De evigt fikapausande

Det går lugnt till på Sahlgrenskas neurologmottagning. Många dörrar med släckta ljus bakom glasen. Är väl därför som det är så enormt svårt att komma i kontakt med personalen där – de utlovade 5 dagarnas processtid via Mina vårdkontakter blir mycket lätt till 30 dagar och mer. Mycket mer. Och telefontiderna kan man bara glömma. En halvtimme om dagen – ibland – och hela tiden upptaget. Det är kanske frestande att tänka oj, stackars de, vad mycket de måste ha att göra, men när man slutligen beger sig till mottagningen i hopp om att kunna få byta några ord med en sköterska i farten så visar det sig alltid vara ödekåkkänning i korridorerna. Det lilla fåtal sjukvårdsklädda individer som ibland kan skymtas har i stort sett alltid fikapaus.

Den enda del av mottagningen där det verkar vara liv och ruljangs är forskardelen. Och minsann. Idag, torsdag eftermiddag, hade de ett stort fikamöte allihop. Såg dem genom glaset. Ett stort ovalt bord, med plats för 15-20 personer, såg välfyllt ut. Förstår att det finns mycket pengar att tjäna på forskningen. Förstår också att läkaren jag senast träffade bara låtsades vilja mitt bästa när han föreslog en ny medicin. Faktum var att han ville sitt eget bästa. Begrep först i efterhand att han ingick i det ovan nämnda ovala bordet-gänget och att medicinen som han rekommenderade fortfarande är på experimentstadiet och att han i sin makalöst trevliga offensiv enbart var på jakt efter försökskaniner till sin, förmodar jag, läkemedelsföretagsfinansierade forskning. Det sa han förstås aldrig rent ut. Tvärtom, han ljög på den direkta frågan om varför jag plötsligt skulle träffa honom och inte “min” läkare. Och han undvek även sanningen om en rad konkreta ting som jag i efterhand skaffat mig egen kunskap om. Dessutom var agerandet så försåtligt à la en trollkonstnär som distraherar en med den ena handen och lurar en med den andra att jag, när allt till synes var för sent, upptäckte att jag blivit enrollerad som försöksobjekt i en forskningsstudie i syfte att testa den nya medicinen, med allehanda mörkade biverkningar på köpet. När jag insåg sanningen, eller snarare förljugenheten, skrev jag och tackade nej och har sedan dess haft om möjligt ännu svårare än förut att få besked om vad mina prover visar och vilken behandling jag ska gå på, hur uppföljningen, återkopplingen och den sanningsenliga kommunikationen egentligen ska gå till. Kort sagt, jag ser dem som skojare hela bunten.

Advertisements

Fritt fram att vara kreativ

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s