Month: May 2015

Nyläst

Som vanligt är jag x antal år för sent ute och läser sådant som alla andra för länge sedan bockat av på sina att-läsa-innan-jag-dör-listor. Så, när alla andra nu läser 2015 års utgivning läser jag 2009 års Allt vi här drömma om, av Erik Wijk. En bok som handlar om författarens försök att komma underfund med vem hans pappa egentligen var, varför denne isolerade sig och levde till synes helt ensam i trettiofem år innan han slutligen dog under sorgliga och förbryllande omständigheter.

Det kan inte ha varit ett enkelt jobb, inte i något avseende, att gå igenom hela släkten på både mödernet och fädernet och redovisa deras historia, inklusive ens egen, och ge ifrån sig deras bedrifter, brevställningar och dagböcker, i ett försök att grunda för en förståelse för hur pappan kunde bli sådan som han blev. En man som klippte kontakten med sin familj, men ändå inte helt, och som uppfattades som både galen och farlig.

Det är ett märkligt människoöde som tar form, men jag måste erkänna att jag blir mer nyfiken på författarens paranoida faster än vad jag blir på pappan. De spridda anteckningar som fastern gjorde om sin vardag, och som författaren delar med sig av, ter sig som mycket mer mänskliga och sympativäckande än vad pappans strama skrivelser till familj, myndigheter och andra gör. Men jag förstår ändå mycket väl, eller gjorde åtminstone när jag var yngre, behovet av att försöka begripa sig på ens föräldrar. För det är så lätt att tänka att de måste ha haft betydelse för hur man själv danats som social varelse. Det är så lätt att föreställa sig att det är de som format ens egen känsla av lycka eller olycka, hur man ser på sig själv och sin omvärld, hur man förstår sig på saker och ting. Eller inte gör det.

Majbombning

Medan somliga (de flesta?) sprang Göteborgsvarvet passade jag på att ha alla blommor och blader för mig själv. Och alla bilder är tagna med min fina, fina, fina PureView-mobilkamera! Tack än en gång, kära maffe-Mattis!

Slottsskogsvallen_Carol_2015-05-23

Rhododendron_Carol_2015-05-23

Blommig himmel_Carol_2015-05-23

Doftande berberis_Carol_2015-05-25 Frökapselblommor_Carol_2015-05-25 Gul tulpan_Carol_2015-05-23 Gångbroberberis_Carol_2015-05-25 Hemmabjörk_Carol_2015-05-25 Hemmahimmel_Carol_2015-05-25 Körsbärsblom_Carol_2015-05-23

Sahlgrenskastråk4_Carol_2015-05-25 Sahlgrenskaträd_Carol_2015-05-25 Sahlgrenskastråk1_Carol_2015-05-25 Sahlgrenskastråk2_Carol_2015-05-25 Sahlgrenskastråk3_Carol_2015-05-25

Stuprörsrhododendron_Carol_2015-05-23 Viva_Carol_2015-05-23 Äppelblom_Carol_2015-05-23 Solmaskros_Carol_2015-05-23

Misfits

Most of the time, this series is a gruellingly vulgar experience. And a lot of the time it’s also crazy funny. What to do, what to do? I want to stay with it because I’m rather fond of all of the Misfits (except the new guy). But – and it’s a big but – I’m not the only one who’s looking for somewhere to throw up (the new guy, bleh!) whenever the word “inhibitions” needs to be reinvented in this gang’s vocabulary. Only, I have the good taste of refraining from throwing up in a stranger’s hood at a party.

And speaking of bad choices: Where did Nathan go? Between season 2 and season 3 he did a most upsetting vanishing act. He and Marnie both.

Such disappearances ought to be forbidden by law.

I have spoken.

Good night.

Kan inte låta bli att bry mig

Vill ju så himla gärna att Måns Z ska vinna, men eftersom man inte får rösta på Sweden så har jag tokringt på Belgiens låt. Tror dessvärre att Loïc Nottet blir lite bortglömd där han ligger mitt i smeten, men hans bidrag var definitivt det som fick mig att rysa wow nonstop i tre minuter.

Tillägg: Minsann om inte Måns Z gick och vann! Somliga får verkligen allt när de föds. Röst, utseende, utstrålning. Och därefter skaffar de sig en bra låt och ett bra scenframträdande och sedan är saken klar. Häpp, en sällsynt närvarande artist som får en att tro på hundra procent naturlighet, glädje och charm. Det är bra gjort. Hela evenemanget har varit kantat av sådana teleportera-mig-härifrån-pinsamheter, inklusive de svenska kommentatorerna, att det känns så extra himla roligt och befriande med en till synes superfrisk fläkt mitt i alltihop. Heja Måns!

Läser skriver lyssnar

Fantastiskt bra att jag valde att fortsätta med skrivarcirklandet, trots min till tvivel maskerade slöhet samt min till livsleda fulländade huvudvärk. På så vis sparkade jag ur mig en sprillans ny handlingsplan som kändes ganska mycket mindre luddig än alla mina föregående handlingsplaner och som, tack vare presentationsövningen som den eminenta kursledaren Mattias Hagberg gav oss, plötsligt kändes så oluddig att jag bannemej tror att nu du! Nu är det bara att köra: Använd dina indexkort och dina tankekartor och associationer och skriv. En scen i taget. Och minns att lösningarna inte dimper ner i knäet plötsligt en solig dag när lärkorna drillar, rådjuren skuttar och maskrosorna spränger gräsmattorna fulla med van Gogh-gult. Lösningarna jobbar man sig fram till. Minns det för evigt.

Tillägg: Kurskvällen gav ju lästips också som jag nyss tagit fasta på och beställt från biblioteket:

Hjalmar Söderberg (Doktor Glas), Raymond Chandler (The Big Sleep), Erik Wijk (Allt vi här drömma om och Bara de riktiga orden).

Upptäckten att ens påhittighet redan blivit påhittad

M och jag pratade om kastruller och kalsonger och kändisar som sätter sitt namn på bådadera och hur vi aldrig, någon av oss, skulle vilja köpa en kalling som hade en kändis i sig. Inte heller skulle vi vilja laga till en soppa på oliver med stort O eller något liknande. Och så halkade vi över på t-shirt-tryck. M, som är en road Ingmar Bergman-kännare, sa att han kanske kunde tänka sig en t-shirt med något bergmannigt på. Och det är inte så konstigt att han håller den dörren öppen eftersom han redan har en t-shirt med Chopin, samt en med Yoda (som mycket allvarsamt och vist tilltalar mötande med orden: “So, you want to be a Jedi?”). Visserligen är ingen av dessa t-shirtar hans egna inköp. Chopin fick han av en arbetskamrat och Yoda fick han av mig.

Hur som helst. Jag kontrade med att jag skulle kunna tänka mig att tillverka en t-shirt åt mig själv där det stod Ctrl Alt Del. Tyckte själv att jag var jätteskojig, men upptäckte snart att det naturligtvis redan finns massvis av den sortens t-tröjor att köpa – ofta med klantigt förklarande tillägg, men ändå…

Det finns till och med Stephen Fry-tröjor och det är nästan så att jag hade kunnat tänka mig att köpa en. Men nej, kanske inte ändå. Om jag skulle slå till på en färdigtryckt köpetröja så finge det nog bli på den som citerar Douglas Adams och säger 42. Eller ännu hellre, den som på ett ganska finurligt sätt påpekar att Schrödingers katt lever och är död.

Vart vill jag komma med detta? Till insikten att allt jag säger, gör, tänker, skriver, känner, förnimmer och minns är jättegammalt skräp under solen. Inget av det är unikt, speciellt, värt att bevara. Det är ingenting. Allt är bara en upprepning av sådant som andra redan har sagt, gjort, tänkt, skrivit, förnummit och munnits. Även detta. Garanterat.

Från denna jättegammalt-skräp-under-solen- insikt finns två vägar att gå:

1. Braka ihop.

2. Bli befriad.

Jag väljer tvåan. Om det ändå kvittar vad jag säger, gör och skriver så borde det ju stå mig helt fritt att göra sådant som gör mig glad. Bara det.

Det enda lilla problemet är att jag inte vet vad som gör mig glad. Vet till exempel fortfarande inte om jag ska fortsätta med skrivarcirkeln. Har jag något att berätta? Inte för andra, det har jag ju redan kommit fram till. Men kanske för mig själv? Kanske löser det sig om jag sätter mig med min infernaliska huvudvärk i läsgungstolen och funderar en stund över intrig.

Fast helst vill jag bara sova.

Gnistan

Beror det törhända på det myckna regnandet, eller varför känns det så betryckt just nu?  Kanske har uppehållet i skrivarcirkelns schema hunnit bli för långt. Alla helger har fixat till en lucka på drygt en månad, och på den tiden har jag hunnit falla in i de gamla vanliga rutinerna av evigt ifrågasättande. De som får mig att tveka inför poängen i att ens gå dit nåt mer.

Min velpotta där.