Lider antagligen bara av en riktigt dum form av avundsjuka

Håller på att läsa Himmel och helvete av isländska författaren Jón Kalman Stefánsson, i översättning av John Swedenmark. Och det är så vidunderligt mäktigt att jag bara vill gråta. Först trodde jag att det var det djupt vemodiga ämnet som gjorde det – livets förgängliga litenhet och mörkret som väntar – men sedan började jag misstänka att min deppighet är en passivt aggressiv handling riktad inåt, bara för att det är någon annan än jag själv som formulerat alla dessa fantastiska tankar i all deras ohyggligt poetiska sorgsenhet.

Stannade redan på första sidan och var tvungen att läsa om och om igen, bara för att det var så hjärtstoppande, sättet som bokens personer, stående på gränsen till den eviga glömskan, vänder sig till läsaren och ber henne/honom ta emot deras ord innan det är för sent. “Så får vi se vad som händer.”

Advertisements