Month: February 2015

Bara måste

…lägga in en påminnelselänk till mig själv, till Midnight Boy och hans “Don’t say no”, för jag blir så märkligt glad när jag ser och hör detta bidrag. Om jag ska analysera är det femtio procent nostalgi, femtio procent bra låt och femtio procent* belåtenhet över att äntligen få se killar stå och kråma sig i plastiga halvnakenkläder. Äntligen hävdade manssamhället sin rätt att få göra sig till. Jämlikheten, heja den.

Hur ska jag göra för att få ihop den här posten till något som har med eget skapande att göra? Jo, nu vet jag, midnattsmannen är så fager att han kan få vara med i min roman!

 

*Nu ångrar du nog att du gav mig MVG i matte, magistern.

Advertisements

No boundaries but the ones you yourself make

How about this guy, an American neurologist who decided to give up a career, which in his own words turned him into an asshole, and instead take upp roller-blading, an activity that made him truly happy. That was fifteen years ago, and he’s been “flying” ever since.

He describes himself as “the one who got away”. By stopping in his tracks and listening to himself, he managed to escape the rat race and be free.

I’ve long suspected that’s the way to go, but I have yet to find a passion strong enough to make me dare take that plunge.*

 

*Roller-blades, alas, make me fall down and swear, and sometimes cry. They’re not happy-making at all, as far as I’m concerned.

Pulitzervinnare

I januari 2013 påbörjade Paul Salopek en sjuårsvandring i de första människornas spår ut ur Afrika. Men eftersom han säger sig ha begränsad simförmåga och ork i knäna har vandringen “begränsats” till tre kontinenter.

Och så här långt har han kommit på två år. Varje rutsymbol är porten till en rapport. Än så länge har jag bara läst den sista och de två första, för det var först idag jag hittade honom. Men han skriver så medryckande, upplysande, inkännande, spännande och ändå stillsamt att jag har svårt att sluta läsa. Hoppas därför snart ha kommit ikapp honom på resan.

Varje enskild reserapport är av det slaget att man genast förstår varför Paul Salopek är en Pulitzerpristagare. Han förstår att fånga läsarens fascination genom att låta de stora tingen utspela sig på en individuell mänsklig, eller djurlig, nivå. Det är ett grepp som gör det enkelt för läsaren att identifiera och engagera sig, och tekniken blir extra effektiv av att Salopek (åtminstone vad jag sett hittills) låter sina artiklar inledas och avslutas som dels en fullbordad cirkel och dels en fortsatt tänkt vandring ut i det okända, öppen för tolkningar och fantasi. Så undrar jag till exempel fortfarande, tämligen ängsligt, hur det egentligen gick till slut för Salopeks mula. Fick hon det verkligen bra?

Konstaterar att det är en mycket skicklig – och förhoppningsvis uppriktigt humanistisk – författare som lyckas få mig som läsare i en svensk, självbelåtet dryg och välordnad bekvämlighet att på allvar bekymra mig för en oönskad liten mula i Anatolien.

 

måste skärpa mig

Måste sluta använda denna skeppslogg som en anslagstavla för meningslösa reflektioner om saker som varken förändrar eller ger något. Har en sådan väldig lust att riva bort hela skiten och bara lägga ner.

Men jag ska ge det en pytteliten chans till. Under förutsättning att jag från och med nu enbart klibbar upp skaparrelaterad text här på väggen i min rostiga rymdfärja…

Som vanligt

Kristin Amparo. Vilken underbar röst hon har. Så bra att hennes bidrag var det enda jag orkade, nej var tvungen, att lyssna färdigt på. Sångtexten till trots lyckades hon få hela låten att skimra och lysa. http://www.svt.se/melodifestivalen/se-program/melodifestivalen-2015-deltavling-3-melodifestivalen-2015-deltavling-3

Men jag vet förstås sedan tidigare att mitt musiköra inte alls ligger på samma frekvens som övriga bybors. Det är i princip aldrig den i mitt tycke bästa låten (eller ska det vara den bäst framförda?) som tar sig till finalen och därifrån vidare ut i Europa.

Vet för övrigt att jag i denna Captain’s log för några veckor sedan påstod att jag skulle strunta i alltihop och hädanefter ägna mig åt vettigare ting. Men just denna lördagskväll har det känts nödvändigt att lyda minsta motståndets lag och enbart göra sådant som tett sig vara det soffigaste rätta.

S(tick) O(ch) S(käms) Alarm

Inte första gången SOS Alarm är på tapeten i media med sin dödligt cyniska personal. Känner för övrigt människor i verkliga livet som fått smaka på deras märkliga medicin. Jag undrar vem som klarar av att möta den här sortens idioter – japp, jag sa det – utan att bli fullkomligt rasande.

Men nu står det i alla fall klart: Vår tids alla evinnerliga “coacher” har ytterligare (minst) tre lukrativa områden att nischa sig på: 1) Erbjud allmänheten dyra kurser i hur man i situationer på liv och död ringer till SOS Alarm och blir trodd. 2) Erbjud personalen på SOS Alarm dyra kurser i hur man blir kvitt sin enfald. 3) Erbjud SOS Alarms ägare – staten, kommunerna och landstingen – dyra kurser i det vansinniga att en skattefinansierad samhällstjänst ska gå med vinst (?!).