Korrigering

Jag erkänner: Var ofattbart orättvis mot Hjalmar Söderberg när jag dissade hans Doktor Glas här för någon vecka sedan. Mina ord var både brådstörtade och obetänksamma, för jag hade vid det tillfället ännu inte nått fram till romanen-pudelns kärna. Hade därför heller inte förstått hur magiskt det är med en text som varit på väg i 110 år innan den slutligen drabbar en läsare (i det här fallet mig) med en djup förundran och chock över hur lätt igenkännbar en sedan länge död (visserligen fiktiv, men ändå) människa är trots att han levde (jaja, fiktivt) bortom, liksom på andra sidan av, våra dagars teknologiska, vetenskapliga, ekonomiska och diverse andra landvinningar.

Söderberg var antingen enormt modern, eller också enormt insiktsfull vad gäller människans innersta väsen. Eller så är människan i sig själv för evigt sig lik. Förmodligen rör det sig om en kombination av alla dessa tre “antingen eller”.

Det är onekligen lite Hamlet över doktor Glas när han velar fram och tillbaka mellan sina valmöjligheter och när han stundtals balanserar på gränsen mellan förvirring och galenskap. Det är mycket lätt att tycka både illa om och synd om doktor Glas. För det må så vara att han älskar fru Gregorius, men det verkar främst vara idén om henne som han älskar. Han är en drömmare som aldrig kommer att hitta den verklighet han längtar efter. Detta inser han själv. I slutänden tycks han förlika sig med, och till och med omfamna tanken på att lyckan – vad den nu än är – inte är ämnad för honom. Bland de sista orden som han skriver på sina lappar står: “Mig gick livet förbi.”

Romanen är så minnesvärd att jag hoppas och tror att jag aldrig ska glömma den, men det finns ändå några passager som jag gärna vill pränta in lite extra i tankarna genom att notera dem här:

“Vid bordet näst intill satt den sympatiske unge man, som jag brukar köpa cigarrer av, och smorde kråset med sin flicka, en täck liten bodfröken med kvicka råttögon. Litet längre bort satt en aktör med hustru och barn och torkade sig om munnen med slätrakad prästerlig värdighet. Och borta i en vrå satt ett ensamt gammalt original, som jag känner igen från gatan och kaféerna sedan väl tjugu år tillbaka, och delade sin middag med sin hund, gammal och litet grå i pälsen också han.”
Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, 1905, s. 51


“Det regnar, och jag sitter och tänker på obehagliga saker.
Varför sade jag nej åt Hans Fahlén den där gången förra hösten, då han kom till mig och bad att få låna femtio kronor? Det är visserligen sant att jag kände honom bra litet. Men han skar halsen av sig veckan därpå.
Och varför lärde jag mig inte grekiska då jag gick i skolan?”
Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, 1905, s.58

“Nu äro de borta bägge. Och borta äro de alla – alla de som gingo och stodo bland möblerna i min barndoms hem. Ja, inte alla, men de som jag brydde mig något om. Bror Ernst, som var så stark och så dum och så snäll, min hjälp och mitt beskydd i alla skolpojkslivets äventyrligheter – borta. Till Australien for han, och ingen vet om han lever eller är död. Och min vackra kusin Alice, som stod så blek och rak vid pianot och sjöng med en sömngångerskas ögon och med en röst som skimrade och brann, sjöng så att jag skakades av frossa där jag satt hopkrupen i en vrå av den stora glasverandan, sjöng så som jag aldrig får höra någon sjunga mer, vad blev det av henne? Gift med fattigdomen /…/.”
Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, 1905, s. 63

Advertisements