Ja’ änt bitter

Får skylla mig själv. Behövde skriva ut 8 ex av dagens uppgift till skrivarcirkelns möte, men med fyrtio minuter kvar till starttid upptäckte jag att skrivaren var försvunnen. Hemma igen begriper jag fortfarande inte var den är. Det är ett stort mysterium. Fattar inte hur kära sambon lyckats stuva undan den tämligen stora apparaten så väl att den inte står att finna någonstans på den mycket begränsade yta som hans arbetsrum trots allt är. Men en del av förklaringen ligger förmodligen i hans hatkärlek till kartonger och påsar och sladdar och staplar och hyllor och hörn och skrymslen och jösses vad arg jag var där ett tag.

Sedan gick det över. För jag upptäckte att även om jag nu hade råkat hitta skrivaren så hade jag ändå inte fått igång hans dator. Han har nämligen fiffat och donat bakom skrivbordet och dragit ut sladdar och kontakter som han sedan inte haft tid att koppla in igen på de rätta ställena. Och det är bara en människa med Jesus tålamod och Einsteins pannlob som på fyrtio minuter, minus restid, skulle ha lyckats bringa reda i M:s blodtryckshöjande finurligheter. Så det var bara att ta tre djupa andetag och gilla läget.

Ska bli superspännande när han äntligen kommer hem från jobbet och kan inviga mig i sitt kontorslandskaps alla hemligheter.

Hur som helst. Från och med i dag börjar mitt nya liv. Hur mycket de än ringer från nabolandet och ropar om hyresbetalande deadlines så tänker jag andas lugnt och avsätta 2 timmar om dagen för eget skrivande. I små doser. Enkla delmål. Inget Yosemite att beklättra på första försöket. Bara små trevna kullar. Blommor och gräs. Humlor. Framåt, framåt, i lågt sluttande uppförslut. Tvivel, vik hädan. Klappa blommorna och lukta på humlorna.

 

Advertisements