Month: November 2014

Trivsamt

Det är gemytligt att delta i virtual write-ins en gång i veckan under NaNoWriMo, känns mindre ensamt att skriva. Och så får man ju konkret hjälp också, med framåtknuffande “prompter”.

När dagens skrivande klarats av ska jag läsa ut Mary Jones historia så att jag har den i färskt minne när Elin Boardy gör ett författarbesök på Guldhedens bibliotek i morgon kl 19.

Advertisements

Mer sömnbrist

Som den lättmanipulerade männska jag är rusade jag efter denna tittning/läsning åstad till Stadsbiblioteket för att låna böcker. Enligt katalogen skulle Liao finnas bland bilderböckerna, och där är det av naturliga skäl väldigt sällan som man hittar det man letar efter, så jag bad en bibliotekarie om hjälp. Efter att ha tagit av mig skorna följde jag efter henne in på mjuka mattan, in bland hyllorna och boxarna, barnen och skriken, och hade gigantiskt svårt att inte vilja kalva av all bajslukt. Bamsiga buntar av bölande barn i bajiga blöjor. Då blir det så. Svimningsanfallen smyger sig på. Särskilt om sömndeprivering tar ut sin rätt.

Bibliotekarien var både snäll och envis men jag önskade bara få komma därifrån. Och alla dessa timmar senare har jag fortfarande de hemska lukterna kvar i min nasala minnesbank. Samtidigt har en allmän känsla av att livet är outhärdligt brett ut sig över mig. Kanske hänger det samman med att jag till slut fick jag tag i en av Liaos böcker, Skogens hemligheter, som är stillsam, drömsk, längtansfylld och även mycket sorgesam. Naturligtvis.

Tänk vad lite sömn kan göra

Fyra timmar i sovläge räcker inte för att jag ska kunna fungera i det verkliga livet. Men fyra timmar på kudden och därefter upp som ett skott av telefonen tycks vara rena rama mirakelkuren för skrivandet. Hämningarna släpper. Man orkar liksom inte bry sig. Inte ens om psykona som säger sig ringa på uppdrag av Skandia och som ringer 4-5 gånger om dan i samma ärende. Som bara har en enda kanal i sitt kommunikationssystem, en utgående linje som inte släpper in svar eftersom det verkar vara för komplicerat att processa. Stackarna. De verkar vara dömda att leva i en tröstlös Sisyfoslik tillvaro där de för evigt måste lyfta sin lilla lur och ringa samma nummer om och om och om igen, utan att nånsin kunna begripa svaret de får:

Nä, jag vill inte ha ett bolån. Nä, jag fortfarande inte ha ett bolån. Vaxpropp i örat? Nä, jag vill inte ha ett bolån, varken klockan åtta på morgonen eller klockan nio på kvällen.Nä, det är fortfarande nej tack till bolån. Och om jag ville ha ett skulle jag aldrig ta det hos Skandia.

Sånt där orkar man alltså inte bry sig om. Man bara går runt som i en dimma. Eller som i mitt fall, sitter som i en dimma. Och knattrar på som satan. Så nu är mitt NaNoWriMo-projekt uppe i totalt 19993 ord. Enligt miniräknaren borde jag vara upp i 23338 ord, men om bara utmattningstillståndet håller i sig (och vad skulle kunna ändra på det?) så lär jag vara ikapp alla andra nanosar före dagens slut. Nooo problem.

Idag lärde jag mig

… att jag blir tårögd av Jens Hults låt om en död hund, skriven som tröst till flickvännen.

Men varför får jag klump i halsen, snor i näsan och dimma i ögonen när jag hör Jens Hult sjunga “Precis som du vill”?

Därför att texten är så ren. Den låter lyssnaren (i det här fallet jag) fylla i med egna minnen, erfarenheter, förluster, sorger och den egna längtan efter ett “Där borta, ja då ska vi mötas och talas vid igen”.

Egentligen

…skulle jag vilja skriva om trevliga och inspirerande saker, till exempel om Ivar Lo-Johanssons Frihet som jag börjat läsa och är helt bedårad av – därför att Lo-Johansson är så himla rolig. Hade ingen aning om det. Eller om Philae som i dag har landat på Churyumov-Gerasimenko, en komet som både sjunger och luktar illa. Det är så sött och coolt på samma gång att jag blir alldeles kär. Eller om filmen The Intouchables som jag äntligen sett och som fick mig att skratta och fascineras och sedan skratta ännu mer, trots det djupt allvarliga ämnet.

Men så checkade jag nyllekontot och såg att en person i min bekantskapskrets, numera pensionerad från sitt skrivbordsarbete inom polisväsendet, spridit en Dagens ris-artikel där skribenten, en “Jenny”, kungjorde sin uppfattning att hon inte tål att tiggare får hjälp – i det här fallet av folktandvården. Personen i min bekantskapskrets hjälpte alltså till att sprida detta budskap. Först blev jag arg, sedan illamående. Och jag insåg att jag inte kan tiga still. Varken på nylleboken eller här:

Det går ingen som helst nöd på denna person i min bekantskapskrets, denna “hen”, och garanterat inte på någon annan heller av dem som menar att det är de och inte gruppen av fullständigt utblottade människor som bör få hjälp – i det här fallet alltså av folktandvården. Vad jag förstår menar “hen” och “hens” gilla-vänner att det är de själva, det vill säga de redan (mer än lovligt) välnärda och välbeställda och finboende och trygga människorna, som det är synd om och som behöver tas om hand.  Och det verkar dessutom vara så synd om dem att det inte kan bli tal om minsta lilla smula över till hjälp för de medmänniskor som mer eller mindre ligger och dör runt fötterna på dem. På riktigt. I verkligheten. Motiveringen verkar vara att de har betalat skatt och därför borde ha rätt att sparka undan alla sorgsna och utsatta människor som stör deras synfält; de tycks mena sig ha rätt att slita alla futtiga små hjälpinsatser ur händerna på dessa redan utstötta människor och lägga dem på hög i sina egna redan välfyllda skafferier (både de bokstavliga och de bildliga). De menar, verkar det, att absolut ingen annan än de själva ska ha några fördelar av de skattepengar som samlats in med hjälp av deras arbete. Men då undrar jag: Varför inte skrika och skräna och hetsa mot dem som är de VERKLIGA skattepengsroffarna? Det vill säga, de finklädda och samvetslösa – och glöm inte svenska – smarthuvena som låtsas driva till exempel asylboende (men som i själva verket finansierar lyxiga kurorter för redan rika), eller vårdföretag (där “kunderna” i princip avlivas med hjälp av vanvård framsprungen ur psykopatisk girighet), nischade företag (som tjänar grova pengar på att hålla människor sysselsatta utan lön och utan rättigheter), privatdrivna skolor (som går i konkurs och lämnar barn och ungdomar drivande vind för våg därför att det såklart är det allra lönsammaste). Och så vidare. Det räcker att slå upp vilken tidning som helst för att få information om dessa storskaliga bedrägerier, samtliga finansierade av skattepengar. Det borde väl vara dem som “hen” ondgör sig över. Men “hen” tiger kategoriskt trots att detta systematiska och djupt samhällsskadliga roffande handlar om att miljardtals kronor bara försvinner ner i svarta portföljer som aldrig mer återses. Varför upprörs inte “hen” över alla de skattefinansierade vrålvinster som privata affärsmän gör på bland annat hemlösa flyktingar? Med hjälp av “hens” skattepengar. Varför sätter inte “hen” sina dammiga skoavtryck i alla feta kostymbakar som kan uppbådas? Varför väljer “hen” att i stället sparka på en handfull frusna, fattiga medmänniskor i bylsiga kläder som inte äger mycket mer än ett nästan slocknat hopp om framtiden?

Tyvärr vet jag svaret. Därför att det är enklast så. Men det är också ynkligast så.