Pulitzervinnare

I januari 2013 påbörjade Paul Salopek en sjuårsvandring i de första människornas spår ut ur Afrika. Men eftersom han säger sig ha begränsad simförmåga och ork i knäna har vandringen “begränsats” till tre kontinenter.

Och så här långt har han kommit på två år. Varje rutsymbol är porten till en rapport. Än så länge har jag bara läst den sista och de två första, för det var först idag jag hittade honom. Men han skriver så medryckande, upplysande, inkännande, spännande och ändå stillsamt att jag har svårt att sluta läsa. Hoppas därför snart ha kommit ikapp honom på resan.

Varje enskild reserapport är av det slaget att man genast förstår varför Paul Salopek är en Pulitzerpristagare. Han förstår att fånga läsarens fascination genom att låta de stora tingen utspela sig på en individuell mänsklig, eller djurlig, nivå. Det är ett grepp som gör det enkelt för läsaren att identifiera och engagera sig, och tekniken blir extra effektiv av att Salopek (åtminstone vad jag sett hittills) låter sina artiklar inledas och avslutas som dels en fullbordad cirkel och dels en fortsatt tänkt vandring ut i det okända, öppen för tolkningar och fantasi. Så undrar jag till exempel fortfarande, tämligen ängsligt, hur det egentligen gick till slut för Salopeks mula. Fick hon det verkligen bra?

Konstaterar att det är en mycket skicklig – och förhoppningsvis uppriktigt humanistisk – författare som lyckas få mig som läsare i en svensk, självbelåtet dryg och välordnad bekvämlighet att på allvar bekymra mig för en oönskad liten mula i Anatolien.

 

Advertisements