Dokumenterad vilde

Verkar inte finnas något hopp för mig alls på den moderna litterära förståelsefronten. Kom inte längre än till kapitel 6 i Stopptid, författad av Juli Zeh och uppläst av Björn Kjellman, förrns jag gav upp.

Blir allvarligt oroad av att mina möten med skickligt drivna romanfigurer varit så in i helvete dödfödda på sistone. Vad är det för fel på mig?

Varför gråter jag så att jag inte kan sluta över räven som stannade upp i den biltomma nattstormen invid Dag Hammarskjöldsleden för snart två veckor, och som jag idag fann död vid vägrenen, samtidigt som jag inte orkar bry mig ett dugg om de djuplodande människoöden som finns att tillgå i litteraturens värld? Betyder det att jag är less på mänskligheten? Ja, kanske. I så fall borde jag väl sluta skriva? Ja, möjligen är det så.

 

Advertisements

Fritt fram att vara kreativ

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s