Vilken bok

Just som jag tyckte att det var oerhört länge sedan jag läste en bok som gav mig en rusning, ett sprall, ett sus, inklusive en stark önskan om att själv få ha varit den fenomenala upphovspersonen, råkade jag öppna Jane Campions och Kate Pullingers romanversion av The Piano (1994). Och där var den. Rusningen och allt det andra, sammanflätat med en diffus skrivsorg.

Det starka intryck som romantexten gav mig kan säkert delvis förklaras av att Campions filmversion slog knockout på mig när den kom 1993: Biodukens bilder trollband så hårt att de aldrig riktigt lämnade mig efter det. I stället sjönk de till botten och lade sig där att slumra, inbäddade som synapser och informationspaket och sinnesstämningar vilka återaktiverades i samma stund mina ögon började läsa romantexten. Därav min plötsliga begeistring, min rusning. Så gissar jag.

Men även om jag personligen (på grund av min egen hjärnas skapade referensramar, tryckknappar och betydelser) har svårt att läsa romanen som ett verk alldeles i sin egen rätt är jag ändå övertygad om att Campions och Pullingers sätt att skriva berättelsen på är ett avundsvärt bra sätt. Ett sätt jag gärna skulle “knycka” om jag bara kunde.

Bokens första kapitel inleds så här:

Beyond the desolate shore, on the edge of a far-off country, in a land of massy fern and flightless birds, a small surf-boat appeared, cutting through the swell and spray. Amidst the riotous sea, Ada McGrath and her daughter Flora were manhandled out of the boat and carried like human sacrifices on the shoulders of the seamen. Ada’s voluminous black skirt spread across the men’s arms and backs; she struggled to maintain some semblance of dignity, determined not to cry out. The seamen stumbled and braced themselves  together against the chaotic waves; two were of African descent, all were battered, tattooed, and tough, some were drunk. Finally, Ada and Flora were set down on the empty black sand, unceremoniously. “Paddington Station,” said one, but Ada did not smile or even hear, absorbed as she was in arrival. The sound of the sea breaking on the shore behind them was thunderous and huge.*

Även om jag inte känt till historien om den stumma Ada som talar med musik och låter sin dotter Flora fylla i resten med egna påhitt så hade jag genast blivit nyfiken på vad ovanstående inledning betydde. Vilka är Ada och Flora? Vad gör de där? Vad ska hända?

 

* I give you … my very own translation: Bortom den ödsliga stranden, vid kanten av ett fjärran land, i ett landskap av väldiga ormbunkar och flyglösa fåglar, dök en liten bränningsbåt upp och klöv sin väg genom svallet och skummet. I det upproriska havet lyftes Ada McGrath och hennes dotter Flora hårdhänt upp ur båten och bars likt människooffer på sjömännens axlar. Adas omfångsrika svarta kjol bredde ut sig över männens armar och ryggar; hon kämpade för att bibehålla ett sken av värdighet, fast besluten att inte skrika till. Sjömännen snubblade och tog tillsammans spjärn mot de kaotiska vågorna; två var av afrikanskt ursprung, alla var illa medfarna, tatuerade och hårdföra, några var fulla. Slutligen sattes Ada och Flora ner på den öde svarta sanden, utan ceremonier. “Paddington Station”, sa en, men Ada varken log eller ens hörde, upptagen som hon var av att anlända. Ljudet av havet som bröts mot stranden bakom dem var tordönslikt och enormt.

Advertisements