Month: June 2015

Jävlar vad jag skriver bra!

Måste bara få säga det.

Advertisements

Stolt

Det finns goda skäl att tro att jag är ensam i hela världen om att ge sig själv en blåtira genom att lyfta en bil. Visserligen var bilen ganska liten, och visserligen var vi två som lyfte. På tre. En, två, tre! Men ändå: Idag har jag lyft en bil. Och gett mig själv en blåtira med den. Smällen kom vid själva lyftet. Bilen var liksom bulligare än vad jag hade räknat med. Och lättare. Eller så var det jag som var jäävla stark, för den flög upp under hakan på mig och drämde till under ögat så att det i nästa stund var varmt och svullet i mitt högra synfält. Sedan åkte jag vidare till affären för att sköta veckans alla försummade inköp, och jag tyckte nog allt att folk stirrade på mig mer än vanligt. Har ingen aning om varför de stirrar på mig i vanliga fall, men nu tyckte jag mig begripa anledningen ganska väl. Men när jag kom hem sa M medan Sverige ledde U21 mot Danmark med 2-0 att han inte kunde se någon blåtira.

Hm.

Det finns goda skäl att tro att jag är ensam i hela världen om att sörja en utebliven blåtira. För utan den, hur ska jag nu smidigt kunna leda in alla samtal på det faktum att jag har lyft en bil? Visserligen var det inte en särskilt stor bil, och visserligen var vi två. Men ändå.

För övrigt kan jag bara gissa hur bilen hade lyckats välta omkull vid infarten till gång- och cykelvägen där den låg. Inga andra människor eller fordon fanns på plats, och jag blev alltför häpen över både anblicken och nyllesmällen för att komma mig för att fråga den stackars ynglingen (vars bil jag tror att det var – mycket tydde på det, fast jag kan förstås inte veta säkert) mer än huruvida han var skadad eller inte (vilket han sa att han inte var).

Som ett ondsint förvandlingsspel

Blev enormt illa till mods när jag idag såg att en person, som jag trodde att jag kände och tyckte om, plötsligt delade Åkesson-påståenden på sin FB-sida. En person som från den ena dagen till den andra förvandlades från en vanlig, snäll jordling till en Världsrymden anfaller-varelse. Hur många fler sådana “vänner” har jag omkring mig, personer som går omkring med samma ansikten och röster som de alltid haft, men som plötsligt med ett leende hävdar åsikter och intentioner som bara ger magont? Först reagerade jag med förnekelse. Tänkte att det måste röra sig om ett kapartroll, ett misstag. Men när jag frågade var svaret nej, inget troll, inget misstag.

Därför var det heller inget misstag att jag klickade på “Unfriend”.

Men vad i helvete är det egentligen som håller på att hända? Blir allvarligt oroad av de paralleller jag tycker mig kunna se mellan vårt här och nu och de civilisationsförödande åsikter som spred sig allt mer oblygt från 30-talet och framåt i det som till sist blev Nazityskland.

Har vi verkligen inte lärt oss något av historien. Ingenting alls?

Fyrfotingar, skräckhissar och tramsankor

Satt igår utanför Guldhedens jitterbuglokal, i de spridda tendenserna till solsken, och försökte läsa Bölls novell “Murkes samlade tystnad” (vet inte om man får lov att skratta så mycket som jag gjorde) när en skuttig råtta på tredje försöket våga rusa förbi mig ner i rännstenen och sedan inte mera synas till på hela den tid då jag satt där. Andra fyrfotingar dök dock upp – och nu skulle man lätt kunna tro att jag hittar på men det gör jag inte: Medan jag läste om Murke och de 27 svarta ljudklippen av “gud” i en liten låda hörde jag plötsligt ett underligt ljud från höger. Jag tittade upp och såg åtta bakdelar i vädret, klumpigt närma sig i grupp. Bakdelarna bars över stenbeläggningen på handflator och fötter i varierande storlekar, mestadels mindre, och anfördes av en man i sina bästa år med hårtofs och senig solbränna på sina armar. Även hans bakdel stack upp, alltunder vänliga tillrop: “Framåt! Framåt! Bakåt! Framåt! Bakåt! Bakåt! Framåt!” Det var svårt att koncentrera sig på läsningen men jag gjorde mitt bästa, trots att jag tyckte mig höra ett barn säga något om nån elak “som sitter där”. Det var bara jag som satt där, och jag läste ju bara. Barn kan vara så elaka.

Sedan gick jag hem och grälade med M om vem som skulle få diska. Misstänker att vårt hushåll är det enda där man fajtas om en sådan sak. Begriper inte ens varför jag bråkar. Jag avskyr att diska, men min känsla för rätt och anständighet säger mig att det borde vara min plikt att greppa diskborsten åtminstone varannan gång. Men M brukar alltid säga att han “hela tiden hade tänkt göra det” och att han inte gillar att få sin planering störd. Och sedan vet jag att han, liksom jag, är ledsen över att inte få tid över att göra det som han egentligen vill: I hans fall skriva musik. Vi är så himla konstiga!

Hur som haver, min nya favvisserie är Breadwinners, Smulbröderna på svenska. Fattar inte att nåt kan få vara så sött och wacky och roligt på samma gång utan att det blir fängelsestraff på det. I alla fall är det mitt intryck av den engelskspråkiga versionen. Vem vet om den är lika charmig med svenska röster. Får försöka ta reda på det. På nåt sätt.

Korrigering

Jag erkänner: Var ofattbart orättvis mot Hjalmar Söderberg när jag dissade hans Doktor Glas här för någon vecka sedan. Mina ord var både brådstörtade och obetänksamma, för jag hade vid det tillfället ännu inte nått fram till romanen-pudelns kärna. Hade därför heller inte förstått hur magiskt det är med en text som varit på väg i 110 år innan den slutligen drabbar en läsare (i det här fallet mig) med en djup förundran och chock över hur lätt igenkännbar en sedan länge död (visserligen fiktiv, men ändå) människa är trots att han levde (jaja, fiktivt) bortom, liksom på andra sidan av, våra dagars teknologiska, vetenskapliga, ekonomiska och diverse andra landvinningar.

Söderberg var antingen enormt modern, eller också enormt insiktsfull vad gäller människans innersta väsen. Eller så är människan i sig själv för evigt sig lik. Förmodligen rör det sig om en kombination av alla dessa tre “antingen eller”.

Det är onekligen lite Hamlet över doktor Glas när han velar fram och tillbaka mellan sina valmöjligheter och när han stundtals balanserar på gränsen mellan förvirring och galenskap. Det är mycket lätt att tycka både illa om och synd om doktor Glas. För det må så vara att han älskar fru Gregorius, men det verkar främst vara idén om henne som han älskar. Han är en drömmare som aldrig kommer att hitta den verklighet han längtar efter. Detta inser han själv. I slutänden tycks han förlika sig med, och till och med omfamna tanken på att lyckan – vad den nu än är – inte är ämnad för honom. Bland de sista orden som han skriver på sina lappar står: “Mig gick livet förbi.”

Romanen är så minnesvärd att jag hoppas och tror att jag aldrig ska glömma den, men det finns ändå några passager som jag gärna vill pränta in lite extra i tankarna genom att notera dem här:

“Vid bordet näst intill satt den sympatiske unge man, som jag brukar köpa cigarrer av, och smorde kråset med sin flicka, en täck liten bodfröken med kvicka råttögon. Litet längre bort satt en aktör med hustru och barn och torkade sig om munnen med slätrakad prästerlig värdighet. Och borta i en vrå satt ett ensamt gammalt original, som jag känner igen från gatan och kaféerna sedan väl tjugu år tillbaka, och delade sin middag med sin hund, gammal och litet grå i pälsen också han.”
Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, 1905, s. 51


“Det regnar, och jag sitter och tänker på obehagliga saker.
Varför sade jag nej åt Hans Fahlén den där gången förra hösten, då han kom till mig och bad att få låna femtio kronor? Det är visserligen sant att jag kände honom bra litet. Men han skar halsen av sig veckan därpå.
Och varför lärde jag mig inte grekiska då jag gick i skolan?”
Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, 1905, s.58

“Nu äro de borta bägge. Och borta äro de alla – alla de som gingo och stodo bland möblerna i min barndoms hem. Ja, inte alla, men de som jag brydde mig något om. Bror Ernst, som var så stark och så dum och så snäll, min hjälp och mitt beskydd i alla skolpojkslivets äventyrligheter – borta. Till Australien for han, och ingen vet om han lever eller är död. Och min vackra kusin Alice, som stod så blek och rak vid pianot och sjöng med en sömngångerskas ögon och med en röst som skimrade och brann, sjöng så att jag skakades av frossa där jag satt hopkrupen i en vrå av den stora glasverandan, sjöng så som jag aldrig får höra någon sjunga mer, vad blev det av henne? Gift med fattigdomen /…/.”
Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, 1905, s. 63

Dagens dikt

Det är så slött att man blir trött

ba’ tryck på “like” tills allt blir nött

Besvara ord med tummen upp

skänk tomhet som oss snart ger krupp

På knappen tryck i slapp slöhet,

slipp nåt säga tänka som du vet

Ge oss inget av nåt inre djup

Tysta allt med “gilla” och bli sjuk

Slöa slöa slappa, ät dig fet

Visa bild på gullig katt och get,

visa vad du har på solbalkong

jaga gilla gilla dagen lång

Vad kan jag säga? Jag måste vara en jävla lyriker, i blommiga kalsonger.

Har jag sagt nåt naughty, eller?

Fattar inte varför det plötsligt har drönat in en sådan enorm massa besökare på min sketna lilla kaptensloggsida. Måste ha använt ett ord någonstans som kunnat misstas för något underlivsaktigt, ungefär som skedde med den där fågelsidan som plötsligt fick miljoner träffar därför att folk sökte på tuttar och hamnade bland blåmesar. Tough luck. Stackars alla hitmissledda satar, mitt hjärta blöder för er.