Fick råd

I natt pratade jag i sömnen med Stephen Fry. Han var en precis lika vänligt lyssnande och klok drömfigur som han verkar vara en äkta levande verklighetsfigur. Det var paus i en teaterpjäs som han spelade med i, och jag hittade honom i ett sorts pannrum där han satt och tog igen sig. Jag vet inte vad jag hade i pannrummet att göra, men till en början såg jag honom inte där han satt i ett dunkelt upplyst hörn. Tror heller inte att jag störde honom. Var just på väg ut igen när han själv påkallade uppmärksamhet till sin person genom att, ytterst älskvärt, ropa det rätta årtalet till en person ute i publiken som just då påstod något om honom som inte var sant. Jag minns inte vad jag sa, men ganska snart satt vi där och pratade som om vi känt varandra i flera år. Eller åtminstone flera timmar. Och medan en av hans gamla bekanta, med blommig hatt på huvudet, bjöd honom på (tydligen utlovad) inälvsmat sa han att det verkade som om jag också var författare. Då svarade jag att I wouldn’t dare to presume… men han gav mig sitt godmodigaste ansiktsuttryck och föreslog att jag skulle skriva en tragedi.

Just då föreföll det vara det mest självklara i hela världen.

Advertisements