Month: November 2014

Segrare

Har kollat, och jag får lov att utropa mig till det även om inte själva romanen är mer än halvfärdig. Så nu vet jag vad jag ska göra under december. Om jag inte redan visste det. Winner-2014-Web-Banner

Pretty pretty. And now, I’m gonna make an umpteenth attempt at buying a winner T-shirt. Good luck to ya! To me, to me.

 

Advertisements

Sophie Hatter

… the main character in the novel Howl’s Moving Castle by Diana Wynne Jones is a wonderfully brave and resourceful heroine in the world of fiction and fantasy.

Sophie Hatter, being the eldest of three sisters, does not expect much of life, simply because she shares the common belief that it’s the youngest daughter who is meant to find her fortune. As the eldest daughter, Sophie believes she was born only to pave the way, to make all the mistakes necessary in order for the youngest daughter to learn which paths to choose.  So, when Sophie is suddenly turned into an old woman by the Witch of the Waste, she takes it in her stride and, rather than falling to pieces, she bundles up and quitely leaves the small – and rather suffocating – town. And, as it turns out, she is headed for an amazing adventure, filled with creatures sneaky, funny and magical enough to utterly test her courage and earthy wisdom. It’s such a lovely read, and it makes me want to see the movie (again)!

But first, I need to do some serious nanowrimoing. I’m woefully behind schedule. Three thousand words behind. Better shape up!

 

Standing by

…for another NaNoWriMo virtual write-in.

Rapport: Hurra! På en timme, i trevliga (om än virtuella) skrivarvänners lag, med peppande prompter och inspirerande högläsning, fick jag ihop 1352 nya ord. Och jag säger som så många andra i chatten – I didn’t want it to end!

Nu ska jag ut och springa några varv runt Mossen och sedan ska jag göra en nyläsning av de underbara böckerna Stjärnenatt av Jimmy Liao samt Monstret som åt upp mörkret av Joyce Dunbar och Jimmy Liao.

Ett sammanträffande?

Antagligen inte. Böcker som är så bra att man orkar läsa dem rakt igenom är nästan alltid också böcker som börjar mycket bra.

Bevisas av till exempel Hundhuvud av Morten Ramsland, som inleds med orden:

“Någonstans i östra Tyskland springer min farfar tvärs över en slätt. Tyskarna är efter honom, och han har tappat sin ena sko; det är minusgrader.”

Arthur

Hunden Arthur. Vilken tapper kämpe. Han måste ha mött mänsklig grymhet varje dag i sitt sjuåriga liv, men ändå på något sätt lyckats behålla tron på människors godhet. I annat fall hade han inte genast slagit följe med det svenska multisportteamet som gav honom en köttbulle, han hade inte envist slitit på vid deras sida under strapatserna som följde, han hade inte tytt sig till dem så fullkomligt att han vågat livet för att kasta sig ut efter dem i floden där forsränning väntade.

Och turligt nog visade sig Arthur – efter hur många tidigare försök? – ha hittat en grupp människor som var värdiga hans förtroende, för trots tävlingsfunktionärernas protester vände den svenska lagkaptenen kanoten och plockade upp Arthur.

Väl i mål tog nästa kamp sin början, den att skaffa tillstånd för Arthur att lämna Ecuador där inget annat än nya plågor väntade honom så snart teamet rest hem igen. Men med mediauppbådets hjälp, tror jag, fick Arthur med bara någon timme till godo äntligen klartecken att följa med till Sverige. Tänker på hur rädd han måste ha varit många stunder i sitt liv, inte minst under flygresan hit, men ändå tycks han kunna bibehålla lugnet och förtröstansfullheten. Så fort den långa karanänen är avklarad är han dessutom lovad tak över huvudet, värme och trygghet, hemma hos lagkaptenen och hans familj.

Ibland är världen väldigt vacker.

Givande på Guldheden

I dag gästade Elin Boardy Guldhedens bibliotek för att berätta om sin senaste roman Mary Jones historia. Den är för övrigt så bra att hon igår fick ta emot tidningen Vi:s litteraturpris.

Förutom att jag är väldigt glad över att ha fattat att detta är en roman man absolut ska läsa så var det väldigt intressant att höra Boardy ge bakgrunden till boken och även berätta om sin arbetsprocess. Det blev som en liten extra skatt att ta med sig hem förutom Mary Jones historia i sig själv. Till guldklimparna räknar jag det Boardy sa om hur det kan löna sig för en författare att vara vag, att lita på att läsaren möter upp på halva vägen. Det besvarar min fråga hur hon, med små och till synes enkla medel, lyckas förflytta läsaren så övertygande i både tid och rum. Hon använder helt enkelt de “rätta” detaljerna och överlämnar resten åt läsaren. Och det fungerar, oj vad det fungerar!

En annan pärla var påminnelsen om vikten att ha roligt medan man skriver, att arbeta kravlöst så långt det är möjligt och inte låta sig stoppas av funderingar. Vara förvissad om att “det löser sig”, bara man arbetar vidare.

Boardy berättade också att hon byter texter och tankar med författarkollegan Jessica Schiefauer. Eftersom jag nyligen läste Augustprisvinnaren Pojkarna förstår jag att de två författarna har ett likartat tematiskt intresse, och jag inser värdet av att kunna diskutera praktiska skrivarfrågor med någon som är helt på samma våglängd som man själv. Sällsynt, tror jag. Och avundsvärt.

Ja, jag erkänner, jag känner mig ensam i mitt skrivande. Men det är ingen ursäkt för att ge tappt. Tvärtom. Jobba bara vidare så löser det sig!