Resultatet

Åtta års roffarstyre har satt sig i medborgarmentaliteten, både i det viktiga stora och i det vardagliga lilla. Märkte det senast idag när jag var i affären – som hade endast en bemannad kassa och i övrigt ett stort “torg” med så kallade snabbkassor (megaskämt!). Alla snabbkassestationer var upptagna men jag stod främst i kön till första lediga.

Trodde jag.

Plötsligt korsades min linje av en välklädd kvinna med bestämda steg och näsan i vädret – på riktigt. Eftersom torget var avskärmat tyckte jag det var konstigt att hon bara kunde försvinna så där som hon gjorde runt pelaren som jag stod vid. Så jag lutade mig fram och kikade runt hörnet, och då såg jag att jajamänsan, där fanns ytterligare en station att självbetjäna sig i.

Den var ledig såklart, eftersom den inte syntes. Men näsan-i-vädret-kvinnan måste alltså ha vetat att den fanns där. Hennes raska och självmedvetna steg dit tydde också på att hon kallt utgick ifrån att den, med tanke på dess osynlighet, väntade på henne att få roffa åt sig.

Så det gjorde hon.

I stället för att berätta för mig att den fanns där så högklackade hon sig förbi mig och tog den, mitt framför ögonen på mig. Utan att blinka. Blev så förundrad över hennes tykna ego att jag bara stirrade. Men hon brydde sig inte. För henne var jag helt enkelt inte där. Visserligen hade hon under själva stölden varit tvungen att runda mig – vilket måste ha varit tidsödande och irriterande för henne – men när hon väl hade tagit för sig på min bekostnad så upphörde jag att existera.

På hemvägen grunnade jag länge på om jag själv skulle ha kunnat göra en sådan sak, stövla in på arenan med fulattityden att alla som är dumma nog att stå och vänta på sin tur minsann förtjänar att bli bestulna på allt som går – det kvittar om det gäller plats i matkön, besparingar, bostad, arbete, vårdplats, mat, chans till utbildning, mänskligt bemötande på äldreboendet, plats i livbåten, syrgasmask i det brinnande planet, kläder till barnen, rättvisa, hopp, eller vafan som helst – och jag kom fram till att nej, tyvärr, det skulle jag inte kunna. Skriver “tyvärr” eftersom jag inser att jag måste träna på det. För antingen tar man seden dit man kommer (eller där man redan är, som i det här fallet) eller också går man under som en idiot i dumskallig längtan efter en gnutta vänlighet och medmänsklighet.

Advertisements

Fritt fram att vara kreativ

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s