Month: January 2015

Lite röd om kinderna

Tittade in på Stadsbiblioteket för se om Cressida Cowells drakböcker är precis lika charmiga som film 1 och film 2 och serien är. Men eftersom jag inte hittade bland hyllorna var jag tvungen att fråga en bibliotekarie som jag kände igen och sedan förut visste är jättetrevlig och supercool. Hon gav mig en komprimerad rundtur med information om hur böcker för 7-9 år står där, och hur böcker för 9-12 står där, och hur drakböckerna inte sorterar under fantasy utan under vanlig fiction. Qué? tänkte jag men sa inget för jag är fortfarande förkyld och febrig och misstänker starkt att min hjärna inte fungerar som den ska och att ett “voffö-vofför har ni gjort dette viset?” skulle ha fått snälla bibliotekarien att tro att jag är en komplett idiot. Hemska tanke.

Till min lycka fanns det många Cowellböcker inne. Jag tackade, och bibliotekarien återvände till sin infodisk. Men medan jag som bäst staplade famnen full tycks bibliotekarien ha blivit smittad av min entusiasm, för hon återvände och frågade – med tanke på lästips till sin egen nioåriga dotter, förstod jag senare: “Hur gamla är barnen som är intresserade av att läsa drakböckerna?”

Jag blev jättegenerad och funderade under bråkdelen av en sekund på att ljuga. Men jag är stinkigt kass på att ljuga. Så jag var tvungen att räcka upp handen och erkänna att “barnet” var jag själv. Gråskvätthårig utanpå. Tramsig inuti.

Bibliotekarien såg häpen ut. Eller så var det min skamsna utblick på tillvaron just då som läste in en förvåning där ingen förvåning fanns. Hur som helst började jag sluddra förklaringar om hur jag är översättare och på den vägen kommit i kontakt med Cowells drakar.

Och det är alldeles sant på så vis att jag är översättare och dessutom känner den lyckliga mannen som fått översätta filmerna. Men ännu sannare är att jag hundraprocentigt säkert skulle ha kommit i kontakt med drakarna alldeles på egen hand. För så barnslig är jag. Och jag inte rädd för att erkänna det heller. Eller. Jo, det är jag. Ju.

 

Trött jag BLIR

Hela den del av dagen som jag inte varit utslagen av Helvetesförkylningen har jag försökt hitta distanskurser i kreativt skrivande på något av landets högskolor, universitet och folkhögskolor. Antal träffar: Noll.

Ändå känner jag (till) massor av folk som gått den sortens kurser. Och de pratar och går på som om de högskoliga skrivarkurserna duggar tätare än köttbullar i värsta animerade filmen.

Ett stort mysterium.

Som jag tänkte att essvetes nya serie med skönlitterära mördare skulle kunna hjälpa mig att lösa. Det är trots allt deckare som spelar samtliga roller. Men det visade sig vara en alltför tuff match för mig. Jag klarade inte ens en rond på tre minuter.

Det hela började lite grann som en komedi – vilket var skojigt men ganska förbryllande – när Henriksson, med David Attenboroughdramatiskt allvar, berättade att de medverkande författarna bakom sitt framgångsrika yttre bär på ett stort mörker…

Humor  – och fortfarande ganska förbryllande – var det även i efterlysningarna där allmänheten med stort allvar varnades för de skönlitterära mördarna.

Men sedan övergick allt i allvar, och tyvärr inte den äkta sortens allvar utan den sortens gråtristess, kryddad med låtsatsdyster smutsig ljussättning och låtsasluttrad människokännedom, som gör att man genast blir däckad.

Och när man kvicknar till igen plockar man fram något ur filmarkivet som tar allvaret på allvar. Till exempel The Drop med Tom Hardy och Noomi Rapace. Av det lilla jag hittills läst av Dennis Lehanes originalberättelse, “Animal Rescue“, så är filmen fantastiskt mycket bättre. Den får fyra stjärnor av fem. Trailern ljuger, får en att tro att det är en sketfilm. När det är en i sinnet vackert kvardröjande film. Och både Rapace och Hardy är förtjusande övertygande i sina roller.

Teknikens under

Den makalösa mobilkameran från megagigantiskt underbart snälla M upphör inte att förundra mig. Hela 38 megapixlar och en enorm kapacitet att fånga motiv med skärpa (såvida inte handhavaren vingelpottar sig) trots långt gånget skymningsljus. Och jag älskar skymningsljus. Kameran är så bra att den var för bra i konkurrenternas ögon och därför köptes upp och lades ned. Så vill man använda mobilen som mobil är den inget vidare eftersom nästan ingenting på nätet är kompatibelt med operativsystemet. Men jag skiter fullständigt i nätet, det är bilderna jag vill åt. Och kameran är en av mina bästaste av vänner. Hjälper mig att hitta hemlighetsfulla ting i dunklet.

Demoner som stirrar ur berghällen. De gillar inte att fastna på bild. Därav oskärpan.

demon in the mountain

Snöbjörnar som gömmer sig i trädstammarna.

Snowbear in tree

Come out come out wherever you are

Looking_out_for_you

I really, really wish I knew where I put my watercolour crayons, the ones that make such excellent partners in crime when it comes to adorning our guest bathroom door. I am desperate to paint some more of these gormless ghouls, not necessarily in places where people pee, but at least in places to make them pee (in their pants).

Nah. Just kidding. But still desperate.

I want my crayons and I want them now!

Törs om du vågar

Fetförkyld med feber och en bihåleinflammation vid namn Allan. Går omkring i ett konstant öronlock och kraniumtryck och undrar om jag är helt sjuk i huvet eller?!

Har fått för mig att det kan vara värt nästan fyra tusenlappar att ingå i ett – förhoppningsvis givande! – skrivarsammanhang under sexton veckors tid.

Vet inte om jag ska känna mig slösaktig, naiv eller förhoppningsfull. Kanske borde jag känna mig löjlig. Jag och min bihålleinflammation var nyss på biblioteket för att låna loss en av kursledaren Mattias Hagbergs romaner, Rekviem för en vanskapt.

Hemma igen märkte jag redan på första sidan att boken är skriven av en författare med stor bokstav. En Författare. Som rör sig med ett fängslande anslag, utreder ett gripande människoöde samt använder ett språk som är rent och rakt och samtidigt mycket vackert och poetiskt.

Så just nu säger mig mina feberdränkta tankar att jag snarast möjligt bör utnyttja ångerrätten för skrivarkursen. I annat fall blir skrivarläraren tvungen att under kursens gång läsa mina textsidor och sucka ihjäl sig, trött på att kunna skriva så bra men ändå vara tvungen att förhålla sig till sådana som jag. Sådana som låter det ta stopp i maskin så fort ett pyttefjantigt litet tvivel infinner sig och som sedan kastar sig över första bästa kurs i hopp om att färdiga lösningar på något sätt ska genomsyra en och trolla fram ett färdigt resultat liksom utan att behöva skriva, skriva, skriva, svettas, gråta, skriva, skriva och svettas och tvivla och skriva, skriva, skriva. Precis som alla andra som tagit sig i mål med en bok och fått den utgiven. Och läst.

Den sista delen är inte så självklar. Har akademiskt utbildade bekanta som berättar med snudd på stolthet att de inte läser. Mer än sina FB-vänners uppdateringar. Hinner inte, säger de och skrattar. Mitt förkylda ondskefulla jag skrattar inte. Det har lust att slå dem på käften.

Men jag ska genast ha ett allvarligt samtal med mitt ondskefulla förkylningsjag. Ta det i örat… Mata det med chokladglass och ingefäraglögg med extra nedhackad ingefära, ett hett skumbad och kanske en och annan pralin. Med citronkräm… Och om inte det hjälper finns det ju alltid TombRaider att spela. Jag och mitt förkylda och våldsbejakande jag har fastnat utmed en räls där vi på slirig motorcykel ska tokåka ikapp ett framrusande tåg och samtidigt undvika att döden dö mot träd och klipppor och skurkar på andra motorcyklar. Det är kul att åka motorcykel men fanken vad åksjuk man blir. Och jösses vad ofta det slutar med ett “örh” och en omstart…

Ur fantasins fontäner

Kändes snopet när de ringde från Medborgarskolan och sa att min anmälan till akvarellkursen hade misslyckats. Någon form av datorstrul. Och nu var kursen redan fullbokat med reserver på kö. Så sorry but no rice and curry.

Men skam den som ger sig. Har inte kollat upp hur det är med akryl än.
Uppdatering. Nytt hopp: Hoppas hoppas HOPPAS att det blir tillräckligt många på den här kursen så att jag äntligen får lära mig måla! I inspirerande miljö, dessutom, för Kvarnbygatan ser ut att ligga vid Kvarnbyn. Som är urhäftig.

Eller, varför inte starta en skrivarstudiecirkel…? Allt som krävs, enligt till exempel Medborgarskolans hemsida, är att man är minst tre deltagare som träffas minst tre gånger. Då kan man bland annat få hjälp med mötesplats till en kostnad av 0 kronor, om jag fattar saken rätt. Om jag bestämde mig för att dra igång en sådan studiecirkel skulle den sålunda vara gratis samt fylld av inspirationsövningar, enskild skrivtid på plats, följt av diskussioner kring skrivtekniska frågor och valfria uppläsning av egna nyskrivna texter, med vidhängande kreativ respons och “fortsättnings”-övningar.

Studiecirkelns motto skulle vara:

Med kontinuerlig och kravlös kreativitet mot kraftens källa

Någon som känner sig kallad? Then call me! Någon som känner sig manad? Then man up! (‘n call me)