Month: December 2014

Gott Slut och Gott Nytt År

Advertisements

Thankyouthankyouthankyou!

Jäklar alltså! Trots att M förbluffar mig varje dag och jag därför borde vara van så har han ändå lyckats häpenpaffa och knäsvaga mig så mycket denna december månad att jag nu är komplett yr och vimmelkantig. För inte nog med att jag i julklapp fick ett ljuvt återseende med min stora favorit Lara Croft – inklusive möjligheten att få köra nig sjukt kul åksjuk på motorcykel och andra äventyrligheter, jag fick nyss även något som från och med nu låter mig ta magiskt bra bilder.

Begriper det knappt. Visserligen visste jag redan att M är den änglalikaste i hela universum, men jag fattar det ändå inte!

Dessutom har M:s superschysta arbetskompis (som också var min superschysta arbetskompis en gång i tiden) haft ett mycket snällt och värdefullt informations- och datafinger med i spelet.

Hoppas att jag någon gång i livet kommer att kunna återgälda all denna generösa godhet.

Simmar just nu omkring i en sorts förstummad glädjefnattgelé. Om det är så här det ska vara så röstar jag JA!

En perfekt avslutning

…på en dag fylld med julaftonsförberedelser är denna time-lapse. Det häftigaste jag sett på länge. http://www.space.com/24934-whoa-milky-way-auroras-thunderstorms-stun-in-new-time-lapse-video.html#ooid=00bWN5cDqIvbStnTwx7pV9BrA4vZP1Rr

Jag skulle vilja hitta en tillräckligt mörk plats på närmare håll än Dakota där jag äntligen kunde få se Vintergatan med egna ögon. Då skulle det garanterat gå hål på bubblan som blåser upp alla fjuttebekymmer till gigantiska proportioner och får en att tro att livet är outhärdligt. För det är det inte. Det är vidunderligt.

Danföredopparedanhimmel

Gulleblåhimmel med mjölkfärgade skyar. Känns fint. Har julpysslat lite i julmusiksällskap, och målsättningen är att under dagen få det att dofta av granris och saffransbullar och kryddnejlika och hyacinter och pepparkakor och citrus och ingefäraglögg i hela vår julrödtonade boning. Och sedan är det bara att fort som fanken slå in klapparna och lägga dem under den egentillverkade ståltrådsgranen som pyntats med nyinköpta glitterpyttekulor samt en pytteljusslinga i allehanda färger. Planen är att skamlöst bejaka den inre Skitungen som målar och pysslar och donar och har sig utan bromsmekanismer. Mewwy Chwistmas!

De evigt fikapausande

Det går lugnt till på Sahlgrenskas neurologmottagning. Många dörrar med släckta ljus bakom glasen. Är väl därför som det är så enormt svårt att komma i kontakt med personalen där – de utlovade 5 dagarnas processtid via Mina vårdkontakter blir mycket lätt till 30 dagar och mer. Mycket mer. Och telefontiderna kan man bara glömma. En halvtimme om dagen – ibland – och hela tiden upptaget. Det är kanske frestande att tänka oj, stackars de, vad mycket de måste ha att göra, men när man slutligen beger sig till mottagningen i hopp om att kunna få byta några ord med en sköterska i farten så visar det sig alltid vara ödekåkkänning i korridorerna. Det lilla fåtal sjukvårdsklädda individer som ibland kan skymtas har i stort sett alltid fikapaus.

Den enda del av mottagningen där det verkar vara liv och ruljangs är forskardelen. Och minsann. Idag, torsdag eftermiddag, hade de ett stort fikamöte allihop. Såg dem genom glaset. Ett stort ovalt bord, med plats för 15-20 personer, såg välfyllt ut. Förstår att det finns mycket pengar att tjäna på forskningen. Förstår också att läkaren jag senast träffade bara låtsades vilja mitt bästa när han föreslog en ny medicin. Faktum var att han ville sitt eget bästa. Begrep först i efterhand att han ingick i det ovan nämnda ovala bordet-gänget och att medicinen som han rekommenderade fortfarande är på experimentstadiet och att han i sin makalöst trevliga offensiv enbart var på jakt efter försökskaniner till sin, förmodar jag, läkemedelsföretagsfinansierade forskning. Det sa han förstås aldrig rent ut. Tvärtom, han ljög på den direkta frågan om varför jag plötsligt skulle träffa honom och inte “min” läkare. Och han undvek även sanningen om en rad konkreta ting som jag i efterhand skaffat mig egen kunskap om. Dessutom var agerandet så försåtligt à la en trollkonstnär som distraherar en med den ena handen och lurar en med den andra att jag, när allt till synes var för sent, upptäckte att jag blivit enrollerad som försöksobjekt i en forskningsstudie i syfte att testa den nya medicinen, med allehanda mörkade biverkningar på köpet. När jag insåg sanningen, eller snarare förljugenheten, skrev jag och tackade nej och har sedan dess haft om möjligt ännu svårare än förut att få besked om vad mina prover visar och vilken behandling jag ska gå på, hur uppföljningen, återkopplingen och den sanningsenliga kommunikationen egentligen ska gå till. Kort sagt, jag ser dem som skojare hela bunten.

Dokumenterad vilde

Verkar inte finnas något hopp för mig alls på den moderna litterära förståelsefronten. Kom inte längre än till kapitel 6 i Stopptid, författad av Juli Zeh och uppläst av Björn Kjellman, förrns jag gav upp.

Blir allvarligt oroad av att mina möten med skickligt drivna romanfigurer varit så in i helvete dödfödda på sistone. Vad är det för fel på mig?

Varför gråter jag så att jag inte kan sluta över räven som stannade upp i den biltomma nattstormen invid Dag Hammarskjöldsleden för snart två veckor, och som jag idag fann död vid vägrenen, samtidigt som jag inte orkar bry mig ett dugg om de djuplodande människoöden som finns att tillgå i litteraturens värld? Betyder det att jag är less på mänskligheten? Ja, kanske. I så fall borde jag väl sluta skriva? Ja, möjligen är det så.