att citera första sidan i Hiorthøys bok:
“En morgon, just efter frukost, ringde det på dörren. Jag gick för att öppna, men så blev jag tveksam. Det ringde några gånger till, sen slutade det. Jag rörde mig inte. Först efter en halvtimme öppnade jag dörren, och då var det ingen där.”

Begrunda.

 

Så här blev förresten min egen 5-meningare – och ja, det är en fullbordad berättelse även om det kanske inte verkar så vid första påseende:
“Det är så trist när alla dör på slutet.” Han sa det just när hon kom in från kvällspromenaden. Ännu visste hon inte vad hon skulle tro om det hon sett utifrån mörkret, hur han i fönstret glidit förbi i kökslampans sken och varit både längre och bredare än vanligt trots att han gått med ryggen krökt och blicken sänkt, hur hon stannat upp och glott och försökt förstå det hon såg. Men vid det laget hade han redan varit försvunnen ur rutan, och när hon öppnade ytterdörren mötte han henne i hallen. Nästan som vanligt.

 

*Översättaren Brunius påstående om hur det gick till när Hoffman blev E.T.A. är mycket roligare, alternativt fylligare, än Wikipedias förklaring: att Hoffmans initialer egentligen var E.T.W. men att förläggaren såg fel och förvandlade W till A och att Hoffman, istället för att krångla, helt sonika bytte namn från Wilhelm till Amadeus.

Advertisements

Det här är lite crazy

En kanin som försvarar sin hundvalpskompis mot en stor rottweiler.

Precis så där modig, som en kanin, skulle jag också vilja vara. Men senast jag sattes på allvarligt modighetsprov var när två lösspringande kamphundar kom farande emot mig i Änggården. Då röt jag bara, allt jag kunde. Det sket väl hundarna i, men deras tjattermattar hörde och lyckades ropa tillbaka sina odjur. Tack och lov.

Svettas fortfarande när jag tänker på vad som kunnat hända. Men för det mesta känner jag mig ändå lugn, inte minst därför att jag idag fick ett kvitto på att jag ännu ligger i lä. Ängslas nämmeligen ibland vid tanken på att jag i mitt ensamarbete göder mina asociala tendenser så livligt att jag snart har tappat alla grundkurskunskaper i hur man uppför sig bland folk.

Men så! – idag – köpte jag ingefära. Av en person som var helt makalöst crazy. Tack och lov. Jag tänkte: Om inte ens en ingefäraperson, som står i affär varje dag och sålunda får all den sociala träning som krävs för ett vett-och-etikett-diplom, klarar interaktion på basalnivå, då behöver ju inte jag vara ett dugg orolig mer! Om socialt samspel inte har någon som helst förhöjande verkan på ingefärapersonens interaktionskompetens, då kan ju orimligtvis ensamjobb ha någon som helst bedrövande inverkan på min interaktionskompetens heller.

Alltså: Jag kan stanna kvar inne i mitt lilla skrivarhuvud, jag kommer inte att glömma bort hur man beter sig. Tack och lov. Eller…?

Tänk på det

Intressant info för alla som vill att vargarna ska utrotas i vårt land, genom avskjutning och inavel som följd. Vargarna har större betydelse än vad somliga vill veta eller förstår. Men lägg bössan åt sidan 4,34 minuter och plocka fram det öppna sinnelaget under motsvarande tid , se vad som händer, vettja.

Identitet hit och identitet dit

Vem är Roy? Vem bryr sig? En bok är en bok är en bok. Och efter att ha hittat fram till författarpodden på Soundcloud förstår jag att förlagsvärlden är a mother of a deppy place. Den enstaka författare per år som faktiskt lyckas ro hem ett bokkontrakt och bli utgiven – utan att vara en kändis eller redan känd av förläggaren – måste anses vara en riktig  hårding. Eller också ha en besynnerligt bananhalkig tur. Kort sagt, utgivningsbranschen ter sig helt värdelöst hopplös.

Tillägg: Känns lite bättre nu efter att ha varit ute på ett jävla snabbt and pretty mad skogslopp som inte lät sig hejdas ens av 5 (!) vackra men fientliga älgar. Dånade fram och hamrade både kroppen och huvudet med “Ingen, inte ens jag själv, ska komma här och säga vad jag kan och inte kan”-tankar, och när jag kom in fick jag dessutom se att Ann Ljungberg skrivit några kloka ord som skingrade min dysterhet inför alltings ordning. De var så trösterika att jag hoppas det är okej att jag återger dem här: “En bra berättelse hittar alltid sina läsare. Ge inte upp!”

Har skrivit ner dessa ord på en lapp och satt fast på datorskärmen. Japp! Onwards!

Hur går det till?

Hur är det möjligt att ett barn kan bli utsatt för en sådan systematiskt grym behandling under så lång tid utan att en enda människa, privatperson eller yrkesutövare, granne eller lärare, polis eller socialarbetare, reagerar och räddar henne från hennes avgrundsdemoner till släktingar? Vuxna individer i flickans omgivning visste vad som pågick, men de valde att göra ingenting. De valde att se på när hon misshandlades till döds. Finns det något djupt hål, krälande ruttet nog, att slänga ner dem i?

Tusentaggad

Satt just med på ett Afternoon tea-webbinarium som handlade om novellskrivarkonsten. Lärare var Jens Klitgaard, och han gav oss bland annat en övning som fick mig att förstå hur vansinnigt lätt det är att komma loss, bara man inte grubblar så jäkla mycket. Så från och med idag ska jag alltid inleda mina skrivardagar enligt de förutsättningar som gavs i övningen, vilka var följande:

Skriv en 5 meningar lång novell. Ha med två personer och en situation. Ha med en början, ett mitt, ett slut. Skriv i 3 minuter.

Kastade mig in utan att tänka. Var hur befriande som helst (men lite läskigt sedan när texten lästes högt = utmärkt träning!) Det var bara att köra, släppa fram meningarna och låta det undermedvetna stå för tonen och sammanhanget i takt med att orden tog form på skärmen. Skrev så att det rök. Blev klar på mindre än halva halva tiden. Var hur kul som helst! Och efteråt läste M och tyckte att det kändes som en haiku i novellform. Han sa det snällt så jag tog det som fint beröm. Och nu har jag dessutom piffat lite i denna “haikunovell” och gjort den tydligare. Men den stora grejen är att jag nu har fått en alldeles “gratis” idé till en ny novell. Hurra!

Min mininovell, härmed döpt till “Väsen”, i smått tillpiffat skick:
Berget reser sig över huset. Kvinnan öppnar dörren, hösten svider i kinderna. Mannen knarrar på sin pinnstol. Under filtens fukt darrar hunden. Kvällen är på väg.

Läste förstås de andras noveller också och blev imponerad av hur många berättelser som myllrade ut på så kort tid. Det är enormt roligt med skrivarutbyten, och jag funderar allvarligt på att anmäla mig till Klitgaards novellkurs med löpande respons på kursbrev samt fb-diskussioner med andra deltagare. Allt som står i min väg är den ekonomiska frågan. Måste fundera lite till.